Närhetslängtan och Frankensteins monster


Sara Blom är präst i Svenska kyrkan och medarbetare i Tankesmedjan Areopagen. Här skriver hon om närhetslängtan och teknikrädsla med utgångspunkt i två scener ur Flimmer, vinnare av Svenska kyrkans filmpris 2012.

Tarja och Kenneth

Ingen vill ha mig

Tarja och Kenneth i Flimmer

Inga meddelanden

det kanske är bluff, ensamma människor som utnyttjas, betalar, hoppas

nej, det är mig, det är mig ingen vill ha

och varför skulle någon vilja det, vem skulle vilja det, inte jag

men tänk om

du har ett nytt meddelande

Tarja

Hon lät varm, glad, fri

Kanske kan hon baka piroger

Och vi kan ta färjan till Finland och hälsa på hennes syster

Då kan vi dansa, och äta smörgåsbord

Och vi kan kosta på oss en fin hytt, med riktig dubbelsäng

Jag kan ta med mig ljus som present, om jag packar de försiktigt, kanske i sån där bubbelplast.

Tallbarrsdoft kanske, det är ju svenskt

Fast de har väl tall i Finland också

Vad finns det för svenska doft som inte är finsk?

Tarja

Vi kan gå till kinarestaurangen, beställa tre små rätter, prata, byta telefonnummer

Jag tar på mig min blå skjorta och fönar håret. Då är jag mest lik Ted Danson

Honom gillade hon ju

Tarja

Tarja och Kenneth

Kenneth och Tarja

Frankensteins monster

En av karaktärerna i filmen, elektrikern, går på sina barns uppsättning av Frankensteins monster i skolan. Det blir för mycket. Pjäsen påminner honom om det pris som hans vän och kollega fått betala för teknikuppgraderingen. 40000 volt genom kroppen och nu kan han inte få barn. Av teknik och ström blir det inte liv utan ett monster.

Är scenen med skolpjäsen en nyckelscen eller bara en humoristisk blinkning? Man kan uppfatta filmen som att den ställer en rad frågor: Vad ska vi göra av all teknik? Hur ska vi överblicka konsekvenserna eller beräkna riskerna? Har vi egentligen skapat ett monster i tron att vi gjort världen bättre?

Jag värjer mig mot denna teknikfientliga tolkning. Den finns där som ett alternativ att ta ställning till, men filmen rymmer så mycket mer. Hade Backberga verkligen varit en bättre plats utan UNICOM och 4G-master?

Jag anser att man inte kan dra all teknik över en kam. Lika lite som man kan dra all media, all kultur, all politik eller all religion över en kam. Varken genom att vara fientligt inställd eller genom att vara oreflekterat positiv till all teknik. Teknik är både kärnvapenmissiler och vattenrening. Teknik är allt det där som vi tycker olika om, fosterdiagnostik, genmodifierad gröda och den ständiga uppkopplingen.

Frågan är väl, som alltid, var gränsen går, vilken teknik vill vi ha, vad får den kosta, och vem har och ska ha makten i sin hand att avgöra?

Se det mörka

Flimmer målar livet i dystert färglösa toner. Livet är tomt och innehållslöst, utan mening. Varje dag är den andra lik, och om det händer något oväntat – så inte är det bra. Människan är i grunden ensam och utlämnad.

I denna svartsyn kan jag känna igen mig själv och mitt liv. I mina mörkaste stunder är det just så illa. Hopplöshet och vanmakt dränker mig.

Den första utmaningen till kyrkan, till oss alla som människor är att våga se den bottenlösa ångest som alltför ofta finns alltför nära alltför många. Att orka se och bekräfta hur livet ofta är.

Tala om hoppet

Den stora utmaningen är att samtala om hopp och mening på ett sätt som är relevant och autentiskt. Att erbjuda rum och sammanhang för sådana samtal. Att förkunna och förmedla evangelium som verkligen är ett glädjens budskap in i våra livssituationer. Att bidra till kraft och inspiration för att röra oss i den riktning vi verkligen önskar, för det gemensamma goda.

När läkaren talar med elektrikern som fått 40000 Volt genom kroppen och blivit steril säger han: ”Du ska vara glad att du lever och kan gå”. Men Y har inte vunnit något, han har bara förlorat. Läkarens ord är inte till någon hjälp. De är bara sten på börda.

Sara blom. Foto: Malin Kwick

Kanske kan inte kyrkan överlämna Svaret eller Lösningen in i människors liv som ett färdigt paket. Gör vi det misslyckas vi på samma sätt som läkaren.

Utmaningen är att dela det mörka och det ljusa, också i våra egna liv. Och tillsammans med varandra och med evangeliet söka och utforska hopp och mening.

Sara Blom

präst i Svenska kyrkan,
medarbetare i Tankesmedjan Areopagen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *