Archive for november, 2012

Bergman och ålderdomen

Nov 22

På lördag den 24/11 bjuder Hedvig Eleonora församling i Stockholm på Bergmansymposium, för fjärde gången. Temat i år är Bergman och ålderdomen. Medverkar gör Maaret Koskinen, Sven Milltoft, Cecilia Torudd, Leif Zern och Jannike Åhlund.  

Det blir två filmvisningar under dagen: dokumentären Malou möter Ingmar Bergman & Erland Josephson (2000) och Saraband (2003). Symposiet håller på mellan 10 och 16 och efteråt blir det avslutningsmingel med baguette, öl eller vin till självkostnadspris.

Arrangörer är Hedvig Eleonora församling i samarbete med Sensus. Anmälan görs på www.bergmansymposium.se eller till Sensus, telefon 08 – 615 57 57. Dagen kostar 100 kr, eller 50 för student och pensionär, och kan betalas på plats.

Hade väldigt stort utbyte av förra årets symposium, som handlade om Bergman och kvinnligheten. För den som är intresserad av Bergmans värld rekommenderas alltså en tur till Östermalmstorg varmt!

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

 

Filed Under: Nyhet

Konsten ska skava

Nov 22

Människan är alltid mer än. Och Gud är ännu mer än. Därför är det viktigt att konsten får skava, väcka oväntade associationer. Den ska inte bara dekorera eller vara funktionell. Den ska rymma betydelser som vi kan lämna över till nästa generation att upptäcka.

Kulturstipendiater 2012. Foto: Magnus Aronson/IKON

Kulturstipendiater 2012. Foto: Magnus Aronson/IKON

Så uppfattade jag kontentan av ärkebiskop Anders Wejryds brandtal för kulturen när Svenska kyrkans kulturstipendier , delades ut på tisdagkvällen vid kyrkomötet i Uppsala.

5 Augustpris

Nytt för i år var att antalet stipendiater begränsats till fem (inom konstområdena film, litteratur, bildkonst, musik och scenkonst) där var och en fick ta emot 100 000 kr.  Det motsvarar fem Augustpris, som Inger Gustafsson, ordförande i Nämnden för Utbildning, forskning och kultur, påpekade i sitt inledningsanförande. 

Syftet med stipendierna är att stimulera kvalitativ konst om livsfrågor och att uppmuntra till fortsatt dialog mellan kyrka och kulturliv. Beslutet att koncentrera antalet stipendiater speglar en förhoppning om att stipendierna ska ge ett mer substantiella avtryck, enligt Inger Gustafsson.  

Glad Glad

I år intervjuades också alla stipendiater av nya kultursekreteraren Erika Hedenström. Filmstipendiaten Teresa Glad ska göra den animerade kortfilmen Ängelen. Filmen handlar om en förälskad man som förväxlar föremålet med sin kärlek med en ängel. 

Att den finns en koppling mellan förälskelse och andlighet ligger som en förutsättning för projektet, men exakt hur sambandet ser ut ville Glad inte precisera. Kanske kan man beskriva projektet som en undersökning av gränslandet mellan just förälskelse och andlighet.  

Under intervjun fick vi också veta att animation är ett konsthantverk där varje bildruta görs för hand. Det blir ca 25 rutor per filmsekund. Hittills har Glad lagt ner ca  tre månaders förarbete på projektet och hon räknar med ytterligare nio månader för att slutföra den tio minuter långa filmen. Kostnad? 100 000 kr per minut!

Kyrkopera om det inre livet och roman om Elisabeth Nietzsche

Under ceremonin fick vi också lyssna på två av förra årets stipendiater, sopranen Anna Nyhlin och Slagverkaren Olof Wendel, som framförde ett portpuri från föreställningen Med ett liv mig givet, baserat på de sju dödssynderna och kardinaldygderna.

Och vilka var de andra fyra stipendiaterna? Författaren Ulrika Kärnborg ska skriva roman om Elisabeth Nietzche. Svenska kyrkan i Umeå vill tillsammans med Piteå kammaropera göra en kyrkopera om det inre livet, baserad på Martin Lönnebos Hjärtats nycklar.  Helena Andersson Bromander vill göra en musikalisk föreställning om att förlora ett barn. Och inom bildkonst vill Katarina Löfström undersöka  meditationens nära relation till visuell abstraktion, mönster och färger.

Tacktal

Katarina befinner sig i Mexiko och kunde därför inte närvara. Men skickade ett poetiskt tacktal som också kommer här:

”Jag vill framföra ett varmt tack för detta stipendium, som ger mig möjlighet att forska, tänka, meditera och utvecklas vidare som konstnär och människa.

I det ordlösa land jag försöker röra mig i, kan det ibland kännas som man är mitt på ett stort hav utan land, fyrar eller andra båtar i sikte. Finns det någon annan därute? Har någon varit där jag är innan mig?

Ett stipendium som detta skänker mig hopp och tro på att vi kan nå ut till varandra, att vi kan hitta varandra utan ord, trots att havet är stort, och vi människor så små.

Trots min strävan att komma bort från orden i mitt arbete, finns det  ett ord har jag alltid med mig, Det är litet och det är magiskt: Tack!”

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Blondie – fyra kvinnor och en man

Nov 21

Jag var nyfiken på den svenska filmen Blondie, premiär på fredag den 23 november. Fyra duktiga skådespelerskor  i en film regisserad av Jesper Ganslandt. Fyra kvinnor och en man.

Kallt 70-årsfirande

Berättelsens kretsar kring en mor, Marie Göranzon och hennes tre försmådda döttrar spelade av Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Carolina Gynning.

De möts i familjehemmet för att fira mammans sjuttioårsdag, men det finns ingen kärlek eller omsorg i hemmet. I ett tal under födelsedagsfesten säger en av döttrarna; ”man vill vara en bra dotter.”  Något som döttrarna helt enkelt inte har getts någon möjlighet till.

Om fasader och konflikträdsla

Blondie  är en berättelse om att upprätthålla fasader och undvika konflikt. Filmen är  bäst i stillbild. Familjen poserar som framför en kamera och ser då ut som en vacker lyckad familj.

Överhuvudtaget poseras det mycket i filmen. Många närbilder och ovanligt få repliker. Döttrarna gör uppror, skriker och är allt annat än duktiga flickor men det känns aldrig på riktigt.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Poserande utan mening

Den sista scenen är min favoritscen, då ska två av döttrarna lämna gården men först ska det tas en bild. Kameran riggas och alla ställer upp sig, men ingen bild tas. Det blir nåt fel på kameran. Poserandet sker utan betraktare och det känns befriande.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling, ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmspris

 

Filed Under: Filmtips, krönika

Sista filmfestivaldagen – om att vända klockan åter

Nov 19

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Det är söndagmorgon. Det är dagen efter. Dagen efter prisutdelningen, där filmen ”Lore” tog storslam. Jag undrar om jag blir ensam i salongen, det är ju bästa gudstjänsttid och allt.

Nej då, ett hundratal personer har tagit sig ur sängen och slagit sig till ro i biostolen. Vi ser Love, Marilyn av Liz Garbius. Under festivalen har den haft europeisk premiär och med tanke på hur många vi är i salongen är det uppenbarligen många som intresserar sig för Marilyn Monroe.

Det är en dokumentärfilm där kända skådespelare som Uma Thurman och Glenn Close läser ur Monroes egen dagbok. Textläsningen blandas med klipp ur hennes gedigna filmproduktion, sekvenser från olika intervjuer och fotografier.

Jag känner egentligen bara till Marilyn genom Joyce Carol Oates fantastiska bok ”Blonde”, vilken ju inte utges för att vara en biografi så min kunskapsnivå om henne är låg. När den två timmar långa filmen är slut tycker jag mig ha fått en överskådlig bild över hennes karriär men ingen tydlig bild av vem hon egentligen var.

I början av filmen berättar regissören Liz Garbius att hon inte gör några anspråk på att ge en bild av vem Marilyn egentligen var, eftersom det inte är möjligt men hon vill ge röst åt Marilyns egna tankar.

Bilderna som Oates och Garbius är egentligen densamma tycker jag. De skissar båda fram en sorgsen kvinna som skapat sig en fasad som hon tillslut känner sig så främmande inför att det blir ohanterbart.

Om man är det minsta fascinerad, nyfiken på eller gillar Marilyn Monroe är denna film ett måste. Framförallt fotografierna är enastående vackra och värda ett biobesök.

Den andra filmen för dagen är en amerikansk independentfilm kallad; Safety not guaranteed av Colin Trevorrow.

Temat i filmen är att vilja förändra livet. Göra det gjorda ogjort, ta tillbaka ord som blivit sagda och ändra händelseförlopp i en annan riktning. Förändringen ska ske genom det spektakulära sättet att åka tillbaka i tiden. En journalist och två assistenter beger sig på en reportageresa för att skriva om mannen som påstår sig ha byggt en tidsmaskin. Det är en sorglig berättelse med rolig dialog och besynnerliga förvecklingar.

Safety not guaranteed är en perfekt avslutning på festivalen eftersom jag både får skratta, gråta och begrunda livets framfart.

 

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling, ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmspris

Filed Under: krönika

Att leva med döden i sin närhet

Nov 19

Regissören Michael Haneke tillhör enligt mitt tycke en av de mest skickliga nu levande regissörerna. Han är ingen piggelin humorist precis med filmer som Det vita bandet, Pianisten eller Funny Games.  

Våldet tycks alltid vara närvarande inom människor och i samhället. Han tränger in i våldet ungefär som David Cronenberg. Men Hanekes våldsskildringar är sällan blodiga, om än brutala i sin cyniska gestalting av människors kapacitet till våld när hon vistas i specifika miljöer.

I filmen Amour får vi se en delvis annan Haneke. Detta är berättelsen om två människor som har varit gifta i decennier. Genom ett långt äktenskap har deras liv vävts samman till en ömsesidig helhet och enhet.

Så drabbar sjukdomen och mannen får långsamt följa sin älskade hustrus väg in i demensen och depressionen. Han blir hennes stöd och trots sin sjukdom blir hon även hans stöd. Det är en långsamt berättad och högst realistisk historia om åldrandets stilla och grymma våldsamhet.

”Men vad händer sedan”, frågar dottern som är på besök. ”Sedan”, svarar pappan. ”Vi tar en dag i taget och sedan är det slut”, svarar pappan jordnära och krasst.

Haneke balanserar skickligt för att undvika fallgropar som sentimentalitet eller cynism. Med ett underbart foto lyckas han skapa en värme i detta hem som också blir en fångenskap för dem båda ju längre in i sjukdomen hustrun förpassas.

Susanne Wigorts Yngvesson

Samspelet mellan Jean-Louis Trintignant och Emmannuelle Riva är makalöst. Det är så sällan vi får se äldre människor på duken, men Trintignant, född 1930, och Riva, född 1927, visar ett fantastiskt tajt skådespeleri och kan med hela sin professionella och personliga livserfarenhet få denna berättelse att gripa tag på ett djupt och existentiellt dramatiskt sätt.

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Filed Under: krönika, Recension

Vinnaren Lore ett gripande drama

Nov 19

Det är sällan, tänker jag, som förlorarnas historia berättas. Kanske gäller det särskilt tyskarnas erfarenheter efter Andra Världskriget. Vad hände med alla horder av människor som antingen var direkt eller indirekt indragna i krigets fasor? Vad hände med barnen till föräldrar som var delaktiga i kriget och som sattes i fängelse?

Filmen Lore (regi: Cate Shortland) tar sig an att berätta något om det perspektivet sett ur fyra barns ögon och ett litet spädbarn. I samband med krigsslutet fängslas pappan och mamman försvinner till Hamburg. Förmodligen fängslas även hon.

Barnen får reda sig själva så gott det går utan pass och med få ägodelar. De flyr norrut genom Tyskland, mot mormoderns hus som de inte vet om det över huvud taget finns kvar. Tåg och vägar är ur funktion. Hela landet är i kaos.

De svälter och kämpar för sina liv. När Lore ser de fotografier som amerikanerna sätter upp från koncentrationslägren är de i hennes ögon propaganda. I byarna tigger de mat som inte finns. De får se mördade och våldtagna kvinnor i skövlade byar.

Filmen Lore är den smått osannolika historien om de tyska barnens kamp för överlevnad och hur denna kamp förändrade deras perspektiv på kriget, den bild av den goda saken som föräldrarna hade lärt dem att tro på. Men det är en insikt som har ett mycket högt pris.

Susanne Wigorts Yngvesson

Filmen Lore vann Bronshästen på Stockholms filmfestival för bästa film och även priset för bästa skådespelerska, bästa foto och bästa musik.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Filed Under: Recension

Stockholms filmfestivals gala på Berns

Nov 18

Så är årets upplaga av Sveriges finaste filmfestival slut…

Den spännande prisutdelningen hölls i lördagskväll på Berns där årets filmjury, som i år leddes av den amerikanska skådespelaren Peter Fonda. Jag hade så klart mina favoriter men blev extra glad när den fantastiska Lore tog storslam!

Lore om barns utsatthet

Lore är regisserad av den unga och begåvade kvinnliga regissören Cate Shortland som gav oss filmen Somersault för snart tio år sedan. Jag blev starkt berörd av filmen när jag såg den under filmfestivalen i Cannes år 2004 med en förvirrad Abbie Cornish på väg att bli vuxen. Med liknande tematik av det unga barnets utsatthet handlar ”Lore” om som utspelas under andra världskrigets sista dagar.

Fantastiskt foto (Adam Arkapow,) musik (Mark Richter) och skådespelarprestationer där samtliga kategorier vann priser i lördags.  Den unga Saskia Rosendahl vann också mycket riktigt priset som bästa kvinnliga skådespelare för sitt porträtt av huvudkaraktären Lore i en välgjord skildring, som för mig, var svår att glömma.

Debutpris till Beasts of the Southern Wild

En annan favorit blev Beasts of the Southern Wild av Behn Zeitlin som vann Bästa debutfilm! En film som det är mycket svårt att inte charmas av, mycket på grund av den unika huvudkaraktärens Hushpuppys öden och äventyr i en fantasirik skildring av humanismen i sin starkaste form.

Härliga Nermina Lukac fick Årets Rising Star för sin insats i Äta Sova Dö. Ett mycket välförtjänt pris för en riktigt bra prestation!

Karzan Kaders långfilmsdebut Bekas fick Jurys Hedersomnämnande i år. Filmen kommer jag blogga om lite längre fram i November och är ett riktigt litet guldkorn som fullkomligt osar av den unga hoppfullhet som oftast skapas när verkligheten ter sig som ondast.

Stark vardagsskildring av Winterbottom

Det internationella kritikerpriset FIPRESCI gick till Michael Winterbottom för Everyday. Som filmskapare är han en av de bästa. Nyskapande, alltid överraskande och med en fingertoppskänsla som berör djupt.

Filmen handlar om en familj som tvingas ta sig igenom vardagen med sin pappa i fängelse och spelades in under fem år (!) där Winterbottom filmade några veckor per år. Shirley Henderson som mamman är fantastisk och lär nog ha varit en värdig konkurrent för priset som bästa kvinnliga skådespelerska.

Publikpris till Call Girl

Några av de andra vinnarna blev Mikael Marcimain för Call Girl som vann publikpriset. Tim Roth vann pris för bästa manliga skådespelare i filmen Broken som jag tyvärr missade.

Alexandra Therese Keining. Foto: Karl-Henrik Edlund

Nu dröjer det ett helt år igen tills nästa festival men till dess kan man titta på massor av film, lyssna på intressanta seminarier och njuta av Göteborgs Filmfestival mellan den 25:e janauari till 4:e februari 2013!

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

 

 

Filed Under: krönika, Nyhet

Mörkt och galet roligt om gay och straight i Belgrad

Nov 17

När den anspråkslösa lilla gaygruppen vill arrangera Pride i Belgrad så väcker det ett otroligt motstånd. Fascisterna och kyrkan gör gemensam sak i motståndet mot dessa tillsynes värnlösa homosexuella i filmen Paraden. Som polischefen uttrycker det: ”Om bögar ska få sina rättigheter så dröjer det inte länge förrän albander och zigenare kommer och kräver samma sak”.

Den serbiske regissören Srdjan Dragojevic har en otrolig fingertoppskänsla för att på ett humoristiskt sätt driva med klichéer om både gayvärlden och machokulturen. Det är ett tajt skådespeleri och genom berättelsen förändras även den hårdföre muskulöse och homofobiske huvudpersonen.

Storyn går ut på att gangstern vill gifta sig med en kvinna som ställer vissa krav på hur bröllopet ska arrangeras. Det blir bögen Mirko som får uppdraget. Genom olika förvecklingar bestämmer sig bögen och gangstern för att utbyta tjänster: om han arrangerar bröllopet så ska gangstern beskydda Prideparaden mot alla tusentals som vill slå ner dem.

Detta uppdrag samlar gangsterns kriminella vänner från olika folkgrupper i forna Jugoslavien, de som har blivit vänner genom kriget för att de respekterar varandras mod och styrka. Nu ska dessa muskulösa kraftpaket göra upp med sin inre homofobi och än värre med den kultur som förtrycker dem de i början själva föraktar.

Men även de homosexuella får göra upp med sina fördomar mot de ”normala”, som de kallas. Att acceptera deras erbjudande om beskydd är ingen självklarhet och en alltför nära kontakt med de normala riskerar att splittra sammanhållningen i gruppen.

Susanne Wigorts Yngvesson

Filmen har svensk distribution och den rekommenderas å det varmaste. Den är en inblick i de homosexuellas villkor på Balkan på ett varmt humoristiskt sätt, fast med en mörk botten som får filmen att väcka ett engagemang utanför duken.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

PS Vid årets filmfestival i Berlin fick Parada ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn. DS

Filed Under: krönika

Våld som existentiellt skrik

Nov 17

Två av Stockholm filmfestivals mest spännande filmer (som jag har sett) kommer från Sydkorea. Det är Pieta (regi: Kim Ki-duk) och The Taste of Money (regi: Im Sang-soo). Båda är stilistiskt och dramaturgiskt brutala och råa skildringar över människors utsatthet.

Våldet inte estetiskt

Det fysiska våld som visas är inte estetiskt, som mycket våld i Hollywoodfilm, utan visas för att förstärka ett ännu större och djupare våld som riktas mot människans grundläggande livsförutsättningar: ekonomiskt, psykiskt och själsligt våld.

I den så kallade asiatiska kulturen (om det nu finns en sådan) brukar man framhålla de kollektivas styrka och sätt att hålla människor samman genom normer och seder. Individen är inget utan familjen och blodsbanden. Regissörerna laborerar med denna bild av det asiatiska.

De framställer skammens gränsland genom sexualitet, incest mellan mor och son, känslokallt dödande som hämnd eller för att någon helt enkelt är ivägen för den ekonomiska utvecklingen. Hierarkin mellan generationerna är ett förtryck som måste bekämpas likväl som ett beroende (i Pieta) av den mänskliga närheten mellan barn och föräldrar.

Rå kapitalism

Sydkorea är nog det land som har utvecklats ekonomiskt snabbast av alla asiatiska länder. Nu är det just teman om pengar, vad en rå kapitalism gör med mänskliga relationer och traditionella miljöer som utgör grunden för strukturen dessa båda filmer bearbetar.

Det är tydligt att ingen i detta system är vinnare. Rikedom föder ensamhet och våld. Filmerna präglas av en framtidspessimism och en samhällskritik som inte är nådig. Den enda befrielse som tycks rimlig är döden.

Susanne Wigorts Yngvesson

Med tanke på att regissörerna Kim Ki-duk är född 1960 och Im Sang-soo 1962 är det positivt att en så tydlig samhällskritik fritt kan framställas i Sydkorea, men den bild de presenterar vittnar om ett samhälle som få av oss skulle vilja leva i. ”Survival of the fittest” är bara underrubriken.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Filed Under: krönika, Recension

Segrande Segerstedt betalade ett högt pris

Nov 17

Det är ett märkligt liv och en besynnerlig tid när teologen Torgny Segerstedt blir chefredaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Mellankrigstid men med ett annalkande mörkt moln som tornar upp sig från Tyskland.

Jan Troell gör i filmen Dom över död man en poetisk, finkänslig och skarp tolkning av hans liv både som redaktör och som privatperson. Fram träder en stark och övertygad motståndare mot nazismen. En Segerstedt som i sin kompromisslöshet hamnar i konflikt med de flesta, som enligt egen utsago har fler fiender än antalet artiklar han har skrivit – och det är tiotusentals.

Statsministern Per-Albin Hansson har en svår sak att hantera balansen mellan olika intressen där han håller med om kritiken i sak, men inser risken av att den uttalas eftersom ambitionen är att hålla Sverige utanför kriget. Nästan till varje pris.

Troell lyckas få fram förståelsen av politiska och personliga spänningar och hur ovissheten måste ha påverkat människors framtidsutsikter. Skickligt väver han samman spelfilmens fiktiva gestaltning med dokumentära bilder av Hitler som maktmänniska och hundälskare.

Troell får under Stockholm filmfestival Lifetime Achievement Award för samtliga av sina filmer. Denna film är inget undantag från hans konstärliga kvalitet som både regissör och fotograf.

Fotot i filmen är hänförande. I sina svartvita kontraster överbryggar bilderna till och med gapet mellan levande och döda. Hans tre kvinnor genom livet dör bort från honom: mamman, hustrun, älskarinnan. Men i döden finns de i hans närhet, lyckligare än i livet.

Segerstedt, välspelad av Jesper Christensen, är ingen lätt man att älska. Hustrun ignorerar han och uppträder öppet med älskarinnan som också är den förmögna sponsorn bakom tidningen. Som judinna har hon ett särskilt intresse av Segerstedts penna som är en giftig pil, den enda i Skandinavien, mot den skränande Djävulen i Tyskland.

Dom över död man är en väsentlig påminnelse även om vår tids hot mot demokratiska grundvärderingar. Antalet politiskt extrema partier har nästan fördubblats det senaste decenniet.

Susanne Wigorts Yngvesson

Vi ser det hända, liksom Segerstedt och många med honom såg det hända. Vad gör vi? Hur kan Segerstedts övertygelse och mod bli en inspiration för oss idag att avslöja förtrycket?

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Filed Under: krönika, Recension