Den svenska filmen Call Girl väckte diskussion långt innan den visades på Stockholm filmfestival. Det är begripligt. Den balanserar på den sköra tråden mellan fiktion och dokumentär, politisk skildring av ett Sverige 1976 och kränkning av verkliga personer.
Enligt min mening klarar den inte av att hålla balansen, utan faller ned som en kränkande skildring av statsministern Olof Palme – och för övrigt också Torbjörn Fälldin. Statsministern nämns förvisso inte med namn, men man får lov att vara väl naiv om man inte ser de karakteristiska dragen i framställningen.
Mycket av debatten om filmen har handlat om var gränsen går för vad man får eller bör skildra. Både regissören Mikael Marciman och manusförfattaren Marietta von Hauswolff von Baumgarten har hållit sig undan debatten efter filmen. Inte så snyggt av dem att vägra kommentera filmen nu när den diskuteras.
Det är synd egentligen att diskussionen om filmen har blivit så baktung av deras effektsökande porträtt av statsministern för den är synnerligen välgjord och välspelad. Pernilla August, som jag tycker ofta spelar över, är här som hand i handske. Hon bär filmen och fyller ut varje scen i sin gestaltning av bordellmamman: förförisk, grym, sensuell och vulgär.
Filmens styrka är skildringen av samtiden genom fotot, detaljerna, stämningen, men tappar som sagt i porträtteringen av personerna. Det spekulativa skymmer sikten för det komplexa och djupet hos personerna – bordellmamman undantagen tack vare Pernilla Augusts kraftfulla tolkning.
Jag hoppas att filmen kommer att prövas rättsligt. Det vore bra med en diskussion om rättsliga gränser för konst, journalistik, fiktion, dokumentär, ansvar och moral.
Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm
3 kommentarer
Tomas Axelson säger
19 november 2012 – 12:35Jag håller också med om det nödvändiga med att pröva de etiska gränserna. Det pågår en intressant förskjutning av skillnaden mellan det fiktiva och det dokumentära. Det dokumentära berättandet fiktionaliseras med konsekvensen att man ofta gör våld på enskilda människors liv. Betydligt knepigare att hantera är när fiktionen hämtar nerv och kraft av det dokumentäras autenticitet. Därför ser jag fram emot en etisk debatt och gärna en juridisk prövning där många får vara beredda att debattera frågan.
Susanne säger
19 november 2012 – 06:19Roligt Tomas, att du delar min syn i denna fråga. Det tema som du lyfter fram kanske till och med är bärkraftigt för en större ansats och diskussion IRL. Ett seminarium på temat "Film och ansvar - om fiktionens roll och verklighetens folk". Eller nåt? Det kunde vi ge Micke Larsson i uppdrag att genomföra...Medverkande: jurister som Mårten Schultz, etiker som jag själv, filmforskare med livsåskådning som du, filmvetare, regissärer, journalister, politiker och allmänt löst folk.
Mikael Larsson säger
19 november 2012 – 07:42Låter som en bra och viktig idé! Den tar vi med oss.