När den anspråkslösa lilla gaygruppen vill arrangera Pride i Belgrad så väcker det ett otroligt motstånd. Fascisterna och kyrkan gör gemensam sak i motståndet mot dessa tillsynes värnlösa homosexuella i filmen Paraden. Som polischefen uttrycker det: ”Om bögar ska få sina rättigheter så dröjer det inte länge förrän albander och zigenare kommer och kräver samma sak”.
Den serbiske regissören Srdjan Dragojevic har en otrolig fingertoppskänsla för att på ett humoristiskt sätt driva med klichéer om både gayvärlden och machokulturen. Det är ett tajt skådespeleri och genom berättelsen förändras även den hårdföre muskulöse och homofobiske huvudpersonen.
Storyn går ut på att gangstern vill gifta sig med en kvinna som ställer vissa krav på hur bröllopet ska arrangeras. Det blir bögen Mirko som får uppdraget. Genom olika förvecklingar bestämmer sig bögen och gangstern för att utbyta tjänster: om han arrangerar bröllopet så ska gangstern beskydda Prideparaden mot alla tusentals som vill slå ner dem.
Detta uppdrag samlar gangsterns kriminella vänner från olika folkgrupper i forna Jugoslavien, de som har blivit vänner genom kriget för att de respekterar varandras mod och styrka. Nu ska dessa muskulösa kraftpaket göra upp med sin inre homofobi och än värre med den kultur som förtrycker dem de i början själva föraktar.
Men även de homosexuella får göra upp med sina fördomar mot de ”normala”, som de kallas. Att acceptera deras erbjudande om beskydd är ingen självklarhet och en alltför nära kontakt med de normala riskerar att splittra sammanhållningen i gruppen.
Filmen har svensk distribution och den rekommenderas å det varmaste. Den är en inblick i de homosexuellas villkor på Balkan på ett varmt humoristiskt sätt, fast med en mörk botten som får filmen att väcka ett engagemang utanför duken.
Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm
PS Vid årets filmfestival i Berlin fick Parada ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn. DS