Regissören Michael Haneke tillhör enligt mitt tycke en av de mest skickliga nu levande regissörerna. Han är ingen piggelin humorist precis med filmer som Det vita bandet, Pianisten eller Funny Games.
Våldet tycks alltid vara närvarande inom människor och i samhället. Han tränger in i våldet ungefär som David Cronenberg. Men Hanekes våldsskildringar är sällan blodiga, om än brutala i sin cyniska gestalting av människors kapacitet till våld när hon vistas i specifika miljöer.
I filmen Amour får vi se en delvis annan Haneke. Detta är berättelsen om två människor som har varit gifta i decennier. Genom ett långt äktenskap har deras liv vävts samman till en ömsesidig helhet och enhet.
Så drabbar sjukdomen och mannen får långsamt följa sin älskade hustrus väg in i demensen och depressionen. Han blir hennes stöd och trots sin sjukdom blir hon även hans stöd. Det är en långsamt berättad och högst realistisk historia om åldrandets stilla och grymma våldsamhet.
”Men vad händer sedan”, frågar dottern som är på besök. ”Sedan”, svarar pappan. ”Vi tar en dag i taget och sedan är det slut”, svarar pappan jordnära och krasst.
Haneke balanserar skickligt för att undvika fallgropar som sentimentalitet eller cynism. Med ett underbart foto lyckas han skapa en värme i detta hem som också blir en fångenskap för dem båda ju längre in i sjukdomen hustrun förpassas.
Samspelet mellan Jean-Louis Trintignant och Emmannuelle Riva är makalöst. Det är så sällan vi får se äldre människor på duken, men Trintignant, född 1930, och Riva, född 1927, visar ett fantastiskt tajt skådespeleri och kan med hela sin professionella och personliga livserfarenhet få denna berättelse att gripa tag på ett djupt och existentiellt dramatiskt sätt.
Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm