Det är sällan, tänker jag, som förlorarnas historia berättas. Kanske gäller det särskilt tyskarnas erfarenheter efter Andra Världskriget. Vad hände med alla horder av människor som antingen var direkt eller indirekt indragna i krigets fasor? Vad hände med barnen till föräldrar som var delaktiga i kriget och som sattes i fängelse?
Filmen Lore (regi: Cate Shortland) tar sig an att berätta något om det perspektivet sett ur fyra barns ögon och ett litet spädbarn. I samband med krigsslutet fängslas pappan och mamman försvinner till Hamburg. Förmodligen fängslas även hon.
Barnen får reda sig själva så gott det går utan pass och med få ägodelar. De flyr norrut genom Tyskland, mot mormoderns hus som de inte vet om det över huvud taget finns kvar. Tåg och vägar är ur funktion. Hela landet är i kaos.
De svälter och kämpar för sina liv. När Lore ser de fotografier som amerikanerna sätter upp från koncentrationslägren är de i hennes ögon propaganda. I byarna tigger de mat som inte finns. De får se mördade och våldtagna kvinnor i skövlade byar.
Filmen Lore är den smått osannolika historien om de tyska barnens kamp för överlevnad och hur denna kamp förändrade deras perspektiv på kriget, den bild av den goda saken som föräldrarna hade lärt dem att tro på. Men det är en insikt som har ett mycket högt pris.
Filmen Lore vann Bronshästen på Stockholms filmfestival för bästa film och även priset för bästa skådespelerska, bästa foto och bästa musik.
Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm