Archive for december, 2012

Gott slut!

Dec 29

Då har det blivit dags för mig att önska gott slut. Sista december avslutar jag min tjänst som kulturhandläggare vid kyrkokansliet efter fem år. Min efterträdare heter Charlotte Wells.

Hon kommer närmast från psykiatrihistoriskt museum i Säter och har tidigare arbetat med bland annat musikfestivalen i Hultsfred. Som kulturhandläggare här kommer hon att arbeta med fördjupat fokus på barn och ungas kultur.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Sluta helt tänker jag dock inte göra. Just på bloggen finns jag kvar som redaktör/skribent under 2013.

Önskar er ett gott nytt filmår!

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

The Hobbit – en inte så oväntad resa

Dec 18

Jag erkänner, jag var en av de där galningarna som för elva år sedan tältade utanför biografen för att köpa biljetter till Peter Jacksons filmatisering av Lord of the Rings, en av de där fanatiska Tolkienfansen. Det började i tonåren när jag läste, nej slukade, trilogin och trillade ner i det kaninhål som kallas fantasy och aldrig hittade ut igen.

Jag följde tillblivelsen av Ringentrilogin på nätet, längtade med bävan efter filmerna, och blev i slutändan rätt nöjd med resultatet. Även om Jackson hade ändrat många saker, var han och hans manuskollega Phillipa Boyens trofasta tonen i böckerna.

Förlorat paradis

Ja, Tolkien var en konservativ, krigsskadad överklassengelsman. Men kanske just därför lyckades han, genom sitt vansinniga försök att författa ett brittiskt epos i klass med de klassiska grekiska verken, skapa ett djupt melankoliskt verk. Som en dov bordunton genom boktrilogin går känslan av ett förlorat paradis. Frodo, Sam och Ringens brödraskap färdas genom ruiner av högkulturer på sin färd mot Mordor.

Alverna, de visa, ädla och halvt gudomliga varelserna reser åt väster, för att lämna de dödligas rike. Tiden för sagor är på väg att ta slut. Detta fångade filmmakarna upp redan i inledningscenen på trilogin när alvdrottningen Galadriel slår fast att världen håller på att förändras. Och det var i de stunder filmerna lyckades förmedla denna känsla av sorg de grep mig starkast.

Hanterlig ondska

Boken om Bilbo är en helt annan historia. När Tolkien författade den, ett antal år innan Ringentrilogin, skrev han en spännande barnbok. Den är ibland lite skrämmande, men aldrig i nivå med Ringen, ondskan är på en hanterlig nivå.

The Hobbit är en äventyrsbok med en motvillig hjälte, hobbiten Bilbo, en glad typ som helst vill sitta hemma och mysa men som växer på grund av det han möter på sitt äventyr.

Han luras ut av en luggsliten trollkarl vid namn Gandalf och en drös dvärgar på jakt efter sitt förlorade kungadöme Erebor, eller egentligen mest dvärgarnas förlorade guld, som stulits av en drake. På vägen till Erebor råkar Bilbo bland annat hitta en praktisk magisk ring som gör sin bärare osynlig, något han får nytta av när uppdraget skall genomföras.

Prequel färgad av Ringen

När Jackson, Boyens och Guillermo Toro efter många år av väntan nu ger oss The Hobbit, är det oundvikligt att det är en ”prequel” som färgats av den ödesmättade stämning som rådde i Ringenfilmerna.

Även om inte Tolkien själv visste när han skrev Bilbo att den ring han introducerade där skulle växa till en huvudsak i hans senare böcker vet vi som läsare eller biotittare det. Således är mycket av den lättsamma ton som präglade boken borta.

Handlingen syftar fram mot den stora bataljen mellan Ont och Gott, men den färdas på snirkliga vägar dit. Det som var en bok på några hundra sidor har nämligen växt till en till filmtrilogi. Den första filmen är nästan 3 timmar, och de kommande lär bli lika långa. De som sett Ringenfilmerna kan gissa vad handlingen tryfferats ut med.

Massbataljer inte längre originellt

Utöver några få förklarande skeden och antydningar om framtiden är det mest actionscener som får fylla ut, snygga slagsmålscener som till fullo utnyttjar den grafiska teknik WETA utarbetade till den första trilogin. Då var det fantastiskt att de kunde datoranimera massbataljer och ändå få det att se organiskt ut. Nu har det använts i tusen filmer och är fortfarande snyggt, men inte längre lika imponerande.

Det ger mest en känsla av att boken till varje pris (fastän den är en femtedel så kort som Ringentrilogin) skall smetas ut på tre filmer eftersom det ger större intäkter. Vidare är de flesta actionscener så snabba i sitt förlopp attt det är svårt att hänga med för ögat oavsett vilket format man väljer att se filmen i.

Lurad?

Jag borde känna mig lurad. Men ändå faller det vid flera tillfällen tårar ner i popcornhinken. Kanske är det återseendet av den vackra scenografin och det fantastiska landskapet från de tidigare filmerna som gör det. Men snarare för att manusförfattarna igen lyckats fånga den där känslan. Känslan av det förlorade paradiset, av en guldålder som rinner iväg.

Lisa Mobrand

Därför begråter jag med de stolta dvärgarna förlusten av kungariket Erebor, trots att jag när jag läste boken tyckte de var tjockskalliga girigbukar. Därför känner jag med Gollum, som berövats så mycket.

Därför ryser jag, när jag med Galadriel känner att något är på väg att förändras, ondskan kryper närmare. Därför kommer jag sitta där igen nästa år vid premiärdags för att följa Bilbo och dvärgarnas väg.

För sig själv fungerar filmen inte alls, men som en förebådan är den fantastisk.

Lisa Mobrand

Militärpastor/präst Livgardet, Kungsängen

Filed Under: Recension

Laurence Anyways ger tänkvärt perspektiv

Dec 17

Den kanadensiska långfilmen Laurence Anyways har dvd-premiär i dagarna. Den unge regissören heter Xavier Dolan och har redan tre långfilmer bakom sig. Hans registil är väldigt speciell vilket märks tydligt när skådespelarna verkar födda till sina roller. Även tekniskt påminner hans filmer om långa filmade konstprojekt som kräver en hel del av tittaren. Och varför inte? Kanske är det just ett sådant format som lättast kan skildra det som är svårast att berätta om?

Få mediala kanaler fångar så lätt upp de vindar av aktuella och existentiella tankar som film gör. Den sista tiden har det fullkomligt exploderat av tänkvärda skildringar om förlorad könsidentitet, både dokumentärt och inom spelfilmen. Både här hemma och utomlands verkar skildringar kring han/hennes/hens vara eller icke-vara orsaka debatt.

Det som fattas i finansiella medel kompenseras mer än väl i Laurence Anyways med en fantastisk berättarteknik vars story handlar om en transexuell mans relation med en kvinna efter det att han genomgått ett könsbyte. Samhällets, men också omgivningens oförmåga att förstå, roll påverkar stort det långsamma emotionella förfall som huvudpersonen Laurence (fint spelad av Melvin Popaud) genomgår. Dynamiken mellan honom och hans flickvän Fredrique (Suzanne Clement) brinner genom hela filmen och det gör ont på riktigt när Dolan skildrar förlusten av både kärleken och den egna identiteten.

Filmens längd på två timmar och fyrtio minuter känns här och var. Personligen blir det några möten för mycket med huvudpersonernas omgivning men samtidigt skildras berättelsen under många år så varje person gör sitt avtryck i karaktärernas utveckling. Laurence Anyways är heller inget dissekerande diskbänksdrama om transexualitet utan en levande och pulserande berättelse om en människa som förlorat hoppet i sin egen kropp.

Dolan har lyckats skildra den smärtan på ett både vackert och sorgligt sätt. Det är ovanligt, tänkvärt och brinnande aktuellt. Men där också glädjen och energin till livet gör den till en omtumlande filmupplevelse för alla sinnen.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: Okategoriserad

Tills döden skiljer oss åt

Dec 16

Laddade för Hanekes Amour med att läsa Karl Erik Lagerlöfs essäbok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir.  Knappast någon nyhet att vår tids upphöjande av passionen har religiösa rötter. Ändå slående hur mycket sadisten och mystikern har gemensamt (i sina texter). Till exempel om lidandets plats i kärleken.  

Särskilt mycket transcendens bjuder dock inte Haneke på. Vilken sorts kärlek är det då vi får se här? Kärlek som liv skulle jag vilja säga. Inte heroiskt beslut. Inte martyrskap. Eller ansträngning. Utan just liv, icke-förhandlingsbart liv.

Vi får följa det gradvisa döendet. Kampen i de små stegen. Tuggorna. Toalettbesöken. Hon blir lite elak. Han lite undfallande. I början. Båda visar en orubblig vilja. Det är noll sentimentalitet. Här finns våld. Och värme.

Den framgångsrika dottern tar sig inte in. Hon har inga redskap. Scenen där hon talar bostadsräntor vid moderns sjukbädd är ingen karikatyr. Såhär svårt kan det vara att stå vid de yttersta gränsposteringarna, där den egna oförmågan obönhörligt avslöjas.  

Bänkade mig i salongen med minst sagt höga förväntningar och viss förvåning över att vi bara var 7 (!) personer som hittat dit. Efteråt känns frågan om det var en bra film särskilt meningslös.

Haneke erbjuder ett stycke liv. Varken mer eller mindre.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Läs Susanne Wigorts Yngvessons recension här.

Filed Under: krönika

Premiär för Caesar måste dö

Dec 7

Caesar must die

Ikväll är det äntligen Sverigepremiär för bröderna Tavianos film Caesar must die. Vid årets Berlinal i februari kammade den hem både Guldbjörnen och det ekumeniska priset.

Det handlar alltså om en grupp säkerhetsfångar i Italien som sätter upp Julius Caesar. Brutalt konsekvent formspråk och  existentiell skärpa av sällan skådat slag!  

Vad är frihet och vilken skillnad kan konsten egentligen göra är huvudfrågorna. Fin recension i SvD som lyfter fram just det mångtydiga och existentiella, som DN missar helt. 

Och den ekumeniska juryns motivering?

”In the world of prison life the power of freedom through art superbly plays out with  cast members of máximum security reenacting Shakespeare’s  Julius Caesar. Their gripping discoveries of character similiarites draws compassion for the human condition.”

Parada

Ekumeniska juryn. Övre raden: Mikael Larsson, Edgar Rubio, Rolf-Ruediger Hamacher. Undre raden: Alyda Faber, Angela Obert (ordf), Cynthia Chambers.

En annan Sverigeaktuell film från Berlinalen är Parada, komedin om  Gay Pride i Belgrad, som fick ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn .

Den visades nyligen på Stockholms filmfestival och hade Sverigepremiär förra helgen. Susanne Wigorts Yngvesson gillade här, Mörkt och galet roligt om gay och straight i Belgrad.

A royal affair

För den som vill stanna hemma har ytterligare en Berlinalenfilm ganska nyligt kommit på DVD, nämligen danska upplysningsdramat A royal affair med Mads Mikkelsen och Alicia Vikander i huvudrollerna.

Samma berättelse som P O Enqvists Livläkarens besök. Vackert och tänkvärt, även om man inte når de högsta höjderna.

För dig naken

För den som är sugen på dokumentär visade SVT igår Sara Broos porträtt av Lars Lerin och hans sökande efter kärlek, För dig naken. Jag såg den under Göteborgs filmfestival och tyckte att det väckte en hel del besvärliga frågor, vilket Kajsa Wiktorin också utvecklar i sin recension här. Filmen är ändå klart sevärd och fick också priset för bästa dokumentär i Göteborg.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

BEKAS på bio

Dec 4

Vad är det egentligen som gör en film? Är det manus? Skådespelarnas insatser? Storyn? En kombination av all of the above, men också det tekniska hantverket som foto, klippning, ljudläggning och musik.

Jag hade sett Karzan Kaders kortfilm BEKAS och hade höga förhoppningar på den långfilm som baserats på samma story. Tekniskt finns inte mycket att klaga på. Det varma vackra fotot och dess härliga musik sätter en stämning direkt. Det känns som om jag är där bland dofterna och med den heta sanden runt omkring mig, mycket tack vare Johan Holmqvists kamera.

Filmen handlar om de två hemlösa pojkarna Zana och Dana. Det är tidigt 90-talet och Saddam Husseins regim har satt stor press på den kurdiska delen av Irak. En dag ser de två pojkarna Superman på stadens första biograf och bestämmer sig för att ta sig till Amerika. För att komma dit behöver de pass, pengar och en hel del tur. Tyvärr har de inget av detta men de börjar ändå resan som ska ta dem mot drömmen om Amerika.

Kortfilmens version av samma händelseförlopp berörde mig väldigt starkt. Det fanns en gnutta svärta i den som fördjupade pojkarnas utsatthet. När nu samma story görs om i ett större format, så saknar jag mycket av den överhängande hotbild kring pojkarnas öde som kortfilmen skapade.

Det är nu lite för snällt och roligt hela tiden. Och visst skrattar man en hel del åt de komiska gubbarna och pojkarnas tjäbbel. Men trots detta så känns manuset lite för tunt för att hålla i en långfilmsversion. Det obligatoriska kärlekstemat är också lite klumpigt inlagt och känns mest som en onödig utfyllnad. När dessutom pojkarnas resa visar sig vara ganska okomplicerad, så har jag svårt att bli så berörd som jag vill bli.

Alexandra Therese Keining. Foto: Karl-Henrik Edlund

Kanske är det också det hetsiga tempot i filmen som gör att att jag aldrig får vila i känslorna. Filmskaparen vill gärna berätta vad jag ska känna i varje sekund och det blir till slut irriterande övertydligt… Tyvärr.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

 
 
Filed Under: Recension

Ofarligt om Freud

Dec 3

A dangerous method heter David Cronenbergs film om Freud, Jung och Sabina Spielrein. Den hade premiär under förra årets filmfestival i Venedig och vår kvinna i den ekumeniska juryn, Susanne Wigorts Yngvesson, skrev då entusiastiskt från presskonferensen, Hängiven Cronenberg undersöker psyket.

Triangeldrama?

Vid den svenska biopremiären var mottagandet rätt svalt. Orättvist? Dags att se efter när den nu ganska nyligt kommit på DVD. Filmen marknadsförs som ett triangeldrama mellan Freud, Jung och deras kanske smartaste och mest kända patient, Sabina Spielrein. Särskilt mycket triangel blir det dock inte.

Jung gör det man absolut inte får göra som behandlare, men som säkerligen händer också idag, han inleder en relation med Sabina. Det är hett, men han riskerar inte sin ställning, och bryter tvärt, vilket han sedan kommer att ångra bittert resten av livet.

Freud ser man inte jättemycket av. Han är jättesnygg, i Viggo Mortensons skepnad, men mest sur. Far och son relationen blir en maktrelation, som också bryts. Ganska abrupt skulle jag vilja säga. Ganska distanserat skildrat också. Vägen dit är kort.

Triangelinslaget, som i Jungs ögon blir Sabinas svek, är när hon efter brytningen med Jung går i behandling hos Freud. Jaha. Någon komplikation eller utveckling av det spåret får vi inte alls.  Sabina blir frisk, olyckligt gift och själv framstående psykoanalytiker i Ryssland. 

Stor potential

Misstänkte att de svenska kritikerna var onödigt snåla. Men det här är en film där man har känslan av att det kunde ha blivit så mycket bättre. Själva dramat är ju fantastiskt.

Psykoanalysen framväxt, som förändrat västerlandets sätt att uppfatta vad en människa är, har det också sin grund i alldeles vanliga tragiska människoliv? Att få en glimt av det räcker jättelångt. Men jag ville ha mer.

Avund och förlåtelse

Två saker fick jag i alla fall med mig. En fråga: Hur hade världen sett ut om Sabina Spielrein inte blivit arkebuserad av nazister utan levt kvar och lett psykoanalysen åt andra håll? Hade vi fått mindre av stolligheter som penisavunden då?

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Det andra är kontentan av Jungs personliga felval. ”Some things cannot be forgiven”. Att det finns beslut som inte går att rätta till. Där ingen make-over är möjlig. Det känns väl inte så 2012, men fungerade i alla fall i mitt Domsöndagsfirande för en dryg vecka sedan.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika