BEKAS på bio

Vad är det egentligen som gör en film? Är det manus? Skådespelarnas insatser? Storyn? En kombination av all of the above, men också det tekniska hantverket som foto, klippning, ljudläggning och musik.

Jag hade sett Karzan Kaders kortfilm BEKAS och hade höga förhoppningar på den långfilm som baserats på samma story. Tekniskt finns inte mycket att klaga på. Det varma vackra fotot och dess härliga musik sätter en stämning direkt. Det känns som om jag är där bland dofterna och med den heta sanden runt omkring mig, mycket tack vare Johan Holmqvists kamera.

Filmen handlar om de två hemlösa pojkarna Zana och Dana. Det är tidigt 90-talet och Saddam Husseins regim har satt stor press på den kurdiska delen av Irak. En dag ser de två pojkarna Superman på stadens första biograf och bestämmer sig för att ta sig till Amerika. För att komma dit behöver de pass, pengar och en hel del tur. Tyvärr har de inget av detta men de börjar ändå resan som ska ta dem mot drömmen om Amerika.

Kortfilmens version av samma händelseförlopp berörde mig väldigt starkt. Det fanns en gnutta svärta i den som fördjupade pojkarnas utsatthet. När nu samma story görs om i ett större format, så saknar jag mycket av den överhängande hotbild kring pojkarnas öde som kortfilmen skapade.

Det är nu lite för snällt och roligt hela tiden. Och visst skrattar man en hel del åt de komiska gubbarna och pojkarnas tjäbbel. Men trots detta så känns manuset lite för tunt för att hålla i en långfilmsversion. Det obligatoriska kärlekstemat är också lite klumpigt inlagt och känns mest som en onödig utfyllnad. När dessutom pojkarnas resa visar sig vara ganska okomplicerad, så har jag svårt att bli så berörd som jag vill bli.

Kanske är det också det hetsiga tempot i filmen som gör att att jag aldrig får vila i känslorna. Filmskaparen vill gärna berätta vad jag ska känna i varje sekund och det blir till slut irriterande övertydligt… Tyvärr.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012