Tills döden skiljer oss åt

Laddade för Hanekes Amour med att läsa Karl Erik Lagerlöfs essäbok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir.  Knappast någon nyhet att vår tids upphöjande av passionen har religiösa rötter. Ändå slående hur mycket sadisten och mystikern har gemensamt (i sina texter). Till exempel om lidandets plats i kärleken.  

Särskilt mycket transcendens bjuder dock inte Haneke på. Vilken sorts kärlek är det då vi får se här? Kärlek som liv skulle jag vilja säga. Inte heroiskt beslut. Inte martyrskap. Eller ansträngning. Utan just liv, icke-förhandlingsbart liv.

Vi får följa det gradvisa döendet. Kampen i de små stegen. Tuggorna. Toalettbesöken. Hon blir lite elak. Han lite undfallande. I början. Båda visar en orubblig vilja. Det är noll sentimentalitet. Här finns våld. Och värme.

Den framgångsrika dottern tar sig inte in. Hon har inga redskap. Scenen där hon talar bostadsräntor vid moderns sjukbädd är ingen karikatyr. Såhär svårt kan det vara att stå vid de yttersta gränsposteringarna, där den egna oförmågan obönhörligt avslöjas.  

Bänkade mig i salongen med minst sagt höga förväntningar och viss förvåning över att vi bara var 7 (!) personer som hittat dit. Efteråt känns frågan om det var en bra film särskilt meningslös.

Haneke erbjuder ett stycke liv. Varken mer eller mindre.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Läs Susanne Wigorts Yngvessons recension här.