Det är en explosion av dokumentärer just nu. Och ett flertal spelfilmer och fiktiva tv-serier ligger intill förväxling nära det dokumentära. Höstens snackis blev Call Girl som via fiktionen gör dokumentära anspråk, även om både regissören och manusförfattaren med emfas hävdade att de absolut inte gjorde några anspråk på att tolka ”verkligheten”.
En av årets mer prisbelönta filmer i Sverige (Guldbagge senast) och utomlands är Searching for Suger man som är en dokumentär men som är så osannolik att det hade kunnat vara en spelfilm. Det dokumentära är synnerligen påtagligt även vid Göteborgs filmfestival i år. Till exempel ingår 10 dokumentärer av de 13 filmer som Svenska kyrkans filmjury ska bedöma.
Kanske det är dags att börja upplösa genrer mellan fiktion och dokumentär. Samma trend ser vi inom bokbranschen. Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz och Johannes Anyoros En vind kom från paradiset, kategoriserades som skönlitteratur men kan också läsas som biografier och delvis som faktaböcker. Underlaget var ju inte påhittat även om en del av inlevelsen var fiktion.
Men tolkningar och urvalsperspektiv görs även i dokumentärer. En av de senaste årens bästa dokumentärer som jag har sett är Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani. Hon låter sitt jag vara väldigt närvarande, som ett berättargrepp, för att ledsaga oss genom berättelsen om sin egen, hennes brors och drottningens öde i Iran kring revolutionen 1979 och vad som hände efteråt.
Visst är det en dokumentär, men även med en dramaturgi som regisserar ”verkligheten”. Vad är en berättelse egentligen? Och varför behöver vi skilja mellan dokumentär och fiktion?
Susanne Wigorts Yngvesson
etiker vid teologiska högskolan i Stockholm
ledamot av juryn för Svenska kyrkans filmpris 2013