Archive for februari, 2013

Spansk kärlekslängtan

Feb 19

Spansk och romsk vardag

Guld och silverbjörnarna i Berlin har delats ut, likaså den ekumeniska juryns tre priser. I tävlingssektionen blev det spanskt-chilenskt genom  Sebastián Lelios Gloria, om en livstörstande 58-årig kvinnas sökande efter kärleken, en roll som också gav Paulina García en silverbjörn.  

For its refreshing and contagious plea that life is a celebration to which we are all invited, regardless of age or condition, and that its complexities only add to the challenge to live it in full.

An Episode in the Life of an Iron Picker i regi av Danis Tanovi (Bosnia-Herzegovina/Frankrike/Slovenien ) fick två silverbjörnar (juryns stora pris och bästa manliga huvudroll, Nazif Mujić) och dessutom ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn.

Filmen handlar om en romsk familj och den utsatthet som det kan innebära att inte ha någon sjukförsäkring. Såhär tyckte juryn:  

For spotlighting people who are often invisible, and portraying their dignity, resilience, and invincible will to live.

Indonesien och Palestina 

Joshua Oppenheimer The Act of Killing (Denmark/Norway/Storbritannien)  fick det ekumeniska priset i Panoramasektionen. Filmen handlar om tiden efter militärkuppen i Indonesien 1965, då mer än en miljon kommunister mördades. Här är juryns motivering:

This deeply unsettling film exposes the evil mass murders which took place in Indonesia in 1965 and reveals the monstrosity of these crimes. It re-opens a deep wound with the conviction that it is worthwhile to unearth such atrocities.

Ett hedersomnämnande gick till fransk-kanadensiska Inch’Allah av Anaïs Barbeau-Lavalette, om konflikten mellan Israel-Palestina, sedd ur en ung kanadensisk biståndsarbetares perspektiv. Med följande motivering:

For its use of poignant metaphors, images and stories to instill compassion, for foregrounding women’s lives and points of view in the context of the Israeli- Palestinian conflict, and for showing that certain life situations make it hard not to take sides.

Krig och tsunami

Slutligen har vi då Forumsektionen för unga, mer experimentella filmare. Där gick priset till Krugovi (Circles) (Serbia/Germany/France /Slowenia /Croatia), en skildring av kriget på Balkan.

For its compelling presentation of the human capacity to overcome seemingly invincible prejudices, and to achieve healing through reconciliation.

I forumsektionen gick också ett hedersomnämnande till japanska Roots (Senzo ni naru)  i regi av Kaoru Ikeya, om tsunamikatastrofen i mars 2011:

For showing a deeply impressive example of the beginning of new life after the Tsunami catastrophe in 2011. The protagonist finds inspiration to rebuild his home in the rich spiritual heritage of Japan.

Många intressanta filmer att se fram emot. Gloria, An Episode in the Life of an Iron Picker och An act of killing borde ha chans att få svensk biopremiär inom något år tycker jag. Övriga får man nog leta på andra håll.

Den ekumeniska juryn bestod i år av ledamöter från afrika, europa och latinamerika under kubansk ledning: 

Gustavo Andujar (Kuba) – ordf

Jean-Luc Gadreau (Frankrike)

Markus Leniger (Tyskland)

Charles Martig (Schweitz)

Maggie Morgan (Egypten)

Roland Wicher (Tyskland)

Rapporterat av

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Tro, film och kärlek

Feb 15

Då var det dags igen för filmfestival i Arjeplog, den lilla men ständigt växande  filmfestivalen som nischat in sig på mötet mellan publik och filmarbetare. Arrangörer är Arjeplogs församling/EFS, Arjeplogs biografförening och Hornavanskolans skolbiogrupp.

Som vanligt är det svensk film som gäller. I år visar man t ex Dom över död man, Simon och ekarna, Avalon, guldbaggedrottningen Äta sova dö och, två gånger, fjolårets vinnare av Svenska kyrkans filmpris, Flimmer.

Medverkande skådespelare är bland andra Maria Lundqvist, Gabriela Pichler ( Äta, sova, dö), Björn Granath (Dom över död man), Allan Svensson (Flimmer) och Johannes Brost (Avalon). Tomas Axelson från Falun kommer att tala om ”Film som profetisk röst”. Biskop Tuulikki Koivunen Bylund medverkar i söndagens temagudstjänst.

Riggat för en riktig filmfest i år igen!

Och ikväll är det biopremiär för filmen som fick Svenska kyrkans filmpris, Stefan Jarls Godheten.

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Pi – en modern Job?

Feb 14

Här kommer ännu ett länktips till Religionsvetenskapliga kommentarer. Hans Leander är forskare inom Nya nystamentet och postkoloniala studier som såg En berättelse om Pi och reagerade på hur recensterna avfärdade filmen som en dussinhistoria.  

Filmen bjuder på både gränsöverskridande religiositet och brottning med lidandets problem. Är Pi en modern Job? Läs mer här, En dussinhistoria?

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips

Interfilm – eldsjälarnas gäng

Feb 13

Anledningen till mitt Berlinbesök var årsmöte med det ekumeniska nätverket Interfilm. Varje gång vi träffas och går igenom verksamhet och ekonomi blir jag lika förvånad. Med svenska mått mätt är detta omöjligt.

Interfilm är närvarande med filmjurys på 19 (!) festivaler årligen, tre helt egna och 16 tillsammans med katolska syskonorganisationen Signis. Därutöver arrangerar man mindre seminarier på 2-3 platser per år.

Första priset till Smultronstället

Det första priset gick till Ingmar Bergmans Smultronstället i Berlin 1963. I Cannes har man nu varit närvarande i 40 år. I Venedig har man så sent som 2011 (med Susanne Wigorts Yngvesson i juryn) tagit initiativ till ett nytt pris (”for promoting interreligious dialogue”). I Berlin så är man med och stöttar ett nytt interreligiöst ungdomspris (judar, kristna, och muslimer), som är planerat att sjösättas nästa år.

Man har alltså 50 års arbete i ryggen och man gör ändå nytt. Den nominella budgeten: mindre än 300 000 kr. Verksamheten bygger på ett massivt fotarbete av dess medlemmar. Genom personliga relationer med festivalledningarna runt om i Europa inbjuds vi år efter år att medverka.

Festivalen betalar alltid hotell, ibland också resa, för våra jurymedlemmar. Om den nuvarande ordföranden, schweizaren Hans Hodel, får man nog säga att han har svart bälte i nätverkande. Minst.

Faith, religion and film

Var tredje år samlas Interfilms generalförsamling, alltså alla medlemmarna. Senast det begav (2010) sig var vi i Köpenhamn och då handlade det om hur trierska Dogma-rörelsen påverkat den skandinviska filmen.  I sommar är det dags igen, 7-9/6 i Hannover. 

Temat är då ”Faith, religion and film” och vi kommer bland annat att fundera över vad som utmärker de filmer som tar emot våra priser. Vilka kvaliteter är det vi premierar egentligen? Vart leder just de här kriterierna? Bland huvudtalarna i Hannover finns Tomas Axelson från Falun, som gjorde sin Interfilmdebut i Leipzig i höstas.

Svenska kyrkan och Interfilm

Kriterierna för svenska kyrkans filmpris är i hög grad inspirerade av Interfilm.  År 2000 arrangerade dåvarande kultursekreterare Karin Nyberg Fleischer tillsammans med filmkonsulent Ylva Liljeholm det första Interfilmseminariet i Sverige, i Örebro. Bara två år senare (2002) delade Svenska kyrkan ut det första filmpriset på Göteborgs filmfestival.

2009 gjorde Ylva Liljeholm tillsammans med undertecknad ett Interfilmseminarium på Fårö i samverkan på Bergmanveckan. En frukt av det blev att Svenska kyrkan blev en part i det nyinstiftade manuspriset Efter Bergman, som delats ut sedan 2010.   

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Film som livsluft

Som svensk är det inspirerande att vara med i ett sammanhang där filmarbetet tas på så stort allvar och där man outtröttligt fortsätter att bedriva kulturdialog år efter år, på 19 festivaler.

Där kultur inte uppfattas som grädden på moset eller som tillväxtfaktor, utan som livsluften vi andas.

Vill man vara med i Interfilm så söker man medlemskap. Det kostar för närvarande 30 euro per år. Det går bra att kontakta mig om det.

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

In the name of vadå?

Feb 11

Det blev en film i Berlin i år för min del, Malgoska Szumowskas In the name of. Här möter vi Adam som är katolsk präst på den polska landsbygden. Han är en gudabenådad förkunnare. Han bygger upp ett ungdomscenter för killar på glid. Han bygger hus, tar emot bikt och ägnar rätt mycket tid åt hårda löppass i skogen.

Han får nämligen kämpa, med sin längtan, med köttet, och alkoholen. Adam är människa, men skildras också i ingen liten utsträckning som en kristusgestalt. Måltiden med tonåringarna – en nattvard? Simlektionen – ett dop?

Referenserna är hyfsat diskreta och det är möjligt att man inte tänker på det om man inte har såna glasögon. Vi har hört berättelsen många gånger, kanske mest minnesvärt i Antonia Birds Priest (1994).

Behövs det ännu en version? Ja varför inte. Det är en varm och mycket vacker film. Det handlar inte om att svartmåla kyrkan eller att plocka lättköpta poänger (kan präster lyssna på rockmusik?). Men att på nytt ställa frågan om celibatets grund. För vems skull är detta offer nödvändigt?  Är det bra, är det nyttigt, kan det komma från Gud?

Mikael Larsson

Mikael

Filed Under: Recension

Nunnor, präster och kärlekskranka patienter

Feb 10

Då har man fått se en lite skymt av Berlinalen igen. I torsdags drog festen igång, för 63 gången. Den stora juryn leds av ingen mindre än Wong ”In the mood for love” Kar Wai, vars Kung fu äventyr The Grandmaster öppnade festivalen. I stora juryn hittar vi för ovanlighetens skull också en nordisk representant i Susanne Bier.

Bland filmerna i tävlingssektionen har vi kanoner som Steven Soderberg (Side effects), och Gus van Sant (Promised Land). För första gången på väldigt länge har också ett svenskt bidrag valts ut för tävling. Reklamfilmsregissören Fredrik Bond debuterar i långfilmsformatet med gangsteraction, The necessary death of Charlie Countryman. Den visas först senare i veckan och inget förhandssnack om den har nått mig.

Seidl om paradiset

En regissör som det däremot snackas mycket om är Ulrich Seidl, som har gjort en mini-Kieslowski, alltså en biblisk trilogi, denna gång baserad på Kärlekens lov i 1 Kor 13: tro, hopp och kärlek. De två första: Paradise: Love och Paradise: faith visades förra året i Tyskland och den tredje delen Paradise: Hope deltar i tävlan i årets Berlinal.  

Första delen har just haft svensk biopremiär och handlar om tyska sexturistande kvinnor i Kenya. Sista delen handlar om förälskelsen mellan patient och behandlare vid ett ”diet camp” i de österrikiska bergen.

Seidl har sin alldeles speciella dokumentära stil. Det är långa tagningar, också på det till synes ovidkommande och vardagliga. De jag pratar med berättar att just undersökandet av kroppen, inte minst den kvinnliga starka som inte alls överstämmer med de tuktade idealen, står i centrum inte bara för trilogin, men också för Seidls konstnärskap i stort. Definitivt något att kolla in.

Huppert som nunna

Vi har också två filmer med tydlig anknytning till kyrkans liv i årets startfält. Den första är franska La Religieuse av Guillaume Nicloux med Isabelle Huppert i huvudrollen. Filmen är en remake utifrån Denis Diderot novell som tidigare filmats av Jacques Rivette (1966). 

Handlar om en flicka som tvingas gå i kloster för att föräldrarna inte har råd med hemgiften. Hon trivs inte kan säga, hon har problem med underordningen. Filmen visas idag.

Den andra filmen som direkt adresserar kyrkan är polska In the name of. Där möter vi på nytt prästen som brottas med celibatet. Mer om den senare.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Den sex personer starka ekumeniska juryn leds i år av en katolik från Kuba, Gustavo Andujar.

Som vanligt delar man ut inte mindre än tre priser, i den officiella sektionen (”storfilmerna”), Panorama (globala perspektiv) och Forum (yngre, mer experimentella filmare).

Mikael Larsson

 

 

Filed Under: krönika

Livsmod i Sverige och Saudiarabien

Feb 2

Redan innan seminariet om mod var intresset stort från de andra seminariedeltagarna på hur Henrik Pettersson liv varit.  Seminariet hade sin utgångspunkt i filmen Wadjda. I regi av Haifa Al­Mansour.

Från vänster: Henrik Pettersson, Henrik Wallgren, Kattis Ahlström. Foto: Mikael Ringlander

Wadjda vill ha en cykel och lära sig cykla, så hon bestämmer sig för att tjäna ihop pengar genom att vinna en korantävling i den stränga flickskola där hon går.

Filmen Den gröna cykeln utspelas i Saudiarabien. Det kunde dock ha varit i vilket sammanhang som helst där det finns strikta regler för hur man ska bete sig och vilka ramar som gäller.

Hur får man kraft att följa sin egen väg när omgivningen sätter press och har helt andra förväntningar på hur man ska bete sig?

Om detta samtalade Kattis Ahlström, generalsekreterare för BRIS, Barnens rätt i samhället, Henrik Pettersson, författare till ”Jehovasjäveln” samt Henrik Wallgren, äventyrare och poet. Moderator var Marika Palmdahl, präst Göteborgs kyrkliga stadsmission. 

Uppväxt i Jehovas vittnen

Henrik Pettersson som växte upp i Jehovas vittnen var den i panelen som själv tydligaste hade fått känna på hur livet med strikta regler ter sig. Men han sade att som barn kommer man ju inte till så mycket annat. Det var på många sätt tryggt att växa upp på det sättet, när allt var svart eller vitt, rätt eller fel. 

Han var 22 år när han lämnade rörelsen.  En stor skillnad som han såg mellan sig o Wadjda var att när han själv växte upp gjorde han det i ett omgivande samhälle som inte var som hans familj. I Saudiarabien är inte ett annat liv möjligt för Wadjda.

Men han såg likheter också, genom media och internet kommer den omgivande världen att göra sig påmind. I hans fall sådde det frön om att det fanns en möjlighet till ett annat liv.  Men det blev till priset av att förlora en gemenskap.

Föränderlig religion

Kattis poängterade att religion är något som förändras, hennes egen konfirmation var en stel o sträng upplevelse, men hon ser nu hur hennes dotter var med om något helt annat. En mycket mer livsbejakande tid.

Hon framhöll också att även vi i Sverige kan ha en kultur som hämmar, en konsumism som likriktar och som det är svårt att bryta sig ur när man är ung.  Efter en resa i Kongo blev hon också varse att när hon talade om hur vi i Sverige har ålderdomshem där gamla bor för sig, så uppfattades det i Kongo som ”misshandel” . Att inte få vara med sin familj var ett brott mot mänskliga rättigheter ansåg man Kongo.

Sverige och Saudiarabien

Det första panelen tog fasta på var hur annorlunda det offentliga livet verkar vara i Saudiarabien mot det hemma. I hemmet bär kvinnan inte någon heltäckande slöja.

Henrik Wallgren förundrades över hur vackra kvinnorna var och att de inte fick visa sig rätta jag ute. Utomhus får kvinnor inte visa sig med män även om de är täckta. Det var också något regissören till filmen fått känna på.  Hon kunde inte gå ut och ge regi till skådespelarna, utan fick sitt i en skåpbil och göra det via kommunikationsradio.

Mkael Ringlander

Panelen var ense om att ingen kultur är felfri och att det är svårt att se de saker som man själv tar för självklart, och att det inte alltid är en bra idé att kritisera andra. Det är ofta kontraproduktivt, men att populärkultur ofta öppnar för nya sätt att se på hur man själv lever.

Mikael Ringlander

präst och projektledare för Se människan,

ordförande för Svenska kyrkans filmjury

Filed Under: krönika

Hannah Arendt – om ondska, vänskap och mod.

Feb 1

Två fullsatta lokaler.  De välartade och disciplinerade filmfestivalsbesökarna ringlar lugnt och stilla fram i den långa kön in i salen på Chalmers där filmen Hannah Arendt ska visas.

Dagen efter är det fullsatt på Pusterviks teatern när filmen om den tysk-judiska filosofen bildar underlag till filmseminariet ”Ett samtal om ondska”.  Det är en panel bestående av etikern Ann Heberlein, professorn och psykoanalytikern Johan Cullberg, journalisten Yrsa Stenius och professorn i praktisk filosofi Bengt Brülde. Samtalet leds av teologen Ola Sigurdson som börjar med en presentation av Hannah Arendt och hennes bok Den banala ondskan.

Från vänster: Ann Heberlein, Johan Cullberg, Yrsa Stenius, Bengt Brülde, Ola Sigurdson. Foto: Mikael Ringlander.

På balkongen i teatersalongen är det inte lika välordnat som på filmen igår, folk letar stolar att sitta på och vi samsas huller om buller i den nedsläckta lokalen. 

Men alla är intensivt koncentrerade på samtalet som förs på scenen, precis som publiken kvällen innan följde händelseförloppet på filmduken.

Rättegången mot Eichmann

I fokus för samtalet står rättegången mot den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann 1961 i Israel. Hannah Arendt levde då i New York. Hon hade tvingats fly Tyskland till Paris 1933.  Efter en tid i interneringsläger i Frankrike kom hon och maken 1941 till USA.  

När rättegången ska inledas mot Eichmann blir hon sänd av tidningen The New Yorker till Jerusalem för att följa och skriva om rättegången mot en av förintelsens arkitekter. Hennes rapport därifrån blir boken Den banala ondskan

Genom dokumentära klipp från rättegången får vi i filmen följa hur Hannah Arendt under förhören av Adolf Eichmann drabbas av en omvälvande insikt. Vad hon ser är inte ett ondskefullt monster utan en plikttrogen, fantasilös byråkrat som i sin hängivenhet till uppdraget han fått av Fürhern, fullkomligt avsagt sig förmågan att tänka självständigt och ansvarigt.

Det är inte en utstuderat ond människa som ställs inför rätta trots de förbrytelser han gjort sig skyldig till. Hon blir skakad över hur systemet har skapat en ondska där ingen enskild behöver reflektera över sitt handlande utan kan agera som en kugge i en väloljat maskineri.

Det krävs ingen radikal ondska, inga onda människor för att sända andra människor till dödslägren, skriver hon i sin bok efteråt. Det är mycket mer banalt än så. Vad som krävs är vanliga människor som bara gör sin del utan att tänka. Därav titeln ”Den banala ondskan”. 

Hårt ifrågasatt

När boken kom ut blev hon kraftigt ifrågasatt bland annat av ledningen på det amerikanska universitet där hon var professor. I en del judiska kretsar, främst bland dem som värnade om uppbyggnaden av den nya staten Israel, uppfattades hennes tal om den banala ondskan som ett försvar för Eichmann.

Än mer svårsmält var att Hannah Arendt, som ju själv var judinna, problematiserade den roll de så kallade juderåden hade spelat i nazismens väloljade förintelsemaskineri. Hur råden sugs in i de komplexa mekanismer som gör att människor som själva är offer kan tas i anspråk av förövarna och på ett fatalt sätt blir en del av iscensättningen av de mest fruktansvärda onda handingar, riktade mot dem själva.

Motstånd var i många lägen omöjligt.  ”Men det måste finnas någonting emellan motstånd och samarbete” var Hannah Arendts reflektion. Felaktigt tolkade människor hennes uttalande som att judarna till viss del hade sig själva att skylla.  

Samtalet i panelen handlar om vad ondska är, faran med att använda sig av ”ondska” som epitet på enskilda personer (som Breivik eller Englas mördare) och nödvändigheten av att vi vågar se vårt eget ansvar och vår egen del i större, ondskefulla strukturer såsom global orättvisa och miljöhoten.

Tala film – tala liv

Mellan besöken i de två fullsatta lokalerna har vi suttit åtta personer i en Tala Film-Tala Liv grupp och delat våra intryck av Hannah Arendt – både av själva filmen och av den starka personligheten Hannah Arendt.  Samtalet har böljat mellan vilka känslor filmen har väckt; ett tungsinne, en känsla av mod och beundran, en känsla av distans och upprördhet.

Mycket i samtalet rör sig omkring samma tema som under seminariet. Men här kan frågorna få landa mer nära och ingående: Hur skulle vi själva ha reagerat på Hannah Arendts bok då, på 60-talet? Hade vi hört till de upprörda?

Kommer vi ens i närheten av Hannahs mod? Hennes kraft att omutligt och oförtröttlig driva den linje hon brinner för, trots det nedsvärtande och smärtande motstånd hon får möta? 

Känslokall eller passionerad?

Hannah Arendt blir, i det offentliga samtalet efter Eichmann rättegången, anklagad för att vara arrogant, hård och känslokall medan vi i filmen får möta en passionerad, engagerad och skarp kvinna. Vi lyfter inte det här utifrån ett genusperspektiv under gruppens samtal.

 Men bara att vi uppmärksammar mönstret rymmer en igenkänning ur egna erfarenheter tänker jag efteråt.  Det är inte för intet som Margarethe von Trotta, filmens skapare, kallas världens ledande feministiska regissör. Von Trotta, som 2013 är mottagare av Göteborgs filmfestivals hederspris, GIFF´s Honoray Dragon Award.

Vännernas betydelse

Ett spår, som vi talar mycket om i Tala Film-Tala Liv gruppen men som knappast berörs alls under seminariet, är hur avgörande vänskapen och de nära relationerna är för Hannah Arendt.  Vänskapens betydelse finns på flera plan samtidigt, både personligt och i hennes filosofiska tänkande, plan som är invävda i varandra.  

I en av filmens många scener av kvicktänkta dialoger kollegor och vänner emellan, citerar någon ett talesätt: ”Gud gav oss vår familj. Tack Gode Gud att vi själva väljer våra vänner” – ett perspektiv som löper som en röd tråd genom hela filmens berättelse.

När Hannah sitter vid en av sina äldsta och mest trogna vänners dödsbädd i Jerusalem, varken kan, förmår eller vill han dölja sin djupa besvikelse över vad hon skrivit i Den banala ondskan.  Det är ett oerhört svek hon gjort sig skyldig till i hans ögon mot deras vänskap, mot det judiska folket och mot den nybildade staten Israel.  Då säger hon: ”Jag har aldrig älskat ett folk. Jag älskar människor och jag älskar dig”.  

Den komplexa godheten

Min tolkning blir, att för Hannah Arendt balanserar tanken på att lojalitet och tillhörighet till ”en familj” eller ”ett folk” skulle vara en central etiskt bärande princip för våra handlingar, snubblande nära en hållning där jag, likt Eichmann, riskerar att avsäga mig min förmåga att tänka självständigt och handla ansvarigt.

Mitt beroende av vänskap och kärlek till människor ”jag väljer” – inte på grund av härkomst eller tradition utan för vad vi delar och ger varandra av värme, stöd, lojalitet och mothugg (när det behövs) – öppnar upp för en livshållning som för oss närmare vad vi kanske skulle kunna kalla ”den komplexa godheten” .

En hållning som gör att Hannah Arendt kan fortsätta värdesätta den ömsesidiga betydelse som den tyske filosofen Martin Heidegger och hon haft för varandra, trots att han blev medlem i nazistpartiet och var tyst när judiska studenter och kollegor utvisades och förintades. En hållning som gör att hon sitter kvar vid sin älskade väns dödsbädd även när han vänder sig bort från henne.

En av Hannahs vänner som vi möter i filmen är Mary McCarthy, amerikansk författarinna och samhällsdebattör. Jag visste ingenting om henne innan jag såg ”Hannah Arendt”.  Men deras vänskap är så starkt skildrad att jag var tvungen att googla henne.

Birgitta Westlin

Det visar sig att brev som hon och Hannah Arendt skrev till varandra mellan åren 1949-1975 (Hannah Arendt dör 1975) finns utgivna. Boken heter Between Friends. Den vill jag läsa och anar att den, precis som filmen Hannah Arendt, kommer att ge viktiga insikter och glimtar av djupsinniga samtal om ondska, godhet, vänskap.  Och mod.

Birgitta Westlin

präst i Göteborg

Filed Under: krönika