Två fullsatta lokaler. De välartade och disciplinerade filmfestivalsbesökarna ringlar lugnt och stilla fram i den långa kön in i salen på Chalmers där filmen Hannah Arendt ska visas.
Dagen efter är det fullsatt på Pusterviks teatern när filmen om den tysk-judiska filosofen bildar underlag till filmseminariet ”Ett samtal om ondska”. Det är en panel bestående av etikern Ann Heberlein, professorn och psykoanalytikern Johan Cullberg, journalisten Yrsa Stenius och professorn i praktisk filosofi Bengt Brülde. Samtalet leds av teologen Ola Sigurdson som börjar med en presentation av Hannah Arendt och hennes bok Den banala ondskan.
På balkongen i teatersalongen är det inte lika välordnat som på filmen igår, folk letar stolar att sitta på och vi samsas huller om buller i den nedsläckta lokalen.
Men alla är intensivt koncentrerade på samtalet som förs på scenen, precis som publiken kvällen innan följde händelseförloppet på filmduken.
Rättegången mot Eichmann
I fokus för samtalet står rättegången mot den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann 1961 i Israel. Hannah Arendt levde då i New York. Hon hade tvingats fly Tyskland till Paris 1933. Efter en tid i interneringsläger i Frankrike kom hon och maken 1941 till USA.
När rättegången ska inledas mot Eichmann blir hon sänd av tidningen The New Yorker till Jerusalem för att följa och skriva om rättegången mot en av förintelsens arkitekter. Hennes rapport därifrån blir boken Den banala ondskan.
Genom dokumentära klipp från rättegången får vi i filmen följa hur Hannah Arendt under förhören av Adolf Eichmann drabbas av en omvälvande insikt. Vad hon ser är inte ett ondskefullt monster utan en plikttrogen, fantasilös byråkrat som i sin hängivenhet till uppdraget han fått av Fürhern, fullkomligt avsagt sig förmågan att tänka självständigt och ansvarigt.
Det är inte en utstuderat ond människa som ställs inför rätta trots de förbrytelser han gjort sig skyldig till. Hon blir skakad över hur systemet har skapat en ondska där ingen enskild behöver reflektera över sitt handlande utan kan agera som en kugge i en väloljat maskineri.
Det krävs ingen radikal ondska, inga onda människor för att sända andra människor till dödslägren, skriver hon i sin bok efteråt. Det är mycket mer banalt än så. Vad som krävs är vanliga människor som bara gör sin del utan att tänka. Därav titeln ”Den banala ondskan”.
Hårt ifrågasatt
När boken kom ut blev hon kraftigt ifrågasatt bland annat av ledningen på det amerikanska universitet där hon var professor. I en del judiska kretsar, främst bland dem som värnade om uppbyggnaden av den nya staten Israel, uppfattades hennes tal om den banala ondskan som ett försvar för Eichmann.
Än mer svårsmält var att Hannah Arendt, som ju själv var judinna, problematiserade den roll de så kallade juderåden hade spelat i nazismens väloljade förintelsemaskineri. Hur råden sugs in i de komplexa mekanismer som gör att människor som själva är offer kan tas i anspråk av förövarna och på ett fatalt sätt blir en del av iscensättningen av de mest fruktansvärda onda handingar, riktade mot dem själva.
Motstånd var i många lägen omöjligt. ”Men det måste finnas någonting emellan motstånd och samarbete” var Hannah Arendts reflektion. Felaktigt tolkade människor hennes uttalande som att judarna till viss del hade sig själva att skylla.
Samtalet i panelen handlar om vad ondska är, faran med att använda sig av ”ondska” som epitet på enskilda personer (som Breivik eller Englas mördare) och nödvändigheten av att vi vågar se vårt eget ansvar och vår egen del i större, ondskefulla strukturer såsom global orättvisa och miljöhoten.
Tala film – tala liv
Mellan besöken i de två fullsatta lokalerna har vi suttit åtta personer i en Tala Film-Tala Liv grupp och delat våra intryck av Hannah Arendt – både av själva filmen och av den starka personligheten Hannah Arendt. Samtalet har böljat mellan vilka känslor filmen har väckt; ett tungsinne, en känsla av mod och beundran, en känsla av distans och upprördhet.
Mycket i samtalet rör sig omkring samma tema som under seminariet. Men här kan frågorna få landa mer nära och ingående: Hur skulle vi själva ha reagerat på Hannah Arendts bok då, på 60-talet? Hade vi hört till de upprörda?
Kommer vi ens i närheten av Hannahs mod? Hennes kraft att omutligt och oförtröttlig driva den linje hon brinner för, trots det nedsvärtande och smärtande motstånd hon får möta?
Känslokall eller passionerad?
Hannah Arendt blir, i det offentliga samtalet efter Eichmann rättegången, anklagad för att vara arrogant, hård och känslokall medan vi i filmen får möta en passionerad, engagerad och skarp kvinna. Vi lyfter inte det här utifrån ett genusperspektiv under gruppens samtal.
Men bara att vi uppmärksammar mönstret rymmer en igenkänning ur egna erfarenheter tänker jag efteråt. Det är inte för intet som Margarethe von Trotta, filmens skapare, kallas världens ledande feministiska regissör. Von Trotta, som 2013 är mottagare av Göteborgs filmfestivals hederspris, GIFF´s Honoray Dragon Award.
Vännernas betydelse
Ett spår, som vi talar mycket om i Tala Film-Tala Liv gruppen men som knappast berörs alls under seminariet, är hur avgörande vänskapen och de nära relationerna är för Hannah Arendt. Vänskapens betydelse finns på flera plan samtidigt, både personligt och i hennes filosofiska tänkande, plan som är invävda i varandra.
I en av filmens många scener av kvicktänkta dialoger kollegor och vänner emellan, citerar någon ett talesätt: ”Gud gav oss vår familj. Tack Gode Gud att vi själva väljer våra vänner” – ett perspektiv som löper som en röd tråd genom hela filmens berättelse.
När Hannah sitter vid en av sina äldsta och mest trogna vänners dödsbädd i Jerusalem, varken kan, förmår eller vill han dölja sin djupa besvikelse över vad hon skrivit i Den banala ondskan. Det är ett oerhört svek hon gjort sig skyldig till i hans ögon mot deras vänskap, mot det judiska folket och mot den nybildade staten Israel. Då säger hon: ”Jag har aldrig älskat ett folk. Jag älskar människor och jag älskar dig”.
Den komplexa godheten
Min tolkning blir, att för Hannah Arendt balanserar tanken på att lojalitet och tillhörighet till ”en familj” eller ”ett folk” skulle vara en central etiskt bärande princip för våra handlingar, snubblande nära en hållning där jag, likt Eichmann, riskerar att avsäga mig min förmåga att tänka självständigt och handla ansvarigt.
Mitt beroende av vänskap och kärlek till människor ”jag väljer” – inte på grund av härkomst eller tradition utan för vad vi delar och ger varandra av värme, stöd, lojalitet och mothugg (när det behövs) – öppnar upp för en livshållning som för oss närmare vad vi kanske skulle kunna kalla ”den komplexa godheten” .
En hållning som gör att Hannah Arendt kan fortsätta värdesätta den ömsesidiga betydelse som den tyske filosofen Martin Heidegger och hon haft för varandra, trots att han blev medlem i nazistpartiet och var tyst när judiska studenter och kollegor utvisades och förintades. En hållning som gör att hon sitter kvar vid sin älskade väns dödsbädd även när han vänder sig bort från henne.
En av Hannahs vänner som vi möter i filmen är Mary McCarthy, amerikansk författarinna och samhällsdebattör. Jag visste ingenting om henne innan jag såg ”Hannah Arendt”. Men deras vänskap är så starkt skildrad att jag var tvungen att googla henne.
Det visar sig att brev som hon och Hannah Arendt skrev till varandra mellan åren 1949-1975 (Hannah Arendt dör 1975) finns utgivna. Boken heter Between Friends. Den vill jag läsa och anar att den, precis som filmen Hannah Arendt, kommer att ge viktiga insikter och glimtar av djupsinniga samtal om ondska, godhet, vänskap. Och mod.
Birgitta Westlin
präst i Göteborg