Archive for mars, 2013

Intervju med Rufus Norris

Mar 28

 

 

Jag upp ringer upp filmen Brokens regissör Rufus Norris och når honom i en paus under pågående teaterrepetitioner. Hans röst är varm och intensiv när han beskriver den stolthet och tacksamhet han känner över att hans film Broken tilldelades Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris vid BUFF i Malmö.

– Jag är så glad och stolt över detta pris! Det är fantastiskt att Svenska kyrkan valt att ge sitt pris till Broken, inte bara för mig personligen utan också för att ni genom att göra det också ser och tar upp de frågor som filmen behandlar. Frågor om förändrade gemensamma sociala strukturer, om en ny ton i samhället, frågor som faktiskt är något att skämmas lite över för oss som samhällsgemenskap, menar jag.

 

Ditt arbete som regissör inom teater- och operavärlden är framgångsrikt, hur kom det sig att det blev en långfilm?

Jag har alltid älskat film. Jag hade en längtan efter att en dag göra en. Kanske bara för att se hur det var, se på vilket sätt det skiljer sig från att arbeta med teater. Jag vet inte hur det är hos er, men det är det händer emellanåt att teaterregissörer gör film och det är inte några vattentäta skott mellan konstgenrerna, exempelvis Sam Mendes och Danny Boyle. Men det är klart, man måste ha uppnått en viss position för att kunna göra den resan antar jag, säger Morris och skrattar. (Mendes senaste var Bondfilmen Skyfall. Han drev under ca 10 års tid en liten teater i London. Boyle har regisserat såväl Slumdog Millonaire och Trainspotting som invigningsceremonin vid OS i London 2012 och teater.)

Broken baseras på en roman av Daniel Clay (ännu inte utgiven på svenska). Var du själv involverad i manusarbetet?

– Ja, jag var väldigt involverad i manusarbetet och det från starten. Jag fick en kopia från författaren redan innan den publicerats och arbetet började ganska omgående därefter. Jag arbetade då tätt tillsammans med manusförfattaren Mark O’Rowe.

Filmen har en böljande, uppbruten kronologi och inkorporerar minnen och drömmar i denna.  För mig som inte läst romanen – uttrycks det i textförlagan? 

– I boken så böljar det inte fram och tillbaka på samma sätt. Så nej, det lades till i manuset och kanske ännu mer vid klippbordet. – Det fungerar mycket fint. – Tack!

 Musiken var för mig viktig för helhetsupplevelsen av filmen. Jag har haft Blur-sången Colours i huvudet sedan jag såg Broken. Sången framförs av Eloise Laurence i Damon Albarns soundtrack – visste du att Eloise kunde sjunga när hon fick rollen?

– Det kan man säga. De var faktiskt så här; vi hade letat efter en flicka för rollen i ungefär ett och ett halvt år. Vi träffade 850 flickor, men hade fortfarande inte funnit den rätta flickan för rollen. Sedan tidigare kände jag Elosies, mamma Clare Burt – som spelar Mrs Buckley i filmen – och jag visste att hon hade barn.  Så det första jag såg av Eloise var en filmsnutt i Clares telefon, där hon sjöng och spelade piano. Det var filmat bakifrån så jag kunde inte se hennes ansikte, men jag hörde hennes röst.  Det blir en kort paus i det annars snabba tal- och tankeflöde och det hörs över telefonen att han ler när han fortsätter; så, ja, jag visste att hon kunde sjunga.  Eloise sjunger och nynnar hela tiden. Vi var under inspelningen omgivna av hennes röst.                                                                                                                                                                                                                                      – Colours fastnar, visst gör den? Den är väldigt mycket Damon Albarn att göra sådana där melodier som bara fastnar säger Rufus Norris.

Eloise Laurence är väldigt övertygande och gör en fantastiskt fin rollprestation, något som hon också har fått stort erkännande för. Jag tror att alla de jag såg filmen tillsammans med föll för Skunk, i hennes tolkning.

– Elosie är fenomenal. Det är fascinerande att se hur mycket hon växt under den här perioden, från när vi började filmarbetet till idag. Men, hon har tagit allt så bra. Hon är tillbaka i vardagen, i skolbänken, igen.

Är det möjligt att peka ut ett tema som för dig är det mest centrala i filmen?

-Centralt för mig är att värn, skydd (han använder ordet protection). Jag är förälder själv och för mig är kärnan, själva essensen, att värna, skydda. Som förälder så försöker man att göra just detta och misslyckas förstås kapitalt emellanåt. En annan sak är att det finns så många olika sätt vara förälder på. Det ville jag undersöka och försöka förstå. Ageranden och reaktioner, både bra och mindre bra, kan vara om inte kloka och välgrundade så åtminstone förståeliga men på ett sätt som inte går att se och tolka utifrån.

-Vi använder uttrycket ” mitt hem är min borg” här. Den negativa sidan av det är att vi håller oss för oss själva och allt mer så nu för tiden – och det är ju verkligen inte bara en fråga om att vi ofta har dåligt väder… Jag upplever att det är något som sker i vårt samhälle, kanske omedvetet för oss; att de sociala arenorna där vi brukade ses förr inte finns i samma utsträckning längre och det är särskilt tydligt för unga människor. Då kan man som barn och ungdom bli mer utlämnad till sin familj, bara.

Filmen har också scener som presenterar vuxna som tar ansvar för sitt dåliga uppträdande, till exempel där Mike, läraren, ber om ursäkt…  -Ja, kanske det är att vara vuxen; att ta ansvar.

 

Orden ansvar och värna, skydda stannar kvar hos mig efter intervjun. Det känns som en uppmaning. I filmen uppmanande ”Skunk” till att också se glädjen och livsmodet hos varje barn och ung människa, deras svårigheter i livet till trots. Min uppmaning får bli: Se Broken!

Broken. Bild: NonStop Entertainment

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: Intervju

I’m not brave

Mar 27

Denna kortfilm (från BUFF) handlar om hur en liten pojke i ett stort och skrämmande hus väljer att komma över sin rädsla över att gå på toaletten på ett finurligt sätt som får förödande konsekvenser.  När pojkens mormor flyttar in i rummet intill och en natt kissar på mattan i korridoren får pojken en idé.

Astrid Gustafsson och Caroline Nilsson (t h), Svenska kyrkans Ungas representanter under BUFF 2013. Foto: Charlotte Wells

Filmen var otroligt härlig i färger och tonsättning. Ofta filmades scenen med ett barns perspektiv, vilket annars lätt kan glömmas bort.

Filmen berörde mig, och säkert många andra, för att jag kände igen mig i hur rädd pojken var och hur han väljer att ljuga om vad som händer.

Innan man blivit vuxen finns en hel del att lära sig, och jag tror att pojken lärde sig en mycket stor läxa dagen då mamma kom på att det inte alls var mormor som orsakat olyckorna i korridoren.

Caroline Nilsson

Svenska kyrkans Unga

Filed Under: krönika

Kauwboy

Mar 27

En mycket oväntad vänskap mellan en liten ensam pojke och en fågel fångar publiken på ett alldeles fantastisk sätt. Relationen mellan pojken och pojkens pappa är mycket komplicerad och mörk.

När man får följa deras relation upplevde jag stämningen väldigt tung och eländig. Så fort fågeln kom in i bilden blev pojken någon annan. Han hade en vän.

Filmen fångade mig direkt när jag läste namnet, Kauwboy. Den var inte alls vad jag väntade mig utan hade många dimensioner jag inte hade kunnat fantisera fram. Jag kände med pojken som mådde väldigt dåligt efter att hans mamma försvunnit ur bilden.

Mina föräldrar skildes när jag vara fyra år och jag bodde mestadels hos min mamma. Så som pojken i filmen pratade med sin mamma i telefon var mycket likt hur jag pratade med min pappa.

Filmen skildrar hur ett barn väljer att leva med vissa sanningar och skjuta ifrån sig andra på ett mycket fint sätt.

Caroline Nilsson

Svenska kyrkans Unga

Filed Under: krönika

Döda mammor & hopp

Mar 26

Under barn och ungdomsfilmsfestivalen i Malmö såg jag sammanlagt tolv filmer från olika delar av världen. Alla filmer handlade om unga människor i brytpunkten mellan barn och vuxenliv. Påfallande ofta var mamman eller modersrollen frånvarande. Antingen försvunnen  i en depression eller helt enkelt död.

Broken, Kauwboy, Faro och Eskil

I filmen Broken, som fick Svenska kyrkans ungdomsfilmspris, kretsar berättelsen kring tre olika familjer i ett radhusområde. I två av husen bor det ingen mamma. En har stuckit och en är död. Alla föräldrarna har olika strategier för att uppfostra sina barn och filmen är intressant att se ur ett föräldraperspektiv.

I den nederländska filmen Kauwboy av Boudewijn Koole, som hade premiär förra veckan, möter vi en tioårig pojke som lever tillsammans med sin frustrerade pappa. Mamman är död och pojken lever ett ensamt liv men söker sina vägar att leva och överleva. Han finner en vän i en skadad skata. Det är en sorglig berättelse men ändå hoppfull. Mycket sevärd även om man är vuxen.

Faro av Fredrik Edfeldt är en stark berättelse om en flicka och hennes pappa som rymmer ut i skogen för att undkomma fängelsestraff och fosterhemsplacering. Det finns en ordlös värme mellan dotter och far som är värd en biljett till biografen. Mamman? Hon är död men finns med i berättelsen genom minnesfragemnt.

Eskil och Trinidad av Stephan Apelgren lever förvisso mamman men hon är deprimerad och bor i Danmark, det vill säga så långt bort som Eskil kan tänka sig. Eskil lever alltså tillsammans med sin pappa. De flyttar runt i Norrland och Eskil hittar en vän i Trinidad.

Viktiga vuxna och hopp

Frågan är om avsaknaden av mammor förstärker papparollen i filmerna? Att filmskaparen har velat skildra pappa-barnrelation och att det bäst låter sig göras om mammarollen är borta?

I alla fyra filmerna kämpar de unga människorna med känslor av ensamhet och övergivenhet. Papporna möter ofta de känslorna med tystnad. Så tröst och vägledning in i vuxenlivet får sökas på annat håll. Som i en bister tant i Eskil och Trinidad eller i de utmaningar som  naturen ger, som i Faro. Det visar att vuxna är viktiga i unga människor liv, även om det inte är föräldrarna. Filmerna visar också att man överlever stumma, handfallna och på olika vis frånvarande föräldrar. Det är inte lätt men det går.

Beatrice Lönnqvist

präst i Botkyrka församling

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmspris

Filed Under: krönika

Passionsfilm

Mar 24

Inte mycket vår i luften, men ett säkert vårtecken är i alla fall Passionsfilm i Hedvig Eleonora församling. Varför inte inleda påskfirandet med riktigt bra film!

Amour, Michael Haneke

Imorgon måndag öppnar man med Michael Hanekes Oscarsbelönade Amour, om kärlek i livets slutskede. Biskop emerita Caroline Krook reflekterar över filmen och Ulf Norberg spelar.

På tisdag visas Hanna Arendt, filmen om den kvinna som skrev Den banala ondskan efter att ha följt rättegången mot den nazisten  Eichmann.

Var krigsförbrytaren en alldaglig byråkrat? Filmen följs av en reflektion av journalisten Ulrika Knutsson och musik av Pär Fridberg.

På onsdag den 27/3 visar man så filmen som dominerade guldbaggegalan, viktiga och sevärda Äta, sova, dö. Prästen Gunilla Lindén och musikern Patrik Ajaxén rundar av.

Slutligen på skärtorsdag, för tredje året på raken, Xavier Beauvois Gudar och Människor, om munkarna i Algeriet som stannar i byn när krigsherrarna drar in. Efter filmen följer meditation med Virpi Pahkinen, dans, och Ulf Norberg, orgel.

Alla filmer visas kl 19.

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Varför drabbar detta kaos mig?

Mar 19

På ett hotellrum i centrala Malmö satt en filregissör, en programledare och två församlingsmedarbetare och diskuterade vilken film som skulle få Svenska kyrkans ungdomsfilmspris 2013. Några brottstycken ur samtalet;

”Att släppa kontrollen, då kan vad som helst hända”

”Filmen ställer många frågor”

”Det är svårt att vara 11 år”

”Det är svårt att vara. oavsett ålder”

”Det är en kamp att vara människa”

”Det är en känsla in i märgen”

”Men medlidandet då?”

För andra året i rad var jag med i juryn och det är bland det roligaste jag gjort. Det är roligt därför att film väcker så många känslor, tankar och irritationsmoment.

I år var det egentligen enkelt att välja film. ”Broken” av Rufus Norris är en mycket välgjord film så släpper en bomb med frågor, som vi också formulerade i motiveringen. Filmen uppfyller alla kriterier för priset och tar framför allt djupa existentiella frågor på allvar. Det känns otroligt roligt att filmen har distribution i Sverige och når biograferna redan till helgen!

Att vara med i juryarbetet är att lära känna andra människor och sig själv på ett ganska udda, men häftigt sätt. Vi proppar oss fulla med berättelser och bilder under tre dagar. Berättelser som i sin tur genererar nya berättelser och associationer som ledar oss vidare till minnen och nostalgi men också till politik.

Att hänga på BUFF en vecka är ett äventyr. Att se film är ett äventyr, där mycket kan hända med en själv och ens egna funderingar.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Samtalen i juryn kretsade mycket kring en viss fråga, en fråga som fick komma med i motiveringen;

Varför drabbar detta kaos mig?

Spring och se Broken och var uppmärksam på vilka frågor den väcker idag.

Beatrice Lönnqvist

präst och ordförande i juryn Svenska kyrkans ungdomsfilmspris

Filed Under: krönika

Ungdomsfilmpriset till brittiska Broken

Mar 18

Den brittiske teater- och operaregissören Rufus Morris utsågs av en enhällig jury till vinnare av Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris om 50.000kr för sin första långfilm, Broken. Priset delades ut av biskop Antje Jackelén vid BUFFs festliga prisceremoni på Moriskan i Malmö på fredagskvällen. Regissören kunde inte närvara men tackade via filmlänk.

Biskop Antje Jackelén och juryn

Juryns motivering:

”Varför drabbar detta kaos mig?  Broken släpper respektfullt en bomb med frågor och vi får själva hitta svaren. Filmen berör svårigheten i att vara människa i en värld som faktiskt är oförutsägbar och där hoppet också finns.”

Jury för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris 2013: komminister Beatrice Lönnqvist, programledare Kakan Hermansson, församlingspedagog Annika Nilsson och slutligen regissören Martin Högdahl.

Broken har svensk biopremiär den 22 mars.

 

Filed Under: Nyhet

”Att förstå ändå” – BUFF tar unga på allvar

Mar 17

Tiden före broen

Det har hänt en hel del i Malmö under de tre decennier som BUFF har funnits. För 30 år sedan fanns inte Broen, man åkte Flyvebåd till Köpenhamn eller kanske turade till Dragör. För 30 år sedan höjde sig fortfarande Kockumskranen över staden, inte Turning Torso.

För 30 år sedan var Västra hamnen varv, företag och lager; någon högskola och bostäder fanns inte. För 30 år sedan kallades Malmö ”en hopplös biografstad” av branschen, står det i festivalens programblad. Det var då det.

Festivalen har varit trogen sina grundtankar att presentera kvalitetsfilm från hela världen för barn och unga under alla åren och genom Malmös egen utveckling och expansion, genom it-ålderns inträde och film- och spelmediernas branta tekniska utvecklingskurva. BUFF är en festival som tar unga människors delaktighet på största allvar.

Bio, bio, bio!

Föreställ er följande scen: En hel dagisgrupp med lärare står ordentligt på led utanför en biograf, iklädda sina lysande reflexvästar. De är redo för att gå på bio vid kl 9.30 en iskall, snöig onsdagsmorgon i mars.

Två gossar längst bak i ledet är mer redo än de andra. De hoppar ivrigt jämfota och ropar med enade krafter ”Bio, bio, bio, bio, bio…” i sin väntan på att få se Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad.

En annan dag i en annan kö står en liten kille på ca 10-12 före. Han vänder sig om och berättar att han ”skall se en holländsk film”. (Den fantastiska Kauwboy, regi: Boudewijn Koole, som har biopremiär på Folkets bio 27 mars)

På frågan om han tror att det kommer att gå bra att hänga med i filmen när texten är på engelska så svarar han. ”Jo, för när jag ser film hemma så ser jag först på svenska och sen med engelsk text och ibland på engelska bara. Jag kan jättemycket engelska nu. Och ibland behöver man inte förstå språket på filmerna på BUFF, för man förstår ändå”.

Pojkens kommentar säger mycket om den fantastiska upplevelse och erfarenhet av filmmediet barn och ungdomar i och runt omkring Malmö får tack vare BUFF.

Detta är BUFFS absoluta styrka och vad som gör festivalen så angelägen. Kanske behövs den nu mer än någonsin. Vi behöver förstå, även om man inte kan språket, och att vi kan ”förstå ändå” behöver vi få erfara i ung ålder oavsett om det gäller det mellanmänskliga direkt, eller indirekt genom film.

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: krönika

Kärnfamiljens misslyckande

Mar 15

Under två dagar har juryn nu sett sex filmer, som tagit jurymedlemmarna från USA och Kanada till Finland och Italien. Ett gemensamt tema har varit kärnfamiljens misslyckande. Filmerna har alla skildrat en vit medelklass, välmående till det yttre men kommunikationslös och ibland kärlekslös i sitt inre. Det som visats frekvent har varit frånvaron av vuxna. Det har stundtals varit plågsamt att se ensamheten hos unga människor.

Vi har sett alla filmerna tillsammans med högstadieklasser och det är slående att de inte alls reagerar på samma scener som vi vuxna. Vi ryggar tillbaka av scener som innehåller våld och övergrepp, men de scenerna går anmärkningsvärt likgiltigt förbi de unga. De  reagerar mer på nakenhet och kräks. Vad berättar det för oss? Är de ungas vardag idag så tuff att vi inte ser den, men vi tror att vi gör det?

Delar av juryn ägnade onsdagskvällen åt  BUFFs programpunkt ”Work in progress” då både den blivande Bamsefilmen och filmen om Krakel Spektakel kunde ses. Roliga barnfilmer att se fram emot!

Filmer som juryn sett under dag två och tre är;

  • Broken av Rufus Norris
  • Me and You av Bernardo Bertolucci
  • Miss Blue jeans av Matti Kinnunen
  • Molly Maxwell av Sara St.Onge
  • Sassy Pants av Coly Sohn
  • You and me forever av Kasper Munk

Och vinnaren är….

BUFF juryn 2013: Annika Nilsson, Kakan Hermansson, Martin Högdal, Beatrice Lönnqvist. Foto: Charlotte Wells

Beatrice Lönnqvist,

präst i Botkyrka församling,

juryns ordf

Filed Under: krönika

Dysfunktionella familjer

Mar 13

Dagen började med en Schweizisk film ”Summer outside” som handlar om en familj i fritt fall. Ett svek ligger till grund för en konflikt mellan föräldrarna. Deras tre barn har olika strategier för att hantera den ångest som genomsyrar hemmet och deras egna vänskapsrelationer. Det är lätt att känna med alla personer i familjen, vilket gör att berättelse har en utmattande effekt.

Så ganska utmattade tog sig juryn till dagens andra visning som var en nederländsk film ”The deflowering of Eva van End”. Den handlar om hur en dysfunktionell familj får besök av en ”hubot” eller en jedi eller en avatar, vilket man tycker… Familjen får besök av en kille som är så perfekt att han blir omänsklig och gör att alla i hans närhet känner sig fel och otillräckliga.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Det var en speciell visning därför att klassen som vi såg dem med var väldigt frispråkig och spontan.

Skänker en tanke till alla högstadielärare – vilket jobb ni gör!!

Beatrice Lönnqvist

präst i Bokyrka församling

juryordf för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012 och 2013

Filed Under: krönika