Jag upp ringer upp filmen Brokens regissör Rufus Norris och når honom i en paus under pågående teaterrepetitioner. Hans röst är varm och intensiv när han beskriver den stolthet och tacksamhet han känner över att hans film Broken tilldelades Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris vid BUFF i Malmö.
– Jag är så glad och stolt över detta pris! Det är fantastiskt att Svenska kyrkan valt att ge sitt pris till Broken, inte bara för mig personligen utan också för att ni genom att göra det också ser och tar upp de frågor som filmen behandlar. Frågor om förändrade gemensamma sociala strukturer, om en ny ton i samhället, frågor som faktiskt är något att skämmas lite över för oss som samhällsgemenskap, menar jag.
Ditt arbete som regissör inom teater- och operavärlden är framgångsrikt, hur kom det sig att det blev en långfilm?
Jag har alltid älskat film. Jag hade en längtan efter att en dag göra en. Kanske bara för att se hur det var, se på vilket sätt det skiljer sig från att arbeta med teater. Jag vet inte hur det är hos er, men det är det händer emellanåt att teaterregissörer gör film och det är inte några vattentäta skott mellan konstgenrerna, exempelvis Sam Mendes och Danny Boyle. Men det är klart, man måste ha uppnått en viss position för att kunna göra den resan antar jag, säger Morris och skrattar. (Mendes senaste var Bondfilmen Skyfall. Han drev under ca 10 års tid en liten teater i London. Boyle har regisserat såväl Slumdog Millonaire och Trainspotting som invigningsceremonin vid OS i London 2012 och teater.)
Broken baseras på en roman av Daniel Clay (ännu inte utgiven på svenska). Var du själv involverad i manusarbetet?
– Ja, jag var väldigt involverad i manusarbetet och det från starten. Jag fick en kopia från författaren redan innan den publicerats och arbetet började ganska omgående därefter. Jag arbetade då tätt tillsammans med manusförfattaren Mark O’Rowe.
Filmen har en böljande, uppbruten kronologi och inkorporerar minnen och drömmar i denna. För mig som inte läst romanen – uttrycks det i textförlagan?
– I boken så böljar det inte fram och tillbaka på samma sätt. Så nej, det lades till i manuset och kanske ännu mer vid klippbordet. – Det fungerar mycket fint. – Tack!
Musiken var för mig viktig för helhetsupplevelsen av filmen. Jag har haft Blur-sången Colours i huvudet sedan jag såg Broken. Sången framförs av Eloise Laurence i Damon Albarns soundtrack – visste du att Eloise kunde sjunga när hon fick rollen?
– Det kan man säga. De var faktiskt så här; vi hade letat efter en flicka för rollen i ungefär ett och ett halvt år. Vi träffade 850 flickor, men hade fortfarande inte funnit den rätta flickan för rollen. Sedan tidigare kände jag Elosies, mamma Clare Burt – som spelar Mrs Buckley i filmen – och jag visste att hon hade barn. Så det första jag såg av Eloise var en filmsnutt i Clares telefon, där hon sjöng och spelade piano. Det var filmat bakifrån så jag kunde inte se hennes ansikte, men jag hörde hennes röst. Det blir en kort paus i det annars snabba tal- och tankeflöde och det hörs över telefonen att han ler när han fortsätter; så, ja, jag visste att hon kunde sjunga. Eloise sjunger och nynnar hela tiden. Vi var under inspelningen omgivna av hennes röst. – Colours fastnar, visst gör den? Den är väldigt mycket Damon Albarn att göra sådana där melodier som bara fastnar säger Rufus Norris.
Eloise Laurence är väldigt övertygande och gör en fantastiskt fin rollprestation, något som hon också har fått stort erkännande för. Jag tror att alla de jag såg filmen tillsammans med föll för Skunk, i hennes tolkning.
– Elosie är fenomenal. Det är fascinerande att se hur mycket hon växt under den här perioden, från när vi började filmarbetet till idag. Men, hon har tagit allt så bra. Hon är tillbaka i vardagen, i skolbänken, igen.
Är det möjligt att peka ut ett tema som för dig är det mest centrala i filmen?
-Centralt för mig är att värn, skydd (han använder ordet protection). Jag är förälder själv och för mig är kärnan, själva essensen, att värna, skydda. Som förälder så försöker man att göra just detta och misslyckas förstås kapitalt emellanåt. En annan sak är att det finns så många olika sätt vara förälder på. Det ville jag undersöka och försöka förstå. Ageranden och reaktioner, både bra och mindre bra, kan vara om inte kloka och välgrundade så åtminstone förståeliga men på ett sätt som inte går att se och tolka utifrån.
-Vi använder uttrycket ” mitt hem är min borg” här. Den negativa sidan av det är att vi håller oss för oss själva och allt mer så nu för tiden – och det är ju verkligen inte bara en fråga om att vi ofta har dåligt väder… Jag upplever att det är något som sker i vårt samhälle, kanske omedvetet för oss; att de sociala arenorna där vi brukade ses förr inte finns i samma utsträckning längre och det är särskilt tydligt för unga människor. Då kan man som barn och ungdom bli mer utlämnad till sin familj, bara.
Filmen har också scener som presenterar vuxna som tar ansvar för sitt dåliga uppträdande, till exempel där Mike, läraren, ber om ursäkt… -Ja, kanske det är att vara vuxen; att ta ansvar.
Orden ansvar och värna, skydda stannar kvar hos mig efter intervjun. Det känns som en uppmaning. I filmen uppmanande ”Skunk” till att också se glädjen och livsmodet hos varje barn och ung människa, deras svårigheter i livet till trots. Min uppmaning får bli: Se Broken!
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet