Archive for april, 2013

Visa Godheten!

Apr 29

Hur gör man då om man vill visa Stefan Jarls film offentligt? Från och med i höst kan man köpa den med institutionella rättigheten från Filmcentrum.

Priset ligger på 600 kr och gäller obegränsat antal visningar under fem års tid i den församling som köpt filmen. Visningen ska vara för en sluten, icke-betalande krets och kan inte annonseras hur som helst. För dessa specifika villkor, se Filmcentrums hemsida. Kontaktperson på Filmcentrum är Lena Wallfelt lena@filmcentrum.se 

Om man vill visa filmen innan dess kan man kontakta Bettan von Horn på Folkets bio på 08-545 275 21. Prislappen är beroende på storleken på gruppen. Ett riktmärke är skolbiovisning som kostar 2000 kr. När man nått en prisöverenskommelse gör man sedan beställningen hos Marie Öhgren på Folkets bio, på 040-12 08 82, 0734 – 17 65 63 eller marie@folketsbio.se Av henne kan man också beställa filmaffischer. 

Frågor om hur man lägger upp en filmvisning i församling  kan man ställa till handläggare för kulturfrågor, Charlotte Wells, på e-post charlotte.wells@svenskakyrkan.se

Godheten hade svensk biopremiär 15/2 och gick då upp på 17 biografer i 13 städer. Den släpps på DVD under hösten genom Folkets bio. Filmen är 78 min lång.

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Kyrkan och pengarna

Apr 26

Håkan Holmlund

Det som dröjer sig kvar är en känsla av 70-tal. Vi får se många murriga arbetsrum bebodda av äldre och medelålders män. De verkar ganska kraftlösa, missnöjda men har det sannolikt ganska bra i sina liv.

Det råder en märklig kontrast mellan deras dramatiska budskap och deras stillsamma, nästan oberörda tonläge.

Inledningsackordet i filmen är kraftfullt men inte särskilt nyanserat: Det var bättre förr. Vi ser 1975 års modell, ett tal av Olof Palme. Det blir en röst från det svunna paradiset – ett sjunket Atlantis som gått förlorat.

Vintriga naturbilder med småfåglar som inte överlever utan våra brödsmulor skapar en glåmig vårvinterkänsla. Det kommer visserligen att bli annorlunda – men ingen vet hur och när.

Diagnosen över ett system i förfall är klar men patienten verkar ändå sakna sjukdomsinsikt och har det dessutom ganska bra. En behandlingsmetod är inte i sikte – än mindre ett tillfrisknande.

Längtan efter vadå?

En längtan efter godhet, gemenskap – men diffust, otydligt. Vi ser vad som spårat ur, vad vi inte längre vill ha. Men vi vet knappt vad vi letar efter och absolut inte vart vi vill komma.

Handlar det här egentligen om systemkritik av ekonomin? Handlar det inte i stället om att söka efter mening i livsutrymmet som är kvar, mellan nyrenoverade kök och långsemestrar i Thailand? Att vilja fylla en tomhet i våra liv som inga räntesänkningar i världen kan göra något åt?

Sorg över svenska modellen

Stefan Jarl sörjer en svunnen svensk modell. En tid då också kyrkan hade sin självklara men begränsade roll. Att Olof Palme talar i filmens början är en påminnelse om hur sammantvinnade folkhemmet och folkkyrkan var. Vi hör ju faktiskt den forne kyrkoministern Palme tala! Ecklesiastikminister var hans formella titel fram till 1967.

Fortfarande 2013 styrs kyrkan i stort sett av samma människor som också befolkar stadsdelsnämnder, landsting och riksdagsutskott.  Den samhällsomvandling som Stefan Jarl sörjer är även resultatet av våra styrandes beslut.

Kanske är det därför som kyrkans röst är så svag i detta framtidssamtal. Inte på grund av rädsla utan på grund av involvering, brist på ett annat perspektiv. Om kyrkan ska kunna bidra med andra röster måste vi nog mentalt flytta ut ur folkhemmet. Det har vi ännu inte gjort.

Kyrkan och ekonomin

Svenska kyrkans beroende av den ekonomiska utvecklingen är enormt. Kyrkoherdens käraste läsning är inte katekesen utan SKL:s prognoser (SKL:  Sveriges kommuner och landsting) som ger exakt besked om det ekonomiska spelrummet de närmaste åren. Där avgörs om det blir nedskärningar eller nya satsningar, allt beroende på kyrkoavgiftens utveckling.

Kyrkan är inte särkilt bra på ekonomi, vare sig i praktiken eller teoretiskt. Men vi kan öppna rum för ett sökande efter mening.  Hur ska vi kunna fundera över ett annat ekonomiskt system om vi inte ens vet vad vi vill använda mer-eller-mindre pengar till?

Och var finns dagens teologiska tankar som hämtar kraft i Bibelns visioner om förändring: uttåget ur Egypten, den babyloniska fångenskapen eller profeternas envisa varningsrop?

Håkan Holmlund

vik kyrkoherde, Essinge församling

Filed Under: krönika

Kamp för människovärdet

Apr 24

Känslan som dröjer sig kvar efter filmen är ett vredesfullt famlande efter förståelse av samhällets förändring, en på samma gång undanglidande och kraftfull process.

Det är en känsla av utveckling i fel riktning, mot individuella och giriga lösningar på det gemensammas bekostnad. Också en känsla av vanmakt inför krafter som agerar utan motstånd och regleringar.

Filmen fångar en känsla av förlust. Det är dock inte alltid lätt att avgöra om det är förlusten av goda samhällsstrukturer eller en djupare existentiell förlust av sammanhang och liv, i takt med åldrande. Det är två äldre män, Stefan Jarl och Thommy Berggren, som tar till orda. Känslan av alienation inför en pågående utveckling är lätt att känna igen, men vars orsaker inte alltid är urskiljningsbara.  

Uppgivenhet

Parallellen till den rikaste gruppen i USA är ofrånkomlig. En del USA-kännare menar ju att de rikaste givit upp projektet USA. Är det den utvecklingen vi skönjer konturerna av även i våra välfärdsstater, en brist på hopp inför det gemensamma projektet, och en slutsats att det gäller att förse sig från resurserna för egen del?

Det ekonomiska systemet har gjort oss alla till delaktiga i pappersekonomin och alternativa visioner om samhällsgemenskapen har nästan obefintliga stödjepunkter. Eller är det att dessa alternativ inte syns i mainstream-samhället

Homo economicus

Filmen utmanar kyrkan till en uppgörelse med ekonomismen, alltså synen på människan som en ”homo economicus”  som i varje ögonblick maximerar sina investeringar.

Filmen utmanar också kyrkan i människovärdesfrågan. Den ifrågasätter jakten på social, kulturell och ekonomisk status som mänsklig drivkraft. Filmen ger röst åt forskare som pekar på ojämlika samhällens destruktiva konsekvenser, hur det påverkar människors syn på varandra, att också de rikaste är olyckligare där.

Människovärde och självrättfärdighet

Svenska kyrkans sociala arbete inbjuder ju till andra gemenskaper och sammanhang där människovärdet är absolut och var och en har en plats i gemenskapen och samtidigt får vara unik individ. (Även om det idealet förvisso kan vara svårt att uppnå i praktiken.)

Filmen väcker också frågor om synen på synd och självrättfärdighet. Man behöver inte vara komplett fläckfri för att vara moralisk. Ta exemplet Nina Björk, när hon pratar om ”skitdrömmar” och direkt blev anklagad för att kasta sten i glashus eftersom hon målat en fondvägg. Så bör det inte vara, då kan inget samtal föras.   

Tomas Axelson

Kyrkan kan erbjuda en inklusiv och mörkt realistisk människosyn (här håller jag med föregående talare Bea Lönnqvists lutherska beskrivning av  människan som samtidigt rättfärdig och syndare, simul iustus et peccator). Det ger i sin tur underlag för att ta en kamp med en överoptimistisk marxistisk eller nyandlig – människosyn.

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap, Falun

Filed Under: krönika

Irritation och hopp

Apr 22

Känslan efter filmen är en mognande irritation. När ska andra släppas fram? En generation ligger i vägen. Samtidigt kanske filmen kan väcka andra.

Får ändamålen helga medlen? Hänger jag upp mig på filmens form så att den står i vägen för innehållet. För att jag inte vill se/ta till mig budskapet?

Hur håller vi balansen mellan att förändra individer och att förändra systemet? Måste vi välja?

Förändra hjärtan

I Catholic Worker rörelsen vill man endast förändra hjärtan, eftersom man menar att det är det enda som är möjligt.

Men hur gör vi med den kollektiva synden? Systemets bortvändhet från Gud? Det är lätt att känna uppgivenhet. Eller kommer det att lösa sig själv?

Tänker på en biologilektor som sa att miljöproblemet kommer att lösa sig själv därför att resurserna kommer att bli dyrare. Så att vi kommer att värna resurserna mer, återvinna. Är det sant? Eller förnekelse? Undanflykt?

Det är människans uppgift att vara konstruktivt kreativ. Hopp och förändring hör ihop. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Jag tror på att göra motstånd i det lilla. Att förändra sitt eget hjärta (för att) också kunna vara med på systemplanet. Med hjärtat förankrat är risken för korruption mindre.

Individualismens opium

Är vi pålurade individualism? Är den vår tids opium för folket?

Det är bara individer som framträder i filmen. De talar om illusionen om det kollektiva.

Men gemenskap kostar på. Individualismens problem kan inte lösas med individualism. Gemenskap kanske kräver att jag tar mitt kors 

Ett nytt tillsammans

Vi behöver jobba med oss själva – ja! – men inte vänta med resten tills vi är klara. Vi behöver hitta ett tillsammans. Tillsammans är vi starka!

Sara blom. Foto: Malin Kwick

Vi får skapa nya kommuniteter. Där liv och lära ska bli ett.

Prata om det. Ställ om. Hitta alternativ. Uppifrån OCH underifrån!

Detta är inte lagiskhet. Det är evangelium! Vi lever under en annan ”lagiskhet” idag! Vi påverkas av individualism och konsumtionskulturen, och lever under den ”lagen”.

Befrielse från girighet och befrielse från fattigdom går hand i hand.

Sara Blom,

präst i Svenska Kyrkan (Stensjöns församling, Mölndal)

medarbetare i Tankesmedjan Areopagen

Filed Under: krönika

Syndafall och framtidstro?

Apr 20

Stefan Jarls Godheten fick Svenska kyrkans filmpris bland annat med motiveringen att ”Godheten får oss att se vad vi förlorar.” Så vad är det vi förlorar och hur utmanar det Svenska kyrkan?

Stefan Jarl med Angelospriset 2013. Foto: Mikael Ringlander

Filmen tar sin utgångspunkt i Palmes tal om jämlikhet från år 1975 och filmen andas väldigt mycket sjuttiotal. Till och med själva sättet att filma är sjuttiotalsinspirerat.

Det är långa tagningar i trista kontorsmiljöer. Det är män som pratar, pratar och pratar. Men vad är det som Jarl vill gestalta? Ett svunnet sjuttiotal ? Att det var bättre förr ? Att det gamla är för alltid förlorat? Vad var det gamla då, som var så bra?

Om ordet värde

En nyckelscen för att förstå frågorna är en scen i början av filmen där Tommy Berggren berättar om en middagsbjudning som hans fru har ordnat. Han sitter då jämte en man som Berggren inte minns namnet på; Eskil eller Henrik säger han hela tiden. Den namnlöse mannen arbetar med bonusar och Berggren försöker gång på gång förstå hans arbete, vad gör du på dagarna, sitter du i möten? frågar han utan att få svar. Under hela deras replikskifte viskar Berggrens granne tyst, han tjänar trettio miljoner.

Scenen tydliggör ordets värde på ett intressant vis. Vad vi värderar som viktigt. Enligt Jarl är människovärde inte intressant, utan det är pengarnas värde som är det viktiga. Mannen med bonusarna har ju inte ens ett riktigt namn!

Jarl stärker sitt resonemang med forskarna Wilkinson och Pickett som forskat på värde, hälsa och rikedom. De påvisar bland annat att de människor som lever i ekonomisk oberoende jämför sig med andra välbärgade personer. Jämförelsen leder till att mycket vill ha mer, och att när man nått en viss ekonomisk status är det svårt att inte vilja ha mer.

Vi är alla en del av syndafallet

Det är en mörk människosyn som speglas i filmen. Människans drivkraft tycks vara som hämtad ur syndakatalogen och driven av avund, girighet och frosseri. Enbart detta och bortom all räddning.

Filmen tecknar en bild av människan som gärna roffar åt sig av allt, nu när folkhemmet ändå är raserat. Konflikten mellan individ och kollektiv är sedan länge passé. Det är individen som överlevt på det kollektivas bekostnad.

Håller människan på att förlora sitt värde till förmån för pengarnas värde? Vilken utmaning innebär det för Svenska kyrkan! Vi är alla en del av syndafallet, i filmen gestaltat som det krackelerande folkhemmet. Vi har alla ett ansvar över vilka värden som styr. Vi kan bestämma om det är vi som konsumenter eller medborgare som bestämmer.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Jarl och Berggren visar tydligt att de är en del av fallet och att värdena förloras. De försöker i ganska absurda scener framhäva skillnaden mellan sig själva och de välbärgade. Men självklart misslyckas dom, eftersom vi alla har ett ansvar. Även dom, även du och även jag.

Däri ligger också vår utmaning som budbärare för det glada budskapet, att vi alla är både syndare och rättfärdiga. Att vi alla bär ansvaret både för fallets konsekvenser och för att framhäva tron på människan hennes möjligheter till förändring.

Beatrice Lönnqvist,

präst i Botkyrka församling

ordf i juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris, 2012 och 2013

Filed Under: krönika

Varför beter vi oss som svin?

Apr 19

Vad är det som får oss att bete oss som svin? Har vi helt förlorat visionen om ett demokratiskt, respektfullt och jämlikt samhälle? I våra kyrkor runt om i landet lyfter vi i skärtorsdagskvällen ett bröd med orden; Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. 

Vad innebär de orden för vår syn på människans värde och vårt förhållande till vad som håller ihop det gemensamma? Stefan Jarls nya film Godheten är en svidande kritik mot ett samhälle som svikit sina grundläggande ideal och offrat människor och mänsklighet på kapitalismens altare.

Vad är det som är verkligt viktigt? Vad är det vi egentligen behöver för att leva ett gott liv och vad har egentligen värde, är grundläggande mänskliga frågor i en Jarlsk film som andas både ilska, frustration och missmod.

Åt fel håll

Stefan Jarl tecknar en mörk bild av en värld på väg åt fel håll. Med ironins hjälp i sketcher, halvt på lek och helt på allvar, om avgångsvederlag och bilinköp, (-för att jag är värd det!) berättar Jarl och skådespelaren Thommy Berggren om hur girighet och egoism tar allt mer plats och vi inte ens bryr oss om våra grannar.

Men också med hjälp av ekonomijournalisters och forskares auktoritet visar filmen på ett samhälle som helt tappat riktningen. Ett samhälle som inte längre värnar det gemensamma bästa. De som skulle stå för ideal som solidaritet och jämlikhet, tidigare ministrar i Sveriges regering, har blivit en del av problemet. Själva med i den ena bolagsstyrelsen efter den andra.

Längtan och svek

Med en längtan efter en värld där vi hjälper varandra, där människan värderas mer än saker och papperspengar, där vi visar barmhärtighet, tycks Jarl stå rätt uppgiven. Bilder av naturens stilla skönhet blir en skarp kontrast till människans hetsiga jakt efter mer som blir till ett svek mot sig själv, naturen och allt heligt. Ibland tycks visionen om det goda samhället vara lika avlägsen som människorna på planeten Tellus när man närmar sig från yttre rymden. Finns det något hopp? Var finns godheten?

Filmen Godheten ställer viktiga frågor, om än med en något moralistisk och stundtals självgod ton i domen av ”de andra”. Svenska kyrkan har all anledning att ta frågorna om, och längtan efter, värde och ideal på allvar. Som kyrka har vi ett uppdrag att se och reflektera över värdeförskjutningar och växande klyftor i vår närhet och i världen och vara med i samtalet kring vad som är ett gott samhälle. Stefan Jarl utmanar oss till ett sådant samtal!

Ansvar och barmhärtighet

För världens och vår egen skull behöver kyrkan ständigt återvända till vår tros grund-fundament om alla människors lika och okränkbara värde, där varje människa oavsett bakgrund, lön, kön, eller partipolitisk tillhörighet är helig. Hur förhåller vi oss till människans eviga brottning med att det vi vill göra, det gör vi inte och det vi inte vill, det gör vi?

Åsa Ström Broman. Foto: Fredrik Olofsson

Vi är inte ett vi och ett de, vi är alla en del av det samhälle och den mänsklighet som ständigt sviker de minsta och inte lever upp till de värden vi tror på. Vi är också älskade och älskande, tänkande och längtande, skapande och ansvariga delar av detta fantastiska släkte homosapiens. Del av den värld av liv som är omsluten av Guds barmhärtighet.

Vi är ett enda bröd och en enda mänsklighet som lever inför den Gud som vänder sitt ansikte till oss på väg mot en möjlig förändring. Som en påsk-vandring, en väg från missmod och uppgivenhet till tro, hopp och en kärlek som bryr sig om att låna grannen en kopp socker.

Åsa Ström Broman

Studentpräst Norrköping

Filed Under: krönika

Godheten

Apr 18

I slutet av januari belönades Stefan Jarls film Godheten med Svenska kyrkans filmpris på Göteborgs filmfestival. Formen är dokumentär med inslag av iscensättningar där Tommie Berggren spelar girig. Ämnet är det ekonomiska systemet. Hur fungerar det? Vad gör det med oss? Kunde det vara på ett annat sätt?

Under de senaste åren har vi samlats en grupp präster och teologer under ett knappt dygn för att se och diskutera årets filmprisvinnare. Så även i år. Tanken är att ta filmens tilltal på allvar och borra lite djupare i varför just den här filmen belönats med kyrkans pris.

Vad väcker den i oss och hur kan den utmana kyrkan? På vilket sätt kan filmen ”tolkas i ljuset av evangeliet”, som ett av våra kriterier lyder?

Debattens vågor var ovanligt heta i år och under den kommande veckan kommer ett antal krönikor här som speglar detta.

Juryn med Mikael Ringlander (präst, Göteborg), Monika Tunbäck-Hanson (filmkritiker, Göteborg) och Susanne Wigorts Yngvesson (etiker,  Teologiska högskolan Stockholm) motiverade valet på följande sätt: 

”Med övertygande allvar och humor skildrar Stefan Jarl i Godheten vårt penningstyrda samhälle där människan och livets värden marginaliseras. Godheten får oss att se det vi förlorar.”

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

Jag vill vara som Django

Apr 15

Efteråt är jag uppfylld av känslan ”jag vill vara som han”.

Jag har sett Django Unchained av Quentin Tarrantino. En spaghettiwestern i Tarrantino-tappning. Slaven Django köps av prisjägaren Dr Schultz. Efter ett först lyckat samarbete får Django sin frihet och de blir partners i prisjägarbranschen. Och så ska de tillsammans ordna Djangos fru Broomhilda fri. Jamie Foxx är lysande som Django.

Och ja, jag vill vara som Django.

Det förbjudnas lockelse

Det finns så klart massor med förklaringar till att jag känner så. Tarrantino har gjort en fantastisk film. Musik, foto och hela stilen samverkar och trycker på alla mina knappar. Att jag gillat tidigare Tarrantinofilmer gör så klart sitt till.

Det finns något lockande och förbjudet med hela filmen. Får man skratta och bli underhållen när så allvarliga frågeställningar som slaveri och rasism avhandlas, och dessutom på ett så brutalt sätt? Jag kan relatera till filmrecensenten Peter Bradshaws beskrivning av filmen i The Guardian som ”as deplorable and delicious as a forbidden cigarette.”

Kämpa för det goda

Men finns det något mer än att filmen sålt in Django i mitt hjärta? Jag tror det. Många är vi som bär på längtan att stå upp för det som är rätt och riktigt. Vi vill kämpa den goda kampen, stå på det godas sida, rädda den som behöver räddas och utplåna det onda.

Och Django personifierar detta. Trots det han blivit utsatt för är hans person och integritet inte utplånad. Han är någon. Och när han sedan också får sin yttre frihet använder han den för att bygga sig en framtid och rädda sin fru. Han bryr sig inte om vad andra tycker eller säger, han vet vad som är rätt och det riskerar han allt för.

Individens hämnd

Det finns naturligtvis många komplicerande perspektiv. Inte minst hämnden. Det är inte svårt att förstå önskan till hämnd, även för oss som inte varit i närheten av sådana erfarenheter som skildras. Men jag tror inte på hämnd som lösning, hämnd föder hämnd.

Vidare dominerar det individuella perspektivet: Django ska rädda sin fru, inte bekämpa slaveriet. Sen kan inte utplånandet av det onda handla om att döda de onda.

I filmen är de onda karaktärerna genomonda. Men gränsen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom var och en av oss. I någon mån syns den mänskliga komplexiteten hos ”the good guys”.

Lång eftersmak

De komplicerande perspektiven för jag inte fram som en kritik mot filmen. Jag tyckte mycket om filmen. Att den väcker tankar i dagar efteråt gör den bara bättre. Jag citerar gärna igen ur Peter Bradshaws recension:

Tarantino had always been the master of a certain type of narcotic euphoria in the cinema, something exquisitely superfluous, something to do with his mastery of surface and style – an ability to make you believe in it and see through it at the same time.

Sara blom. Foto: Malin Kwick

Och kanske kan jag tänka så om min känsla att vilja vara Django. Jag kan tro på den och ta till mig den, och samtidigt se igenom den.

Världen är inte svartvit. Men jag kan ta med mig önskan att kämpa för det som är rätt, också när det kostar på.

Sara Blom

präst i Svenska Kyrkan (Stensjöns församling, Mölndal)

medarbetare i Tankesmedjan Areopagen

Filed Under: krönika, Recension

Mads M som fröken

Apr 12

Två riktigt spännande premiärer bjuds det på ikväll. I Thomas Vinterbergs Jakten spelar Mads Mikkelsen nyskild pappa som extraknäcker som  fröken och blir oskyldigt anklagad för att vara pedofil. En häxjakt utbryter. Ser vi kanske här en pendang till Festen fast nu från pappans perspektiv? Filmen fick i alla fall ekumeniska priset i Cannes förra våren.  

Tips nummer två gäller andra delen i Ulrich Seidls paradistrilogi: Paradis: Tro. (Trean hade premiär på Berlins filmfestival i februari i år. Nu är det inte kärlekstörst som gisslas (som i ettan Paradis: Kärlek) utan längtan efter tro, mening. Blir lite skeptisk till DNs vilda associationer till Gudar och människor och Carrie. Religiös tro kan ju vara ganska många olika saker. Här verkar det dock primärt handla om tvångsmässiga destruktiva saker. Definitivt något för egna filmlistan.

Trevlig helg!

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips

Vertical floor – dansfilmsfestival i Norrland

Apr 8

Lillhärdal är en by som ligger utanför Sveg. Byn består av 600 hushåll, en matbutik och en kyrka. I byn finns också ett Kulturcentrum och i helgen anordnades dansfilmsfestival på centrat. En av initiativtagarna, Andreas Hoffman invigningstalade och förklarade anledningen till denna oväntade festival;

– I dansfilm ställs frågorna om vem som gestaltas, är det dansaren eller är det dansen? Kan kameran dansa? Genom att anordna denna festival vill vi inte svara på frågorna utan ställa frågorna i rummet.

Hoffman sa också att intentionen med festivalen var att visa på ovanlig och okänd kultur, antalet besökare var därför ovidkommande.

”Rythm it is”

Öppningsfilmen hette ”Rythm is it” och handlade om ett samarbete mellan 250 barn- och ungdomar och Berlinfilharmonikerna. Det var en dokumentärfilm från början av 2000-talet som på ett interessant sätt visade på kreativa krafter och motkrafter.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Jag är inte alls van att se dansfilm och efter att ha sett öppningsfilmen kan jag omöjligt svara på  festivalens frågeställningar. Jag skulle nog säga att det är både dansaren och dansen som gestaltas, men det ena kan ju inte leva utan det andra – så hur blir det då?

Festivalen är ett inspirerande och underbart sätt att göra smal kultur tillgänglig för många.

Beatrice Lönnqvist

präst i Botkyrka församling

 

 

Filed Under: krönika