Efteråt är jag uppfylld av känslan ”jag vill vara som han”.
Jag har sett Django Unchained av Quentin Tarrantino. En spaghettiwestern i Tarrantino-tappning. Slaven Django köps av prisjägaren Dr Schultz. Efter ett först lyckat samarbete får Django sin frihet och de blir partners i prisjägarbranschen. Och så ska de tillsammans ordna Djangos fru Broomhilda fri. Jamie Foxx är lysande som Django.
Och ja, jag vill vara som Django.
Det förbjudnas lockelse
Det finns så klart massor med förklaringar till att jag känner så. Tarrantino har gjort en fantastisk film. Musik, foto och hela stilen samverkar och trycker på alla mina knappar. Att jag gillat tidigare Tarrantinofilmer gör så klart sitt till.
Det finns något lockande och förbjudet med hela filmen. Får man skratta och bli underhållen när så allvarliga frågeställningar som slaveri och rasism avhandlas, och dessutom på ett så brutalt sätt? Jag kan relatera till filmrecensenten Peter Bradshaws beskrivning av filmen i The Guardian som ”as deplorable and delicious as a forbidden cigarette.”
Kämpa för det goda
Men finns det något mer än att filmen sålt in Django i mitt hjärta? Jag tror det. Många är vi som bär på längtan att stå upp för det som är rätt och riktigt. Vi vill kämpa den goda kampen, stå på det godas sida, rädda den som behöver räddas och utplåna det onda.
Och Django personifierar detta. Trots det han blivit utsatt för är hans person och integritet inte utplånad. Han är någon. Och när han sedan också får sin yttre frihet använder han den för att bygga sig en framtid och rädda sin fru. Han bryr sig inte om vad andra tycker eller säger, han vet vad som är rätt och det riskerar han allt för.
Individens hämnd
Det finns naturligtvis många komplicerande perspektiv. Inte minst hämnden. Det är inte svårt att förstå önskan till hämnd, även för oss som inte varit i närheten av sådana erfarenheter som skildras. Men jag tror inte på hämnd som lösning, hämnd föder hämnd.
Vidare dominerar det individuella perspektivet: Django ska rädda sin fru, inte bekämpa slaveriet. Sen kan inte utplånandet av det onda handla om att döda de onda.
I filmen är de onda karaktärerna genomonda. Men gränsen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom var och en av oss. I någon mån syns den mänskliga komplexiteten hos ”the good guys”.
Lång eftersmak
De komplicerande perspektiven för jag inte fram som en kritik mot filmen. Jag tyckte mycket om filmen. Att den väcker tankar i dagar efteråt gör den bara bättre. Jag citerar gärna igen ur Peter Bradshaws recension:
Tarantino had always been the master of a certain type of narcotic euphoria in the cinema, something exquisitely superfluous, something to do with his mastery of surface and style – an ability to make you believe in it and see through it at the same time.
Och kanske kan jag tänka så om min känsla att vilja vara Django. Jag kan tro på den och ta till mig den, och samtidigt se igenom den.
Världen är inte svartvit. Men jag kan ta med mig önskan att kämpa för det som är rätt, också när det kostar på.
Sara Blom
präst i Svenska Kyrkan (Stensjöns församling, Mölndal)
medarbetare i Tankesmedjan Areopagen