Archive for juni, 2013

Barnets sanning och existensens kärna

Jun 19

Skulle vilja flagga för ytterligare två filmer från Interfilmmedlemmarnas  topp 11 lista (alltså av de filmer som fått pris eller hedersomnämnande av ekumeniska jurys 2008-2012).

Jakten

På plats 6 hittar Thomas Vinterbergs Jakten, som just nu visas på svenska biografer och som fick fjolårets ekumeniska pris i Cannes och som Alexandra Keining gillade starkt här. Vinterberg är mannen bakom oförglömliga dogmadramat Festen (1998), och sevärda Submarino.

Vinterberg återvänder i Jakten till samma tematik som i Festen, sexuella övergrepp mot barn. Men nu skildras det från den falskt anklagade mannens perspektiv. Den viktiga fråga som filmen väcker hos mig är: hur kan vi förstå barnets sanning? Och vad innebär det att ta barns känslor och upplevelser på allvar? Ibland krävs det lite mer lyssnande från vuxenvärlden för att förstå och den tiden/uppmärksamheten finns inte alltid. Den parodiska ”utredning” som skildras i filmen är i sig det största övergreppet på barnet.

Absolut välgjort och sevärt, men också tämligen konventionellt om du frågar mig. Metaforerna är lite väl uppenbara. Stereotyperna lite väl grova (man som jobbar på dagis, måste bli lekfarbrorn eller hur?). Vinterberg kommer inte alls upp i Festen nivå, men det är kanske mycket begärt.

Unio mystica i alperna

Tips nummer två är österrikiska/tyska Die Wand, som jag fick vara med och ge ett ekumeniskt pris i Berlin förra året. Nu har den släpps på DVD, dock bara hos tyska näthandlare.

Det är sällan man går ut från en biosalong och känner att det här har jag aldrig varit i närheten av tidigare. Rena rama gudstjänsten. Om en kvinna som stängs ute från världen av en mystisk ”vägg” och därmed tvingas utforska den nakna existensen. En mystik resa. Outsägligt vacker.

Tack och hej

Charlotte Wells. Foto: Claudia Becker.

Charlotte Wells. Foto: Claudia Becker.

Härmed lämnar jag också över redaktörsskapet för filmbloggen till min efterträdare på kyrkokansliet, Charlotte Wells. Kan nog bli ett annat inlägg även efter det, men helhetsgreppet står Charlotte för framöver.

Veckan efter midsommar vankas det Bergmandagar och där är Svenska kyrkan delaktig med en juryplats för manuspriset Efter Bergman. Håkan Holmlund, kh Essinge församling, har representerat oss där. Mer om det och om sommardatum från Charlotte.

Till sist, Interfilmmedlemmarnas top 12 lista:

1. Vita bandet. Michael Haneke. Hedersommämnande Cannes 2009.

2. Le Havre. Aki Kaurismäki. Hedersommämnande Cannes 2011.

3. Gudar och människor. Xavier Beavois. Ekumeniska priset Cannes 2011.

4. Nader och Simmin – En separation. Asghar Farhadi. Ekumeniska priset Berlin 2011.

5. Another year. Mike Leigh. Hedersommämnande Cannes 2010.

6. Bal/Honey, Semih Kaplanoglu, Ekumeniska priset Berlin 2010.

7. Beasts of the Southern Wild, Benh Zeitlin, Hedersomnämnande Cannes 2012.

8. Jakten, Tomas Vinterberg, Ekumeniska priset Cannes 2012.

9. Silent Night, Carlos Reygadas, Ekumeniska priset Riga 2008.

10. Ben X, Nic Balthasar, Ekumeniska priset Montréal 2007.

11. Die Wand/The Wall, Julian Roman Pelsler, Ekumeniska (panorama) priset Berlin 2011.

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips

The Bling ring

Jun 15

The Bling ring är en typisk Sofia Coppolafilm. Den är cool med häftigt soundtrack och handlar om ett gäng tjejer.

Vill ha!

Filmen utspelar sig i Los Angeles och bygger på verkliga händelser. Coppola blev intresserad av berättelsen genom en artikel i Vanity fair. Några ungdomar i tonårsåldern fascineras av kändisar som Lindsay Lohan och Paris Hilton och livet kring dem. De vill leva deras liv men de är inte beredda att jobba sig till förmögenhet och status. Dom bara tar.

Gänget kollar på internet när Paris Hilton är på party någon annstans och sen går de helt enkelt in i hennes hem och tar vad de vill ha och använder hennes rum som de behagar dem. Det är lite Guldlock över berättelsen.

Avsaknad av empati och människovärde

Gänget är helt gränslösa och har egentligen ingen moralisk eftertanke. De menar egentligen inget illa heller, de utgår från sig själva och vad de vill ha. De åtrår Chanel, Birkin och Louis Vuitton och tar det när de ser det.  Coppolas film återberättar händelseförloppet utan någon egentlig analys. Dels blir det lite tröttsamt med alla märkesplacering och överdådiga garderober och dels känns det hela tiden som om något saknas. Och jag tror att det är avsaknaden som är spännande i den här berättelsen. Avsaknaden av reflektion kring rätt och fel, mitt och ditt. Avsaknad av svar på frågan; Hur kunde det bli så här?  Den saknas därför att i gängets ögon är inte kändisarna människor. Hela människovärdet går förlorat i all bling-bling. Empatin betalas till Rolexklockan. Filmen blir då inte bara tröttsam utan också smärtsam och  alldeles genialisk.

Förgänglighet

Gänget åker fast, blir dömda, avtjänar sitt straff och är nu bortglömda. Förgängligheten har också en roll i den här filmen. The Bling ring är en mycket intressant film att se, särskilt med unga människor som ser upp till berömmelse och bling-bling.

 

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling DSC_7941 (640x542)

Filed Under: Okategoriserad

The Great Gatsby – mannen med drömmar och åtrå

Jun 11

 

Baz Luhrmanns filmatisering av klassikern ”Den store Gatsby” är vad man kan förvänta sig av Luhrmann. Det är ett överdåd av glamour, glitter och det ljuva livet.  Ackompanjerat till cool och otidsenlig och därför överraskande musik.

Men vad handlar berättelsen egentligen om?

Den handlar om en man, Gatsby som åtrår en kvinna och som gör allt för att få henne.  Här menas allt med att han ser till att bli framgångsrik (naturligtvis oärligt och kriminellt), superrik och berömd. Gatsby ordnar det mest magnifika fester för att kvinnan i hans liv, som olyckligtvis gift sig, ska lockas till honom. Hon lockas men väljer att inte stanna.

Drottningen av Saba – sin tids Gatsby?

Det är något Drottningen av Saba- likt över filmatiseringen. Överdådet är lika storslaget men vid närmare eftertanke slutar likheten där.

I Första kungaboken beskrivs mötet mellan drottningen av Saba och Salomo som ett möte kantat av rikedom och glamour men bortom det  ser jag ett möte som är jämställt. De talar med varandra, hyser ömsesidig respekt för varandra och ger varandra gåvor. De skiljs också åt som vänner, något annat berättar inte texten.

Den ömsesidigheten saknas i Luhrmanns filmatisering.  Den handlar bara om Gatsby, spelad av Leonardo Dicaprio, och hans strävan efter att få den han åtrår. Men kvinnan, spelad av Carey Mulligan lär vi aldrig känna. Vad hon tycker om och varför hon gör de val hon gör, det får vi aldrig veta.  Och därför blir berättelsen platt och faktiskt lite tråkig.

Optimism och drömmar

Filmens styrka är skildringen av Gatsby som en sann optimist och som en man som tillåter sig att tro på sina drömmar. Det är i sig hoppfullt även om filmen slutar som en sann tragedi bör göra. Med svek och ond bråd död.

Beatrice Lönnqvist

präst i Botkyrka församlingDSC_7941 (640x542)

Filed Under: Okategoriserad

Vart går vi nu?

Jun 10

När alla tunga beslut var tagna fick vi inleda lördagkvällen med att avnjuta fransk-libaneniska Et maintenant, on va oú? Filmen fick ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn i Cannes 2011 och kom på 15 plats i medlemsomröstningen jag berättade om tidigare.

Komedi om motsättningar

Vart går vi nu? är något så osannolikt som en komedi om motsättningar mellan kristna och muslimer i en avlägsen (men absolut inte gudsförgäten) libanesisk by.

Här råder alltså fred. Imamen och prästen är verkligen kompisar. Och alla andra också. Särskilt kvinnorna. Omvärlden känns väldigt långt borta. TV kan man bara se från den allra högsta toppen och då är det en stor händelse som samlar hela byn.

Fredens pris?

Genom TVn tränger nyheten om religiösa oroligheter fram och sår frön av splittring, misstänksamhet. Små saker blir plötsligt laddade. Getter i moskén – någon som glömde stänga dörren eller nidingsdåd från de kristna?

Det är inte direkt subtilt, och leken med stereotyper inte jätteoriginell. Men i alla fall jag blev lite glad inuti. Vad är vi beredd att offra för att rädda freden? Det är den fråga som klingar kvar efteråt.

Middag i kyrkorummet

Ekumenisk mottagning i Kreutzkirche, Hannover.

Ekumenisk mottagning i Kreutzkirche, Hannover.

Kvällens högtidliga ekumeniska mottagning ägde rum i en av Hannovers mindre kyrkor (Kreuzkirche), som nu används både för gudstjänst och för ”annat”, i detta fall, middag. Premiär för mig med detta mångbruk, och lite ovant, men kanske en smak av framtiden också i Sverige?

Av de många långa tyska talen minns jag en bild bäst. En kvinna berättar om ett möte med nigeriansk ekonom i LA som sagt upp sig från sitt prestigefulla toppjobb för att göra film i hemlandet.

Mikael Larsson och Hans Hodel.

Mikael Larsson och Hans Hodel.

Varför då undrade tyskan? ”Film kan ge visioner som helar.” Ja varför håller vi på? Ser vi film för att drömma, vakna eller något annat?

Är konsten basnäring för själen eller grädde på moset?  Hur vet vi vad som är beständigt och verkligt viktigt? Tål att tänkas på. Och i samma kyrka hänger en altartavla Lucas Cranach .  

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

Julia for president!

Jun 9

Andra dagen i Hannover. En dag med medlemsförhandlingar, film och ekumenisk mottagning. Viktigaste beslutet var att Julia Helmke blir ny ordförande i Interfilm efter Hans Hodel. Julia leder till vardags centret för konst och kultur i lutherska kyrkan i Hannover.

Julia Helmke

Julia Helmke

Hon har disputerat i teologi på en avhandling om dialogen mellan kyrka och kulturliv, där hon bland annat granskar de ekumeniska priserna i Berlin och Cannes fram till 1989. Hon har också varit verksam som filmkritiker med studier vid Munich School for Television and film i ryggsäcken.

Visioner framåt

I sitt första anförande som ordförande lyfte hon fram tre visioner att jobba för:

1 Bevara ekumeniken. Alltså genom kontakterna med systerorganisationen Signis. Men också genom att Interfilm rymmer medlemmar från en rad olika protestantiska samfund.

2. Fortsätt att prioritera juryarbetet. Det är det som är Interfilms livsnerv.

3. Satsa mer på kommunikation. Internt och externt. Interfilm är en väldigt liten och delvis okänd organisation som bygger på ideella insatser. Ändå finns man på drygt 20-talet festivaler år ut, år in. Här blir generationsväxlingen i ledarskapet ett nödvändigt lyft. Ambitionen är mer transparens med självklar närvaro på facebook och twitter. Så småningom.

Förundran

Interfilms styrelse 2013. (Charlotte Wells saknas)

Interfilms styrelse 2013. (Charlotte Wells saknas)

Ekonomin är en ständig orsak till förundran. Hur kan man åstadkomma så mycket med i princip noll medel? Utan att trassla in mig i siffror kan jag nämna att medlemsavgifter utgör cirka en tjugondel av de faktiska kostnaderna.

Varje år står filmfestivalerna för kostnader på ca 100 000 euro för hotell och resor till ledamöter i ekumeniska jurys. Hyfsat konkret kvitto på att kyrkornas närvaro värderas.

Charlotte Wells i styrelsen

Charlotte Wells

Charlotte Wells

För egen del var det dags att säga tack efter tre år i Interfilms styrelse. Lämnar över till Charlotte Wells, min efterträdare som kulturhandläggare kyrkokansliet, som nu valdes in som Svenska kyrkans representant i styrelsen för perioden 2013-2016.

Hon kommer till Svenska kyrkan med bred kulturerfarenhet i bagaget, bland annat från Hultsfreds musikfestival, och senast från Psykiatrihistoriska muséet i Säter.

Lite film blev det också denna lördag. Mer om det i nästa inlägg.

För den tyskspråkige, lite bonusmaterial om presidentvalet.

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

Faith, religion and film

Jun 8

På plats i Hannover för Interfilms generalförsamling. Tredje gången gillt för min del. I Edinburgh 2007 handlade det om ”Peacemaking in the world of film”, med filmvetaren Jolyon Mitchell som värd. 2010 möttes vi i Köpenhamn på temat skandinavisk film efter Dogma. Då var det Jes Nysten, mannen bakom Kirke og film (guldgruva med filmtips!), som bjöd in och tog oss med till Zentropa, där vi fick skaka hand med självaste Lars von Trier!

Och nu samlas vi alltså i Hannover, inbjudna av Interfilms blivande ordförande Julia Hemke, kring temat ”Faith – Religion – Film”. 30 deltagare från 11 länder. Filmrävar som varit i Cannes 25 gånger och pastorer som driver filmklubb i sina församlingar.

Ekumeniska priser – för vadå?

Gårdagskvällen ägnade vi åt frågan om vad som utmärker ”våra” prisfilmer, alltså de som belönats av Interfilm eller av ekumeniska jurys (Interfilm tillsammans med katolska systerorganisation Signis). Inför detta hade man gjort en medlemsgallup om vilka filmer från 2008-2012 som medlemmarna rankade högst. På de första tre platserna hittar vi Vita bandet (Haneke 2009), Le Havre (Kaurismäki 2011) och Gudar och människor (Beavois 2010).

Noterbart från undersökning är att filmerna från Cannes dominerar tungt, vilket kan ha att göra med att det är dessa som får distribution och faktiskt visas i flest länder. Bara en amerikansk film (Beasts of the Southern wild) lyckades ta sig in på Top 12. Och komedierna är få.

Are they wired differently?

Tomas Axelson

Tomas Axelson

Tomas Axelson var kvällens key note speaker och lyfte fram några saker. Att ekumeniska jurys i sina motiveringar lyfter fram både det konstnärliga hantverket och de värden som filmen gestaltar. Att det senare dominerar när det gäller utomeuropeisk film (som Nader och Simmin- en separation, Iran 2011).

Då är det som att juryn blir så upptagen av innehållet att formspråket blir mindre viktigt. Slutligen också att Interfilms priser inte primärt uppmärksammar specifikt religiösa filmer, utan filmer som ger uttryck för universellea humanistiska världen.

Kärlek och kritiska frågor

I samtalet som följde kom det fram ytterligare förslag på vad som kan vara minsta gemensam nämnare för prisfilmerna: att de handlar om kärlek (om dess betydelse, omöjligheten att definiera den etc…), att filmer ställer de klassiska existentiella frågorna med skärpa (Hur ska vi leva? Vad är meningen? På vilka grunder gör vi de stora livsvalen?)

Någon konsensus nåddes knappast, men vi konstaterade att det verkar lättast att prata om filmer med starka sociala och politiska förtecken (som Nader och Simmin), men något svårare att prata om (och förmedla vidare) mer poetiska filmer. Samtalet fortsätter.

Här kommer top 5

1. Vita bandet. Michael Haneke. Hedersommämnande Cannes 2009.

2. Le Havre. Aki Kaurismäki. Hedersommämnande Cannes 2011.

3. Gudar och människor. Xavier Beavois. Ekumeniska priset Cannes 2011.

4. Nader och Simmin – En separation. Asghar Farhadi. Ekumeniska priset Berlin 2011.

5. Another year. Mike Leigh. Hedersommämnande Cannes 2010.

Mikael Larsson

Filed Under: krönika