På plats i Hannover för Interfilms generalförsamling. Tredje gången gillt för min del. I Edinburgh 2007 handlade det om ”Peacemaking in the world of film”, med filmvetaren Jolyon Mitchell som värd. 2010 möttes vi i Köpenhamn på temat skandinavisk film efter Dogma. Då var det Jes Nysten, mannen bakom Kirke og film (guldgruva med filmtips!), som bjöd in och tog oss med till Zentropa, där vi fick skaka hand med självaste Lars von Trier!
Och nu samlas vi alltså i Hannover, inbjudna av Interfilms blivande ordförande Julia Hemke, kring temat ”Faith – Religion – Film”. 30 deltagare från 11 länder. Filmrävar som varit i Cannes 25 gånger och pastorer som driver filmklubb i sina församlingar.
Ekumeniska priser – för vadå?
Gårdagskvällen ägnade vi åt frågan om vad som utmärker ”våra” prisfilmer, alltså de som belönats av Interfilm eller av ekumeniska jurys (Interfilm tillsammans med katolska systerorganisation Signis). Inför detta hade man gjort en medlemsgallup om vilka filmer från 2008-2012 som medlemmarna rankade högst. På de första tre platserna hittar vi Vita bandet (Haneke 2009), Le Havre (Kaurismäki 2011) och Gudar och människor (Beavois 2010).
Noterbart från undersökning är att filmerna från Cannes dominerar tungt, vilket kan ha att göra med att det är dessa som får distribution och faktiskt visas i flest länder. Bara en amerikansk film (Beasts of the Southern wild) lyckades ta sig in på Top 12. Och komedierna är få.
Are they wired differently?
Tomas Axelson var kvällens key note speaker och lyfte fram några saker. Att ekumeniska jurys i sina motiveringar lyfter fram både det konstnärliga hantverket och de värden som filmen gestaltar. Att det senare dominerar när det gäller utomeuropeisk film (som Nader och Simmin- en separation, Iran 2011).
Då är det som att juryn blir så upptagen av innehållet att formspråket blir mindre viktigt. Slutligen också att Interfilms priser inte primärt uppmärksammar specifikt religiösa filmer, utan filmer som ger uttryck för universellea humanistiska världen.
Kärlek och kritiska frågor
I samtalet som följde kom det fram ytterligare förslag på vad som kan vara minsta gemensam nämnare för prisfilmerna: att de handlar om kärlek (om dess betydelse, omöjligheten att definiera den etc…), att filmer ställer de klassiska existentiella frågorna med skärpa (Hur ska vi leva? Vad är meningen? På vilka grunder gör vi de stora livsvalen?)
Någon konsensus nåddes knappast, men vi konstaterade att det verkar lättast att prata om filmer med starka sociala och politiska förtecken (som Nader och Simmin), men något svårare att prata om (och förmedla vidare) mer poetiska filmer. Samtalet fortsätter.
Här kommer top 5
1. Vita bandet. Michael Haneke. Hedersommämnande Cannes 2009.
2. Le Havre. Aki Kaurismäki. Hedersommämnande Cannes 2011.
3. Gudar och människor. Xavier Beavois. Ekumeniska priset Cannes 2011.
4. Nader och Simmin – En separation. Asghar Farhadi. Ekumeniska priset Berlin 2011.
5. Another year. Mike Leigh. Hedersommämnande Cannes 2010.
Mikael Larsson