Archive for juli, 2013

På en stol intill

Jul 16

 bygdegård

 

Bygdegårdsbiografer goes digital

Svenska filminstitutet har sedan en tid ett stöd för att digitalisera biografer. Syftet med detta stöd är att bevara biografstrukturen på mindre orter och att den tekniska standarden på biografer är liknande över hela landet. Flera av de som beviljats stöd är bygdegårdar.

Det är glädjande. Lite överdrivet kan man säga att i många mindre samhällen är kyrka och bygdegård de levande platser som finns kvar sedan post, bank, affär och mack hängt upp stängt-skylten permanent. Av de bygdegårdar, bystugor inom Bygdegårdarnas Riksförbund runt om i landet har 41 stycken biograf och ca 150 andra filmklubbar och likande.

Om du som så många andra reser runt i landet under sommaren, varför inte se om det finns en bygdegård nära dig som visar film? Varför kan man undra? Film finns ju överallt, i närmsta telefon nu för tiden. Förvisso. Men det är det där med inramningen och gemenskapen i upplevelsen som tillför en extra dimension till filmupplevelsen.

 

På en stol intill

Jag har ett starkt filmminne från en sommarkväll i en bygdegård i slutet av 1980-talet. Vi var ett sällskap som hyrde en ombyggd kvarn på Gotland några varma sommardagar. På ett anslag i byn såg vi att man på bygdegårdsbion skulle visa Lasse Hallströms prisbelönta film Mitt liv som hund. Ingen av oss hade märkligt nog sett den innan, trots att den då hade flera år på nacken och varit mycket omskriven. Vi traskade dit, betalade biljetten, tog plats på de uppställda stolarna och njöt av den förtjusande coming of age-berättelsen. I stolsraden intill satt en kille som verkade märkvärdigt bekant. Det tog oss en god stund att inse att det var filmens huvudrollsinnehavare, Anton Glanzelius, några år äldre än när filmen spelades in. Att filmens ”Ingemar Johansson” satt där gjorde förstås inte filmen bättre, den var en fin film redan som det var, men det faktum att huvudrollsinnehavaren satt bredvid i bygdegården var åtminstone – oväntat. Promenaden tillbaka till kvarnen längs en avsvalkad grusväg, ljudet av syrsor, doft av gulmåra och hö – i minnet räknas allt samman till det som rör av upplevelsen av Mitt liv som hund.

Inramningen i form av plats var medskapare till en större filmupplevelse. Det behöver inte vara på biograf med sitt oöverträffade ljud och fenomenal sittkomfort. Det går alldeles utmärkt med enklare stolar i en bygdegård eller församling.

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor

Kyrkokansliet

Filed Under: krönika, Okategoriserad

Mikael

Jul 15

beskuren rosBlommor till Mikael

Det går nog egentligen inte att tacka tillräckligt för det stora, fina och inspirerande arbete som Mikael Larsson utfört med filmbloggen. Han får digitala blommor från min trädgård istället. Nu hoppas vi att han njuter en välbehövlig sommarledighet och förhoppningsvis ser vi honom emellanåt som bloggare även i framtiden!

 

 

Filed Under: Okategoriserad

Vinnare med med svenskintressen i Karoly Vary

Jul 7

Bluebird av Lance Edmands  belönades med det ekumeniska priset vid den internationella filmfestivalen i tjeckiska Karoly Vary  nu i veckan som gått. Motiveringen från de tyska och tjeckiska jurymedlemmarna lyder:

”När en kvinnlig skolbussförare missar att en pojke somnat bak i bussen hon kör, så får det tragiska konsekvenser inte bara för hennes liv och familj utan även för många andra i den lilla nergågna småstad där de bor. Lance Edmands debutfilm tar upp frågor om skuld, främlingskap och isolering men framför allt så fokuseras på en tragisk avsaknad av kommunikation, sammanhållning och sökandet efter hemmahörande i denna värld. Bluebird är den mest tankfulla och mogna, atmosfärsfyllda, underbart återhållsamma och samtidigt känslosamma film vi någonsin upplevt från en långfilmsdebuterande regissör.”

Svensk samproduktion

Det låter onekligen spännande. I skrivande stund har jag inga uppgifter på svensk distribution. Men det finns skäl att hoppas. Filmen har svensk samproduktion och fått produktionsstöd från Svenska filminstitutet och producenten är Erika Wasserman, verksam i Sverige ( bl a producent för uppmärksammade Avalon och Man tänker på sitt). Bluebird utspelar sig i ett landskap inte helt olikt Sverige; en skogsindustristad på dekis i norra Maine. Kallt, bistert klimat. Ekonomisk kräftgång som påverkar samhället och livet i grunden. De mellanmänskliga relationerna som filmen också berör är universella.

Den långfilmsdebuterande Edmands är själv uppvuxen i just i en sådan stad i norra Maine. Han är intresserad av hur människor samverkar med landskapet som omger dem och atmosfären i det.

Bluebird fick också, delat, pris för bästa kvinnliga skådespelare i Karoly Vary.

 

Charlotte Wells

Filed Under: Nyhet

Almedalsveckan och film

Jul 2

Almedalen och film

Kanske hör du till den stora skara som är på plats i Visby under Almedalsveckan? Veckan då staden sjuder av samtal, debatter, nätverkande och mingel.

Film som kulturell uttrycksform har en enastående möjlighet att skildra världen och människorna, livet och sagorna ur olika perspektiv och har så många olika medel att göra det. Bild, ljud, uttryckta tankar, skådespel och dialog, musik, klippens rytm – filmers summa blir kraftfulla uttryck med möjlighet att påverka.

SFI och Folkets Bio

Under året fyller två av filmvärldens aktörer jämt; Svenska Filminstitutet SFI fyller 50 år och Folkets Bio fyller 40. Båda finns på plats i Visby under politikerveckan i Almedalen.

Onsdagen den 3 juli har SFI har ett späckat program på Biostaden Borgen, precis innanför Österport på Hästgatan . Start kl. 13.30 med Filmer som engagerat och påverkat – politiker väljer film, deltar gör fem välkända politiker ( bl a Ulf Adelson och Gustav Fridolin) och SFIs VD Anna Serner. Kl 16 visning av kortfilmen On Suffocation av Jenifer Malmqvist och paneldiskussion om bl a film och demokrati. Dagen på Borgen avslutas med förhandsvisning av Monica Z i regi av Per Fly. Biljetter till förhandsvisningen släpps i dörren, 20.45. Biopremiär för filmen om Monica Zetterlund kommer annars först senare i höst, den 13 september.

Folkets Bio har tält på Holmen nere vid hamnen med mängder av riktigt spännande paneldebatter, filmvisningar och annat under hela politikerveckan. Några nerslag i det välmatade programmet i deras tält: Onsdag 3 juli kl 14.00 visas Frihet bakom galler – Nima Sarvestani och Maryam Ibrahimis starka film ett afghanskt kvinnofängelse med efterföljande paneldebatt.

Torsdag den 4:e juli kl 11.00 Maria Magnussons och Gellert Tamas film Fången – Dawit Isaak och tystnaden visas m efterföljande diskussion. Under dagen visas bl a även filmen Underkastelsen av Stefan Jarl och han kommer också att signera sin film Godheten som vann Svenska Kyrkans Filmpris vid Göteborgs Internationella Filmfestival tidigare i år.

Fredag 5:e juli innehåller bl a visning av Hjärtats sång, kortfilm av Niclas Westergren kl 11.30 och kl 20.00 den bl a med ekumeniska filmpriset belönade och mycket omskrivna Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör Haifa Al  Mansour.

Avslutningsdagen lördag den 6:e juli är vikt för barnens filmer och barnfilmkultur. Debatt om barnfilmkultur startar kl. 13.30. Barnfilmvisning hela dagen.Ex för de minsta kl 12.00 Prick och Fläck på pricken av Lotta och Uzi Geffenblad och kl 16 för lite äldre barn Stephan Apelgrens fina Eskil och Trinidad, vinnare av flera fina priser vid BUFF i Malmö.

Filed Under: Filmtips

Efter Bergman 2013

Jul 1
Foto: Charlotte Wells

Foto: Charlotte Wells

Årets ”Efter Bergman vinnare”                                                    Bergmanveckan veckan på Fårö: oändliga ljusa sommarkvällar, långa vandringar eller cykelfärder mellan biografer och samtalsplatser på olika ställen på ön. En ovanlig filmfestival mitt i gröngräset som firade sitt 10 årsjubileum. I år med ett författartema där de medverkande författarna alla hade mer eller mindre starka kopplingar till den svenska filmikonen.

Vinnande manus

Jag var där för att jag representerade Svenska kyrkan i juryn för kortfilmspriset Efter Bergman. En manuspristävling som i år fick över 60 tävlingsbidrag.

I år gick priset till filmmanuset ”Jag vill nå dig”. Manus: Jana Bringlöv Ekspong, bearbetning: Victor Lindgren.

T v: regissören Victor Lindgren, producent Therese Högberg och den vinnande manus författaren Jana Bringlöv Ekspong. Foto: Bautafilm AB

T v: regissören Victor Lindgren, producent Therese Högberg och den vinnande manus författaren Jana Bringlöv Ekspong. Foto: Bautafilm AB

Juryns motivering: En omsorgsfullt berättad historia om en familj i sönderfall. I åtta osentimentala scener berättas, med ett konsekvent barnperspektiv, om två starka systrar som ger varandra hopp och styrka när föräldrarna sviker. Manuset handlar om ett skilsmässodrama och det ska bli mycket spännande att se filmen så småningom. Jana Bringlöv Ekspong har tidigare gjort manus till den uppmärksammade kortfilmen Ta av mig där hon också spelar huvudrollen.

Sug efter existentiella perspektiv och moral

Jag hade bara möjlighet att göra några nedslag i det digra programmet för Bergmanveckan. Något som dock var tydligt i de flesta programpunkter jag var med på var suget efter existentiella perspektiv och faktiskt också efter moral.

Filmen Dog Flesh, ett extremt närgånget porträtt av en chilensk militär som rids av svår ångest, är gjord av chilenaren Fernando Guzzoni. Han återkom i sitt samtal efter filmen gång på gång till frågor meningssökande och moral. En fruktansvärt obehaglig film som kryper under skinnet.

Teman som meningssökande och moral tog också upp nästa dag av Hagai Levi, den kultförklarade författaren till den  israeliska terapiserien Be´Tipul (förlaga till amerikanska In Treatment). Han talade bland annat om terapins oförmåga att hantera existentiella frågor och sa också att han längtar efter andlig vägledning. Hagai Levi är uppvuxen på en ortodox judisk kibbutz och bröt upp från det religiösa sammanhanget i övre tonåren. Sharon Jåma var en skicklig samtalsledare i Fåros Bygdegård.

Jag hann också vara med vid samtalet mellan den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerk och hennes svenska förläggare Svante Weyler. Hennes böcker ställer skarpa frågor om moral och ansvar, utan att leverera några självklara svar. Det var spännande att höra hur hon hämtat inspiration från Ingmar Bergman. Senare i år ska hon bo som stipendiat på Bergmangårdarna på södra Fårö.

Håkan Holmlund

Kh Essinge församling

Jurymedlem Efter Bergman-priset 2013

 

Filed Under: krönika

Stories we tell – vad vill vi minnas?

Jul 1

Regissören och skådespelerskan Sarah Polley gör sin första dokumentär genom att söka sin mamma, sin biologiska pappa och sig själv. Hon intervjuar sin familj och återskapar en bild av det förflutna. Det är en fascinerande berättelse som får mig att tänka på mina griftetal.

Om skoj som blir allvar

Sedan Sarah var liten flicka har det skämtats om att Sarah inte tillhör familjen. ”Näsan är inte alls pappas – så vems är hon?” osv.  Sarahs mamma avled i cancer när hon var elva år, så henne kan man inte fråga.

Sarah börjar undersöka vem hennes mamma var och finner sin biologiska pappa! Bland moderns bekanta har det funnits teorier och ”sanningar” om mammans vänsterprassel och Sarahs tillblivelse.

Sarah söker sig fram genom att intervjua sina syskon och sin pappa. Filmen blandas med bilder av hennes mamma och återskapade bilder av olika skeenden. Filmen känns väldigt nära och äkta och är brutalt fantastisk.

Vilka bilder ger vi av en människa efter hennes död?

Jag tänker att filmen handlar om vilka bilder vi skapar av en människa efter hennes död.  Sarahs syster säger något sånt här i filmen; ” Det är en illusion att bilderna vi skapar är sanningen”

Under våren har jag haft en del begravningar och jag har funderat på mina griftetal. Jag försöker alltid skissa några drag av den avlidne för att skapa närhet och hemmahörighet. Men vems bild är det jag egentligen skissar fram? Stämmer den med de övriga som deltar i begravningsgudstjänsten? Är det bättre att inte säga något alls? Finns det en sann bild av en människa?

Sarah Polley navigerar i just de här frågorna och när jag tror att vi kommit till en sanning riktas kameran åt ett annat håll och något oväntat uppdagas. Det gör att filmen blir väldigt spännande och rolig.

Så hinner du bara se en film i sommar – se Stories we tell.

 Beatrice Lönnqvist

Filed Under: Okategoriserad