Regissören och skådespelerskan Sarah Polley gör sin första dokumentär genom att söka sin mamma, sin biologiska pappa och sig själv. Hon intervjuar sin familj och återskapar en bild av det förflutna. Det är en fascinerande berättelse som får mig att tänka på mina griftetal.
Om skoj som blir allvar
Sedan Sarah var liten flicka har det skämtats om att Sarah inte tillhör familjen. ”Näsan är inte alls pappas – så vems är hon?” osv. Sarahs mamma avled i cancer när hon var elva år, så henne kan man inte fråga.
Sarah börjar undersöka vem hennes mamma var och finner sin biologiska pappa! Bland moderns bekanta har det funnits teorier och ”sanningar” om mammans vänsterprassel och Sarahs tillblivelse.
Sarah söker sig fram genom att intervjua sina syskon och sin pappa. Filmen blandas med bilder av hennes mamma och återskapade bilder av olika skeenden. Filmen känns väldigt nära och äkta och är brutalt fantastisk.
Vilka bilder ger vi av en människa efter hennes död?
Jag tänker att filmen handlar om vilka bilder vi skapar av en människa efter hennes död. Sarahs syster säger något sånt här i filmen; ” Det är en illusion att bilderna vi skapar är sanningen”
Under våren har jag haft en del begravningar och jag har funderat på mina griftetal. Jag försöker alltid skissa några drag av den avlidne för att skapa närhet och hemmahörighet. Men vems bild är det jag egentligen skissar fram? Stämmer den med de övriga som deltar i begravningsgudstjänsten? Är det bättre att inte säga något alls? Finns det en sann bild av en människa?
Sarah Polley navigerar i just de här frågorna och när jag tror att vi kommit till en sanning riktas kameran åt ett annat håll och något oväntat uppdagas. Det gör att filmen blir väldigt spännande och rolig.
Så hinner du bara se en film i sommar – se Stories we tell.
Beatrice Lönnqvist