Mitt liv med Liberace handlar om den glamorösa pianisten Liberace. Han levde och verkade i Las Vegas under makalösa fyrtio år. Han var extravagant, älskade guld och siden. I en scen visar han upp sitt hem och då kallar han det palats-kitch och överdådet får Paris Hiltons garderob (som ju visades upp i Coppolas The bling ring)att blekna. År 1977 möter Liberace den betydligt yngre Scott. De inleder ett förhållande som leder dem i fördärvet.
Berättelsen är en klassisk förvandlingssaga, tänk Pretty women minus det romantiska slutet, där den äldre rike mannen överöser den yngre naive älskaren med bling-bling, pengar och överdåd. Men så tröttnar de. För hur roligt är det egentligen med att bara äga saker och gå runt och göra ingenting? Inte roligt alls tycker Scott och börjar knarka och förhållandet är över. Oglamoröst och fult.
Steven Soderbergh, mannen bakom de underhållande Oceans- filmerna, har återigen gjort en film med i princip bara män. Men i berättelsen om Liberace är det karaktärerna och deras utveckling som är i centrum. Och det är fascinerande hur karaktärerna ändras och därmed min känsla för dem. Det är en kärleksfilm som överskuggas av bling-bling, vilket i mångt och mycket påminner om filmen The Great Gatsby. Det är underhållande att se allt överdåd men också tröttsamt. Jag undrar hur det kommer sig att det så många filmer handlar om kärlek och längtan efter att bli sedd men drunknar i guld, glitter och bling-bling? Vad berättar det om vår tid?
Beatrice Lönnqvist
Präst i Botkyrka församling