Blue Jasmine

Beatrice Lönnqvist, präst, och Charlotte Wells, handläggare för kulturfrågor, såg Woody Allens Blue Jasmine tillsammans. Efter filmen startade ett böljade samtal om filmen och tankar den väckt. Samtalet pågår fortfarande.

Vi talar film – gör ni?

Charlotte: Vem är denna hon som Allen formulerat?

Beatrice: Jasmine är en spegel. Hon har lärt sig förstå hur andra ser på henne och beter sig såsom andra vill att hon ska bete sig. Hon speglar bara sin omgivning.

Jasmine är ett smycke. Jasmine förstår att hon lever i en låtsasvärld, byggd på låtsaspengar och oäkta relationer. Hon är som det armband hon får av sin man, vacker och bling-blingig men bidrar bara med skönhet och god mat. Skönt för öga och gom men inte för själen.

Charlotte: Vilka val i livet har hon gjort? Vilka har hon låtit bli att göra? Vilka val har andra gjort åt henne?

Beatrice: Undrar om Jasmines val egentligen handlade om att komma bort från det som hon föddes in i, det som hennes syster står för. Någonstans någon gång åtrådde hon den sköna världen, men att den innehöll så mycket tomhet tror jag chockerar henne.

Är hon en bruten människa som reser sig eller förblir hon fast i sitt eget mönster?

Charlotte: Jag slås av att hon hela tiden väljer att inte själv ta ansvar för sitt liv och den hon är. Det är alltid någon annans orsak och skuld att hennes liv inte blev som hon tänkt sig. Hon vägrar bära eget ansvar och fortsätter att göra val som förstärker detta, även efter att fasaden krackelerat.  Då och där har hon en verklig möjlighet att börja om, starta på nytt. Även om ansatser till förnyelse finns så har hon i det psykiskt risiga skick hon befinner sig i inte motståndskraft att genomföra den när det går henne emot. Jasmine släpper tillslut taget om verkligen, genomgår en psykisk kris. Jag tror Allen vill visa fram hur svårt det är att förändra på djupet, hur enkelt det är att bara fortsätta även med det som inte längre bär och när insikten till slut träffar så finns det inte utrymme i själ och hjärta att vända om.

Beatrice: Kanske är det som det står i Predikaren; Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet.

Kanske är det vad Jasmine varit – tomhet. Ett vandrande skal med en sliten Chaneljacka som vi får lära känna när hon sakta börja fylla sitt tomrum. Kanske behövde spegeln vändas mot henne själv för att hon skulle bli medveten om vem hon blivit? Kanske var det först då, i filmens sista sekvenser, som hon börjar ta form och återfå sin mänsklighet.

Charlotte: Ja, det tror jag du har rätt i. Är det inte också ett genomgående drag bland alla i filmen, att människan gjorts till att huvudsakligen utgöra en vara, något att värdera? Värdet hos individen ses inte för människovärdet i sig eller i förhållande till egenskaper och personliga kvaliteter, utan vad man kan vinna genom gatt stå i relation till denna människa oavsett om det är pengar, förmodad status, sex eller efterlängtad verklig närhet man vill ha. Det gäller de flesta av filmens karaktärer, rik som fattig, undantaget barnen. På detta sätt skildras något som kan ha bäring i verkligheten, en what´s in it for me-attityd som på många sätt är skrämmande.

Beatrice: Ja, det är intressant att barnen får bli sanningsägarna i berättelsen. De hukar inte för konventioner eller vad som passar sig. De frågar och står kvar och lyssnar. Det är ju också sonens bortvändhet som gör att Jasmine når botten.

Charlotte: Trots att det finns utrymme för skratt så är det en grym film, så långt från neurotiskt pladdrigt Allenskt myskrisande man kan komma. Men den är också grymt bra, och Cate Blanchett…

Beatrice: Det luktar Oscar!