Tur och retur egna och gemensamma minnen. Filmpoesi av Mia Engberg i den autodokumentära Belleville Baby.
Ett nattligt telefonsamtal. En röst från det förflutna, den talar franska och tillhör den lite farliga, spännande franske ungdomskärleken Vincent. Ett decennium har passerat sedan de abrupt skildes åt. De kom från olika världar, han från en fattig, ruffig miljö. Han var lite farlig, levde på fel sida lagen. Hon kom från en skyddad svensk medelklasstillvaro. De möttes. De blev kära och levde symbiotiskt tillsammans, först i Frankrike, sedan Sverige. Med detta oväntade telefonsamtal startar en resa bakåt för Mia Engberg. Man vet hur det går, (han hamnar i fängelse, det är därför han inte ringt, hon blir dokumentärfilmare) men det är oväsentligt. Berättelsen suger tag och man vill följa hur deras historia utvecklades.
Det inledande telefonsamtalet återföljs av fler och ordutbytena vindlar ner och emellan i minnescentra. Minnestriggarna – en röst från förr, bilder, tidsfragment i form av tidningsartiklar och nyhetsinslag som pusslas samman till beskrivningen till en gemensam historia. Mia vill göra film av samtalen. Han anklagar henne för att parasitera på honom, att hon är i överläge. Den subjektiva upplevelsen skall jämkas samman med en annans. Vilkens vilken bild är den rätta? Vad subjekten minns och återberättar blir till en historia som täcker den enes minnen av händelser som en annan beskriver annorlunda. Båda har rätt. Minnet är också i sig bedrägligt. Av det faktiska skeendets flöde stannar bara somligt, annat försvinner i psykologiska sorteringsprocesser. Ett talade exempel i Belleville Baby är hur de gick på sjöis i ett vintrigt Stockholm. Det var ett minne Vincents burit med sig – men Mia minns inte alls. Vad som stannar och hur vi formulerar detta skiljer sig, det tror jag alla kan känna igen.
Inspiration till filmens form säger sig Engberg ha hämtat från Marguerite Duras självbiografiska arbeten. Filmens särpräglade och modiga bildspråk leder mina tankar till den polske konstnären och teatermannen Tadeus Kantor och hans dödens teater. En teater där minnesfragment, återkommande sekvenser, bilder och absurditeter vävs samman på scenen för att i konstnärlig form återskapa minnen. En teater där minnen var lika viktiga som det närvarande för att skapa bilder av verkligheten.
Mia Engbergs medvetna film är en av årets vackraste. Hennes filmpoetiska verk om svunnen kärlek är i allt något högst privat, men hon lyckas göra filmkonst av detta, lyckas sjunga en sång om den svårfångade förflutenheten. Bilderna är korniga, tempot är långsamt. Jag fascineras av varenda långsamt passerande minut.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet