Den uppmärksammade dokumentärfilmaren N
ahid Persson Sarvestani (bl a Drottningen och jag, Prostitution bakom slöjan) kommer nu med en ny film som idag går upp på svenska biografer; Min stulna revolution.
I filmen söker hon upp kvinnor som liksom hon själv var vänsterradikala aktivister på 1970-talet i Iran. Kvinnor som protesterade mot den rådande samhällsordningen, som ville ha ville revolution. En förevändning att söka upp dessa kvinnor var för att få svar på en fråga som gnagt i 30 år. Hur var det sista tiden i livet för hennes lillebror Rostam som avrättades, 17 år gammal?När shahen sedan störtades 1979 så var det inte vänsterpolitikerna som tog makten, det gjorde de bättre organiserade religiösa ledarna. En typ av förtryck kom att ersättas med ett annat. Nahid Persson Sarvestani själv lyckades fly efter shahen fallit. Hennes lillbror, många av hennes kamrater och andra gjorde det inte. Alltsedan sin flykt har Persson Sarvestani brottats med skuldkänslor för att hon klarade sig undan.
Möten, berättelser och liv
Persson Sarvestani gör en lång lista med namn, tillslut finner hon fem stycken av sina gamla kamrater. 
De bor på olika håll i Europa, någon på andra sidan Atlanten. Hon börjar med att ringa upp och sedan söka upp dem i deras hem, till slut träffas alla hemma hos Nahid på Lidingö. Det är känslosamma möten, trevande och brutalt öppna på en och samma gång. I sin ungdom var de här kvinnorna mot religion, det var den radikala politiken som skulle förändra och rädda världen. Idag har en av kvinnorna funnit tröst i religion och är praktiserade muslim. Nahid upprörs först över detta, som hon kallar det svek mot kampen, men det visar sig att kvinnan genom religionen kunnat gå vidare i sitt liv, trots den absolut kolsvarta historien. En annan är bullmamma, i Malmö. En tredje har bearbetet sina upplevelser genom att uttrycka dem konstnärligt, i små skulpturer, modeller, teckningar. Det är så oerhört tungt, det som dessa stolta och vackra kvinnor berättar. Så tungt att jag har svårt att andas när jag ser filmen. Ofattbart trångt i cellerna. Smuts, mörker, svält. Bestraffningar och tortyr förekommer regelmässigt. Avrättningarna. Skräcken. Avrättningarna. 
En av kvinnorna har lyckats smuggla ut sin fångdräkt. Jag ryser när hon tar den på sig.
Två i en
Jag får känslan av att det två parallella filmer i en. En film som handlar om Nahid Persson Sarvestani och hennes bror Rostam, om obesvarade frågor och om ickebearbetade känslor av skuld. Och så en film som kom fram senare, i mötet med de fem kvinnorna. Den handlar om att överlevna, styrka och människovärde. Persson Sarvestani gör helt rätt i att ge kvinnorna mycket utrymme, och försöka relatera sin urprungliga fråga till det som de säger, som en del i förlåtelse- och läkandeprocessen. För mig som åskådare är det kvinnornas möte och vittnesmål som berör som tyngst och lär som mest. De kan le igen, känna kärlek och tro, även om de varit på en riktigt, riktigt mörk plats. Erfarenheten delar de med så många människor, då, idag och säkert också imorgon. Genom att bildligt sett gå bredvid, med öppna öron och modiga hjärtan, så finns en möjlighet att det blir lite lättare, lite bättre. Nahid Persson Sarvestani låter oss göra det.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet