Ylva Liljeholm befinner sig i Tyskland på juryuppdrag för det ekumeniska filmpriset vid Leipzig DOK.
Att vara på dokumentärfilmfestival är att göra en bildningsresa. Efter två dagar på DOK-Lepzig har jag färdats mellan Sarmatien, Utah, Frankfurt, Helsingfors, Chengdu, Slovakien, Nizhiny Novgorod och Tel Aviv. Jag har fått möta familjer i upplösning, kinesiska operasångare, cyniska finansinvesterare, korrumperade politiker och poliser, ”intervention officers” som transporterar ungdomar till uppfostringsskolor, ryska arbetare och underbetalda östeuropeiska snabbköpskassörskor. Det är halvtid i den 56:e internationella dokumentär-och animationsfestivalen i Leipzig. En festival som under Sovjettiden var ett kulturellt andningshål för östtyskarna och som fortfarande har hög status i filmvärlden. Själv är jag här som Svenska kyrkans representant i Interfilms ekumeniska jury.
Invigningsfilmen
Invigningsfilmen, ”Masters of the universe” av Marc Bauder var ett lite märkligt val av festivalledningen. Det är en i och för sig intressant film där en före detta investerare försöker förklara det världsvida finanssystemet. Det vill säga, han förklarar att det inte går att förklara. Ingen kan det. Det är slutet, autonomt från den vanliga, verkliga världen och är du väl inne i det blir du fast. Det går inte att sluta, miljoner och miljarder pengar skickas hit och dit (en aktie ägs i genomsnitt i 22 sekunder idag vilket, som den avhoppade finansmannen syrligt säger ” inte kan sägas vara en särskilt långsiktig investering”) och ändå påverkar den allt. Det är som Matrix, fast på riktigt. Formmässigt är dock ”Master of the universe” ett sömnpiller och en utmaning för en nytillrest och i många fall jet-laggad publik.
Gemenskap – hopp
Den finska filmen ”Hilton! – here for life” av Virpi Suutari och den israeliska ”Superwoman” av Jael Kipper och Ronen Zaretsky är två klassiska, starka och närgångna porträtt av människor i utsatta positioner. Hilton är det ironiska namnet på ett slitet bostadsområde i Helsingfors. Vi får följa fem individer -Janne, Toni, Mira, Pete och Make. De är unga, utstötta, bortglömda, frustrerade, utan framtid. Ändå skildras de med respekt, värme och medkänsla och det lilla hopp som ändå finns, deras lite kaviga gemenskap, Miras fantastiska sångröst som får de andra att stilla sig en stund, gör att det nattsvarta ger vika.
”Superwomen” är en berättelse om kvinnlig solidaritet, styrka och ett samhälle som gör skillnad på människor. Kvinnorna i filmen är alla ryska invandrare i Israel. De ligger långt ner på den sociala rankinglistan, ses inte som riktiga judar och får hanka sig fram på underbetalda lågstatusjobb. Liksom i den finska filmen finns hoppet i deras gemenskap. De står upp för varandra och filmen antyder en bättre framtid även för dem.
Juridisk rysare
Den slovakiska filmen ”Normalization” är en juridisk rysare. Regissören Robert Kirchhoff har tillbringat åtta år med att gräva i ett gammalt mordfall. En ung kvinna mördades 1976. Fem år senare dömdes sju män till långa fängelsestraff för mord och våldtäkt på flickan. Men inget verkar stämma. Flickans kropp visade inga spår av våldtäkt. Vittnet gav några av männen alibi men hördes aldrig i rätten. Erkännanden verkar ha tvingats fram. Idag är männen gamla. De hävdar fortfarande att de är oskyldiga. Domare, rättsläkare, politiskt ansvariga vill inte svara på frågor. Rättsstaten är fundamentet för en demokrati men ”Normalization” visar vilket tunt material det fundamentet består av.
Dokumentär som tänjer genrens gräns
Ytterligare en intressant film som verkligen tänjer på gränsen för vad en dokumentärfilm kan vara är danske Jon Bang Carlsens ”Just the right amount of violence”. Carlsen ger sig av till USA för att söka upp sin far som lämnade familjen många år tidigare. Parallellt följer han ett antal familjer i kris där föräldrarna gett upp hoppet om att få ordning på sina barn och med hjälp av professionella ”transportörer” skickar iväg dem till en specialskola i Utah. Kameran följer obönhörligt familjerna i de mest utsatta situationer. När ungdomarna blir väckta av två okända män som med ”lagom mycket” våld drar med sig dem till bilen medan föräldrarna gråtande ser på. Hur är det möjligt? Är det verkligen etisk riktigt att filma detta? Carlsen ger sitt eget svar på den frågan och filmen bli lika mycket en diskussion om filmandes etik och moral som föräldraansvar och samhällets krav på uppförande och anpassning.
Kreativitet och framtidstro i animationen
Utanför juryuppdraget ser jag flera animationsprogram. För första gängen finns en egen tävlingssektion för animerade dokumentärer, en genre på frammarsch. Och jag undrar i mitt stilla sinne om det ändå inte är inom animationen som den verkliga kreativiteten och framtidstron kan återfinnas. Det är som att nästan varje liten animerad kortfilm bildar sitt eget universum. Ingen är den andre lik. Ingen härmar den andre. Det är så fantastiskt när man inser att människans fantasi är oändlig. Det är som musik. Antalet toner må vara begränsat men antalet kombinationer är det inte.
Ylva Liljeholm
Film på Gotland