Efter dig
Provocerad. Så känner jag mig. Provocerad att tänka lite till, minnas lite mer, se lite bättre. Provokationen sker genom Marius Dybwad Brandruds dokumentära Efter dig. Där får vi träffa Marius Dybwad Brandruds närmaste; en sjuk, döende morfar och den dubbelarbetande, omhändertagande dottern; Marius mamma. Efter dig är filmad med kameran lågt, brutala bildskärningar i långa, långa sekvenser. Tystnad och naturligt ljud: prassel, kläders friktion, vind, stök i kök. Det är så här det låter, det är så här det ser ut om du stannar upp en stund. Sätter dig utanför mitt i och registrerar från en annan vinkel. Inte ljudsätter, inte dramatiserar.
Hur skall hon orka, den omvårdande dottern? Hon flänger mellan arbete, omvårdnad av sjuk pappa, fjällhytten och gräsklippning. Men så saktar livet in en stund. Hennes pappa Jens dör. Livet fortsätter. Jag blir alldeles upprörd av hur dottern/mamman praktiskt och rationellt packar ihop kläderna ur Jens garderob. Galge efter galge töms, avlövas. ”Han har ju dött! Man skall höra W H Auden ringandes i öronen – Silences the bells… stor musik och storfilmsdramatik!” skriker det i mig. Men nej, så klart inte. För det är så här det är. Auden, ledsen musik, sorgen i tanke och hjärta finns där, men inuti. Det är ofta det som är så förvånande – att det inte syns mer av det stora drama som insidan upplever. Det synliga är det som händerna gör, alla praktikaliteter som måste utföras även i en stor sorg. Där ligger provokationen, den jag tackar för. Marius Dybwad Brandruds film ger med det störiga, vardagliga prasslet en påtaglig närvaro och upplevelse av nuet och med det en vink av det eviga. Efter dig.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet
Marius Dybwad Brandrud har Guldbaggebelönats för sitt foto i Ruben Östlunds Play och nominerats för fotot i Östlunds De ofrivilliga. Dybwad Brandrud arbetar ofta tillsammans med andra, ex Anna Odell, Miriam Bäckström och Fia-Stina Sandlund, i projekt i gränslandet mellan konst och film.