Sällan har en film om rymden fått mig att skruva så mycket på mig i biofåtöljen som Gravity (2013). Sandra Bullock spelar sjukvårdsingenjören Ryan Stone och George Clooney den garvade astronauten Matt Kowalski och de arbetar tillsammans på en rymdsond när plötsligt alla deras stödfunktioner och kommunikationssystem slås ut. Kontakten med jorden upphör, de glider in i ett asteroidregn som slår sönder material runt om kring dem och de får improvisera sig fram i ett extremt utsatt läge. Filmen är meditativ och lugn trots alla olyckor som drabbar dem. Regissören Alfonso Cuarón som tidigare gjort Children of Men (2006) bland annat, tvingar oss verkligen att fundera över vad en människa är när hennes livsbetingelser snabbt rycks undan.
Jag sitter i biostolen och gör medrörelser som jag nästan aldrig gör när jag ser film. Men när Ryan Stone singlar iväg utmed rymdkapselns alla spröt och reglar så försöker jag ofrivilligt hjälpa henne greppa ta i stag och rör som finns precis utom räckhåll för henne. När hon fastnar med foten i några lösdrivande remmar så viftar jag med fötterna runt biostolen för att hon ska komma loss. Och när hon får grepp om en kant så hjälper jag hennes fingrar att hålla i genom att hårt knyta mina egna händer. I någon sekvens ser hon inte ut genom rymdkapselns fönster som långsamt glider ur hennes siktlinje och jag sträcker på halsen för att hon ska hinna uppfatta livsavgörande detaljer för henne.
Man brukar tala om identifikation på film som en mental process men mer och mer filmforskning förankrar dessa processer i vår kropp. Filmen skapar en sällsynt identifikation med Ryan Stones utsatthet som människa som lyckas gå in i kroppen på mig som biobesökare. Samtidigt är filmen utsökt vacker och en visuellt kontemplativ betraktelse över vad det är på jorden som gör livet viktigt och värt att kämpa för. Och denna kontemplation lyckas äga rum i synapser, nervbanor och muskelfibrer.
Tomas Axelson
Lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan Dalarna