The Hunger Games – Catching Fire (2013)
Förvrängd framtidsvision
För den som intresserar sig för förvrängda framtidsvisioner med kopplingar till vår egen tid finns mycket att hämta i berättelsen om the Hunger Games i det uppdiktade samhället Panem. Berättelsen om hjältinnan Katniss Everdeen har med filmen The Hunger Games – Catching Fire kommit till film två av fyra planerade. Filmatiseringen har varit mycket omdiskuterad då många debattörer hävdat det djupt olämpliga att gestalta en berättelse där ungdomar dödas. Med debatten i åtanke såg jag tidigare i höstas den första filmen och konstaterade för mig egen del att skildringen går en svår och fungerade balansgång.
Reality-tv som gladiatorspel
Hela historien har ett ytterst samhällskritiskt perspektiv som smälter samman romerska gladiatorspel och reality-tv till en dödlig underhållningsform som används av statsmakterna för att hålla folkmassorna i schack så förstår jag också varför berättelsens brutalitet ser ut som den gör. Storyn om maktens grymhet och president Snows iskyla vägs upp av huvudkaraktären Katniss som förkroppsligar en själsstyrka och ett medmänskligt hjärta som griper tag. Så också i den andra filmen som är mörkare än den första. Konflikten mellan centralmakten och distrikten ökar. Ett folkuppror ligger och jäser och Katniss har väckt folkets hopp om att revolt är möjligt, en livsfarlig egenskap hos både Katniss och folket enligt president Snow.
Katniss – en hjältinna med aura, integriet och överlevnadsinstinkt
När jag nu har sett den andra filmen så står det klart att hjältinnan Katniss fortsätter att övertyga med en stark aura kring sin karaktär. Jag litar på henne, imponeras av hennes integritet och blir rejält engagerad i hennes kamp för sin och andras mänskliga värdighet. Filmen är välgjord och tät, med många otäcka scener. Jag sympatiserar med det övergripande mediekritiska temat om underhållningsindustrins farliga potential som något som skulle kunna spåra ur och där dagens mobbnings- och utslagningtendenser i en framtid skulle kunna utvecklas till dödslekar på bästa sändningstid.
Kritik mot mediasamhället – genom samhällets mediakanaler
The Hunger Games står i en lång tradition av actionfilmer som kritiserar vårt samhälle genom att peka på riskabla inslag i vår konsumtion av förströelse och underhållning. Samtidigt distribueras denna idé om revolt mot den rådande ordningen genom den rådande ordningen. Detta har blivit en tanke som återkommer i många olika versioner, som tex i Matrix-trilogin. Om det är meningen att vi ska ifrågasätta vårt beroende av medierna och en hyperfiktiv värld så blir det paradoxalt att detta budskap levereras av ett av de snabbast växande medieproduktionsbolagen inom TV-underhållning just nu; Lionsgate Entertainment som samarbetar med Disneykoncernen om underhållning till miljontals hushåll över hela världen.
Cynisk mediakapitalism?
Den cyniske kan då konstatera att kapitalet är så till den grad sofistikerat att det också har förmågan att fånga upp vår önskan till civilisationskritik och förpacka en lämplig produkt att sälja till oss i publiken som innehåller exakt detta. Jag tror dock inte att detta är hela sanningen även om det finns substans i en sådan slutsats. Jag tror att författaren Suzanne Collins vill någonting med sin berättelse the Hunger Games som också avspeglas hos filmskaparna. Det är och förblir en paradox att berättelsen är den bästa formen för att kritisera vår fixering vid berättelser. I fiktionens form når man fram till alla som är fixerade vid fiktion och vilka idéer som så småningom slår rot i sociala processer utanför fiktionen är en omtvistad och svår fråga.
Tomas Axelson
Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, filmforskare
Högskolan Dalarna