Med Katarina Vaarnings krönika om en film som blivit en jultradition, tar filmbloggen julledigt i några dagar.
När Harry mötte Sally
Olika familjer har olika jultraditioner.
Så även kring film. En tradition som funnits med i delar av min familj de senaste dryga 15 åren, är att se ”När Harry träffade Sally” från 1989 (”When Harry met Sally” av Rob Reiner) på julaftonens förmiddag. Under de gångna åren har livet påverkat den och från min sida har den setts med både hjärtesorg och längtan, igenkänning, nostalgi och hela tiden med en enorm glädje och ett hopp som resultat.
Handlingen, lite kort, är att vi får möta Harry och Sally första gången när de från Chicago ska samåka till New York och nya liv där. Under resan lär de känna varandra; båda har väldigt fasta övertygelser kring saker och ting och de skiljs åt. Inte som vänner direkt.
Men livet, det förunderliga, för dem samman igen många år senare och då börjar en ny tid av… Ja, vänskap?
Dialogen är fantastisk, rolig och på många sätt klockren och innehåller mängder av kända citat som jag märkt att många i min omgivning, inklusive jag själv, bär omkring på.
Harry och Sally är karaktärer som gestaltas inkännande och levande av Billy Crystal och Meg Ryan.
Personporträtten från manus av Nora Ephron visar på den komplexitet som finns hos oss människor och samtidigt på den förändring som livet, och erfarenheterna av det, ger.
Inom rom-com-genren är detta i min mening en av de allra bästa filmerna och dess scener från jul- och nyårsfirande gör att filmen för mig går att knyta särskilt mycket an till jultiden.
Även om den med stor behållning kan ses när som helst och många gånger.
Katarina Herbert Vaarning
Kaplan
S:t Johannes församling, Malmö