Dagarnas skum


Filmbloggen inleder året med en recension av Michel Gondrys (Be Kind Rewind, 2008, The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2003) filmatisering av Boris Vians roman Dagarnas skum (1947). Gondry av alla regissörer borde ha de rätta förutsättningarna för att beskriva det surrealistiska universum där de förälskade huvudpersonerna befinner sig. Men hur fungerar filmen om man inte läst boken? Katarina Vaarning har sett filmen.

 

dagskumAtt gå ensam och se en film på bio, ger en speciell upplevelse när de där spontana uttrycken och kommentarerna kring det man varit med om får vänta.

Jag tog mig iväg under mellandagarna för att se Michel Gondrys ”Dagarnas skum” (L’écume des jours).

Handlingen: I filmen följer vi den välbärgade och självvalt icke-arbetande ungkarlen Colin (Romain Duris) som lite filantropiskt ägnar dagarna åt att exempelvis uppfinna ett piano som blandar cocktails samtidigt som han äter goda måltider komponerade och lagade av den vältalige och korrekte kocken/chauffören/vännen Nicolas (Omar Sy).

När det går upp för Colin att både Nicolas och den av filosofen ”Jean-Sol Partre” besatte vännen Chick har träffat flickvänner, bestämmer sig Colin att det är dags även för honom att finna kärleken. På en fest hos Nicolas flickvän träffar han Chloé (Audrey Tautou) och omedelbart tycke uppstår. Men lyckan blir kort när livet tar en annan vändning för paret på deras bröllopsnatt.

För många har Boris Vians bok betytt mycket har jag förstått, och jag gissar att mitt intryck av filmen hade varit annorlunda om jag hade haft läsupplevelsen i bagaget.

Jag funderade en del under filmens gång på hur nära filmen håller sig till boken eftersom jag hade svårt att riktigt fästa mig vid karaktärerna. Jag upplevde aldrig något direkt ”möte” med dem och egentligen kanske inte heller någon direkt gnista dem emellan, handlade det historien, om personkemi eller skådespelarprestationer?

Jag funderade också på om de fantasifulla scenerna och rika bildspråket, hade djupare mening och om dolda budskap kunde avkodas genom att tolka alla bilder som flöt förbi, men jag slukades upp i dem och mina tankar gavs inte mycket reflektionsutrymme under filmens gång på grund av intensiteten.

Den stora behållningen tycker jag var den visuella resan, den väldiga färg- och formrikedom filmen bjöd på, de enormt kreativa specialeffekterna samt musikens tydliga roll som i sig gav en alldeles särskild dimension till upplevelsen. Och Upplevelse var det mer än en traditionell filmstund.

 

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan, St Johannes församling, Malmö

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *