I början av december anordnade jag filmfestival i Ljusets kyrka, Hallunda. Filmerna Faro ( 2013, regi: Fredrik Edfelt) och Ingen riktig finne (2012, regi: Kai Ronkainen) visades på tisdagar och på onsdagarna visades kortfilm i samarbete med Fanzingo, ett kulturhus i Alby. Temat för festivalen var närhet. Fika serverades till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete och ungdomar serverade.
Att ordna filmfestival innebär ett arbete kring rättigheter, annonsering, samarbetsparter, smörgåspålägg och naturligtvis – att välja film.
Språket
Och det här med språket, det behöver man fundera över , särskilt i Hallunda. Publiken som kom till filmfestivalen var mestadels finskspråkig. Det beror nog på Ingen riktig finne. Filmen Faro är en svensk produktion där talet är på svenska. Jag valde den för att den är så himla bra och inte många har sett den men den hade inga undertexter, vilket några saknade.
Film i kyrkorummet
Det är nåt särskilt med att se film i ett kyrkorum, rent praktiskt alltså. Det här med ljudet är ett bekymmer, att få det tillräckligt bra. Ljuset är ett annat bekymmer, att få rummet mörkt nog. Och stolarna är ytterligare nåt att fundera över, man vill ju kunna sitta bekvämt. Kyrkorummet i Hallunda har inte de bästa förutsättningarna för att visa film, men det finns en stor duk och projektor.
Att visa film i ett kyrkorum är nåt särskilt, rent existentiellt alltså. När film och rummet möts blir det påtagligt att kyrkorummet törs och kan härbärgera många livs skeenden och känslor. En scen i Ingen riktig finne utspelar i Hallunda och några av statisterna som är med i filmen satt i publiken. Det var första gången de såg filmen. Kyrkorummet rymmer det också – att se sig själv på vita duken för första gången.
När ungdomar från Alby som vanligtvis inte går i kyrkan visar sina kortfilmer om djupa existentiella frågor visar kyrkorummet upp sin bästa sida. Ångest och identitetsproblem får finnas och ungdomarna i kyrkans ungdomsgrupp applåderar och tar emot.
Att visa film i kyrkan skapar möten, både mellan människor men också mellan ens egna tankar, tro och filmens budskap. Det förstod jag på samtalen efter filmerna.
Filmfestivalen i Hallunda besöktes av ett åttiotal besökare, vilket jag betraktar som ett gott resultat.
Min egna filmfestival
När jag återhämtat mig från filmfestivalen i Hallunda skapade jag min alldeles egna filmfestival i mellandagarna. Jag såg Sune på bilsemester, Dagarnas skum och Philomena under ett dygn.
Nu var allt praktiskt redan ordnat, jag kunde bara sjunka ner i biosalongen och se film. Jag tycker om att se flera filmer under samma dag. Att liksom slungas mellan olika känslor och världar. Att se film efter film kräver ett vaket sinne, så att man inte blandar ihop karaktärer och scener. En vakenhet som kräver att jag jobbar med min egen otålighet.
Att se film i en biosalong är givetvis att föredra, här funkar ju både ljud och ljus. Men en del av mig kan inte låta bli att sakna den vördnadsfulla tystnaden i kyrkorummet under filmfestivalen. Tystnaden som en respekt för filmens hantverk och budskap. Jag saknar också samtalen och kommentarerna efteråt, de som gör att filmen liksom blir bättre efteråt än under.
Beatrice Lönnqvist
Präst i Botkyrka församling