En av förra årets mest omtalade filmer, Blå är den varmaste färgen, kröp under huden på Mikael Larsson. Läs hans krönika om en svindlande kärlek här.
Blå är den varmaste färgen
Vissa filmer går en spårlöst förbi. Andra är ”intressanta” eller ”välgjorda”. Och så finns det dom som träffar hårt och djupt, som man inte kan försvara sig mot. La vie d’Adèle chapitre 1 et 2 kvalar in i den sistnämnda kategorin för min del. Det känns som att jag raglar ut från bion. Ett dygn senare klistrar den fortfarande tätt tätt vid näthinnan.
Det handlar alltså om kärlek. Gymnasietjejen Adèle träffar konststudenten Emma. Det gnistrar med en oerhörd kraft. De är fantastiskt olika. Livet blir inte enklare. Kärleken blir inte svagare. Men den gör ont. Den utgör ingen fredad zon. Maktkamp, skam och klasskomplex väller in.
Och det är då man kan ställa som frågor som: Varför måste vi ändra på varandra hela tiden? Hur kan det vara så ensamt mitt i kärleken? Finns det ett liv efter Passionen? Har vi rätt att tacka nej om kärleken blir för stor, krävande, utplånande?
Plockar fram gamle Stendhals Om kärleken (1822) när jag kommer hem och hittar genast det jag söker: ”Att inte älska, när man av himlen har fått ett sinne skapat för kärlek, det är att beröva sig själv och andra en stor lycka. Det är som ett apelsinträd som inte skulle blomma av rädsla för att begå en synd.”(s. 57 i Bonniers pocketutgåva från 1999). Är det så enkelt?
Passion som livets mening tillhör definitivt en av de allra mest missbrukade klichéerna i filmhistorien. För- och efterhandssnacket till guldpalmsbelönade Blå har i hög utsträckning handlat om de långa sexscenerna. Det är synd och gör filmen orättvisa tycker jag. Det som skiljer Abdellatif Kechiches film från så många andra filmer om kärlek är närheten och långsamheten. Allt tar nämligen tid i det 179 min långa verket: frukosten, kyssen, franskalektionerna, familjemiddagarna och tårarna, ja tårarna.
Mest påträngande är enligt min mening den närmast konstanta närbilden på Adèles ansikte. Oron, hoppet, euforin, förtvivlan, skammen. Allt finns där. Får man verkligen komma så nära? Det är lätt att förstå att inspelningen måste ha varit närmast omänskligt krävande. Jag kan också förstå att man ifrågasätter det etiskt försvarbara i en sådan arbetsprocess.
Samtidigt kan jag inte undgå misstanken att det mest provocerande här är skildringen av ung osjälvisk kärlek. Som inte räcker till. Som inte övervinner alla hinder. (Trailern avslöjar mycket mer än vad jag gör här.) Och jag är tacksam över att det inte pekas med några hela händer ens på slutet.
Det gör ont. Det är livet. Voilá!
Mikael Larsson