Emil & Ida i Lönneberga
Den påhittige Emil i Katthult, Lönneberga och hans lillasyster Ida är välkända av många världen över. Kända är även de övriga bikaraktärerna i berättelserna om honom, som drängen Alfred, pigan Lina, sällskapsgrisen Griseknoen och förstås föräldrarna, Alma och Anton. Astrid Lindgrens böcker om Emil tillhör en sorts barnens litteraturkanon. Filmerna och tv-serien från 1970-talet har skapat tydliga bilder som konkurrerat med Björn Bergs illustrationer i böckerna för de generationer som avnjutit berättelserna även i rörlig bild.
Besökare utan Emil-skolning
I mellandagarna hade den senaste versionen Emil & Ida i Lönneberga (2013) premiär. Den här gången tecknad och med Astrid Lindgrens röst som berättare.
Jag tog med mig min 6,5-åring och min nästan-5-åring, som hemifrån ännu inte fått så mycket Emil-skolning. Faktiskt medvetet, eftersom jag varit lite tveksam till ifall böckerna om Emil egentligen känns så aktuella i den uppsjö av litteratur som finns tillgänglig för barn. Orsaken till det är delvis att den värld böckerna beskriver för mig känns avlägsen och kanske därmed svårgripbar för barn av idag, och delvis för att jag själv egentligen aldrig riktigt fäste mig vid historierna så som jag gjort vid exempelvis Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken och Mio min Mio.
Barnen i mitt sällskap var ganska roade, jag fick kämpa lite med fokus och fick säga åt nästan-5-åringen att sitta still några gånger under de 63 minuter filmen varade. 6,5-åringen frågade viskande vid ett tillfälle om det gått 63 minuter än… det hade det inte.
Målgrupp?
Filmen påminner i bildhastighet och ”snällhet” om de filmer om Spöket Laban och Lilla Anna som visats på biograferna de senaste åren. Utifrån det kanske man kunde tänka att det skulle passa de allra minsta bäst, men det är här jag själv känner att det spretar en aning.
För frågan är om Emil och Ida är tillräckligt intressanta för de allra minsta eller om berättelserna om Emil kanske mest blir intressanta då frågorna kring hur det egentligen var förr kommer smygande? Frågor som kan handla om allt ifrån uppfostran till mat, ekonomi och livsstil samt kyrkans och prästens roll, förstås. Och då är det nog inte riktigt samma målgrupp åldersmässigt som gillar filmens typ och form som dess innehåll, även om det kan tyckas vara finlir. Barn som barn, liksom. Jag tror dock att man kan ha rätt finmaskig sortering och som introduktion till film på bio för de allra yngsta tycker jag därför att Spöket Laban och Lilla Anna passar bättre. Men att introducera små barn till film på bio och den helt annorlunda upplevelsen att njuta film så avskalat från andra syn och hörselintryck, tycker jag absolut att man ska göra!
Den här versionen av Emil håller sig bildmässigt mycket nära sina förlagor och ser man filmen som Emil-nostalgiker tror jag inte man blir besviken!
Mina tankar efter filmen kretsar framförallt kring det där med brott (synd?), straff och botgöring. Hur man kan prata med barn om det som faktiskt är ett tydligt huvudtema i böckerna; pojken som på något sätt ser ”hyss” som en del av sin identitet, när det oftast handlar om situationer han hamnar i driven av välvilja. Och vad avsikten gör åt hela sammanhanget.
Katarina Herbert Vaarning
Kaplan, St Johannes Församling, Malmö