Före filmfesten
Under fredagsförmiddagen bytte jag några ord med jag med en av de studenter, Douglas, från HDK och Chalmers, som fått i uppdrag utföra en av de mest offentliga utsmyckningarna under GIFF; att rama in och sammanbinda platsen mellan festivalens huvudbiograf Draken och Pustervik tvärs över gatan. Han berättar att de i sin design utgått från att puster vik betydde grund vik. Många delar av staden uppfördes på tidigare sjöbotten. De rör som Douglas höll
på att justera ljusdioder i när jag avbröt honom i arbetet, symboliserar det vassgräs som en gång fanns på platsen. – Har ni provkört hur det kommer att se ut i kvällsljus? – Ja, igår. – Blev det som ni tänkt? – Nej, det blev bättre, skrattade en nöjd Douglas. Under invigningskvällen böljade plaströrvassen i den gamla grunda viken vackert.
-Good evening ladies and gentlemen and everyone in between and beyond.
Så hälsade Andrea Reuter välkommen till invigningen av 2014 års Göteborg International Film Festival på biograf Draken på fredagskvällen. Denna den 37:e GIFF i ordningen har särskilt fokus på Ryssland. Utöver att det stora landet har spännande filmskapare vars filmer visas under festivalen, så finns en ofrånkomlig aktualitetsaspekt i temavalet Ryssland bl a i form av anti-gay lagarna från i somras och läget för mänskliga rättigheter i nationen. GIFF har låtit Pussy Riot göra den officiella festivalaffischen. I festivalprogrammet ingår bland annat seminariesamtalet ”Bara bröst och balaclavas” med Femenaktivisten Alexandra Schevchenko och festivalfilmen Pussy versus Putins regissörer. Det är också ett sätt att ta ställning.
Årets invigningsfilm var Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark. Om förra årets festivalöppnare Kon Tiki var en bred familjefamilj i full färg, så håller sig Ester Martin Bergsmarks film mer smärtsamt nära svärtan, med sina frågor om identitet, sexualitet, gender och ärlighet. Bergsmark fick under scensamtalet före filmen ta emot Mai Zetterlingpriset för sitt gränsöverskridande filmarbete.
I sitt improviserade tacktal riktade Bergsmark en tanke till alla de rörelser som gått före; kvinnorörelsen, gayrörelsen och andra, för att flytta gränser och uttryckte en sorg över att de har behövts. Under invigningsceremonin delades Göteborgs stads filmpris ut. Vinnare röstas fram av biopubliken i staden och deras val föll på valt Monica Z, här liksom på Guldbaggegalan tidigare under veckan. Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroths tal berörde mest Ryssland och mänskliga rättigheter. Ministern fick en spontan applåd när hon meddelade att hon på grund av att Ryssland inte respekterar just dessa rättigheter inte kommer att åka till invigningen av OS i Sotji. Den brittiske Ralph Fiennes fick ta mot festivalens eget hederspris, Honorary Dragon Award. Fiennes är kanske mest förknippad för sina skådespelarprestationer i Schindlers list där han spelade den obehaglige lägerkommendanten Amon Goeth eller som greve Almasy i Den engelske patienten.
Kvällens filmvisning inleddes med den humoristiska och stilsäkra kortfilmen Rain av Johannes Stjärne Nilsson, där Sally Phillips (BridgetJones och Smack the Pony) brottades med ett alldeles eget regn som ständig följeslagare. Vem har inte känt det så – ”jag har bara regn hos mig” som Orup sjöng en gång för länge sen.
Volontärer och filmglädje
Många, många stora och små publika arrangemang bärs och närs av frivilliga krafter i alla åldrar, vid sidan av de yrkesverksamma. Så och under Göteborg International Film Festival. I invigningsminglet pratade jag med en sann entusiast, en volontär som tog semester under festivaldagarna för att kunna jobba ideellt som chaufför i transportgruppen. – Det är det bästa på hela året! Man ser bra film, förstås, och har en go’ gemenskap med alla som jobbar. Det är en riktig fest för Göteborg! Denne inte helt purunge herre begränsade inte sitt ideella engagemang till enbart filmområdet. Han var också involverad i frivilligverksamhet inom Svenska kyrkan, i sin lokala församling ett antal mil från Göteborg. En annan volontär var en filmälskande utbytesstudentska från Tyskland, som i filmfestivalen funnit ett tillfälle att lära känna folk, vid sidan av att se god film under festivalen. Jag blev avgjort smittad av dessa volontärers gläjde av att vara där de var och göra det de gör. Ibland är det just så där banalt enkelt, att många tillsammans kan göra mycket.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet