Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö har sett Clint Eastwoods Invictus (2009). Katarina Vaarning berättar.
Filmer där Nelson Mandela förekommer som rollfigur har ofta ett tema av förlåtelse och försoning som tråd. Så är även fallet med Clint Eastwoods film Invictus från 2009 med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.
Det är i början av 1990-talet och Nelson Mandela är nyvald president i Sydafrika. Han ska hantera ett land som fortfarande är påtagligt präglat och smärtsamt splittrat efter många år av apartheid. Matt Damon spelar lagkaptenen för Sydafrikas rugbylag, Francois Pienaar, företrädare för en sport och ett lag som älskas av den vita befolkningen; ett lag som dock för tillfället inte presterar på en nivå för att vara i rugbyns världselit.
Mandela ser möjligheten i att genom sportens enande förmåga läka den splittrade befolkningen och tar på sig ett personligt ansvar och engagemang i laget och dess kapten i uppladdningen inför VM 1995.
Filmen är baserad på en bok av John Carlin, efter verkliga händelser.
När jag i december satte S:t Johannes Filmklubbs program för vårterminen hade Nelson Mandela precis avlidit och det föranledde valet att visa just Invictus. Av en märklig slump visade vi filmen den 11 februari, samma dag som Mandela 1990 frigavs efter 27 år i fängelse på Robben Island i Sydafrika. Detta datum nämns också i början av filmen och gav för många av oss på Filmklubben en särskild känsla av ”verklighet” under filmen.
När vi talar om försoning och förlåtelse i kyrkliga sammanhang kommer vi inte ifrån de uppmaningar och ibland ok som dessa begrepp rymmer i vår kyrkliga sfär. Jesus uppmanar sina lärjungar att förlåta, vi talar om hans död som en försoningsgärning och vi talar om att gå i Jesu fotspår genom våra egna liv. När det kommer till den praktiska sidan av det vi går igenom som människor i våra respektive liv, kan förlåtelse och försoning tyckas både orimligt och omöjligt. Detta har förstås också skrivits om; bl a har Ann Heberlein utforskat ämnet i sin ”Kränkningar och förlåtelse”, 2005.
I min samtalsgrupp efter filmen lyftes Nelson Mandela i sin livsgärning som en fantastisk förebild i konsten att förlåta, men perspektivet kring om det skulle vara möjligt i det egna livet, är svårt att lämna utanför. Konsekvensen av hans förmåga bidrog till en nations enande. Att kunna se långsiktigt och höja blicken över det individuella kännetecknar en god ledare, men också en stor människa. Utifrån kristen tro och lära läggs inte oket av prestation på oss. Egentligen. När vi misslyckas bär Gud oss och vi är alltid älskade, men utan människor som faktiskt lyckas med storverken sker det ingen förändring i världen. Å andra sidan kanske det går att resonera kring om vi verkligen har förmågan att lyckas helt på egen hand. Är det inte så att vi då tänker oss att Gud finns med i bilden?
Lycka och hopp var de känslorna som framförallt framkom att filmen hade förmedlat i min samtalsgrupp. Det är inte dåliga vitsord om en film.
Katarina Herbert Vaarning
för Filmklubben i S:t Johannes församling, Malmö