Beatrice Lönnqvist har sett ”Hallåhallå” av Maria Blom. Det blev en stund av nostalgi och igenkänning men också frustration över ojämnheten.
För nästan exakt tjugo år sedan lyfte jag studentmössan och sjöng om de lyckliga dagar i Falun. Strax efteråt flyttade jag och jag har inte återvänt. Under mina gymnasieår i Falun tillbringade jag mycket tid på biblioteket, det gör personerna i filmen ”Hallåhallå” också. När jag ser de scenerna känner jag igen mig och jag kan till och med känna doften av böckerna. Det är en ljuvlig känsla.
”Hallåhallå” handlar om en medelålders kvinna, Disa med två barn som har blivit lämnad av sin man. När vi möter henne är honi processen av att acceptera det och på något vis gå vidare. Disa är finlandsvensk och inflyttad, ett dubbel utanförskap som hon behöver hantera. I berättelsen hittar hon nya och oväntade vänner, lär känna sig själv och finner någon slags ro i sin nya situation.
Det är en varm berättelse om överlevnad när livet blir som det blir och om vänskap. Behållning för mig är rent nostalgisk. Min mamma jobbade natt på lasarettet – det gör Disa med. De scenerna är som hämtade ur verkligheten. Helt underbart tycker jag. Dessutom är Ann Petrén en medarbetar på sjukhuset och hon briljerar som alltid. Hon sopar liksom mattan med de andra.
Det är också filmens problem, den kantrar i regi så vissa scener kommer av sig, andra blir plumpa fast de kunde blivit roliga. Det är som om filmen inte ”sätter sig” i mig utan spelar lite utanpå känslor och engagemang. Det är mysigt och nostalgiskt men inte mycket mer än så. Lite trist efter den utmärkta ”Masjävlar”.
Beatrice Lönnqvist
Präst i Botkyrka församling