Archive for april, 2014

The Quiet Roar

Apr 22

 

Quiet roar affischHenrik Hellström och Fredrik Wentzel är med The Quiet Roar tillbaka efter deras märkvärdigt suggestiva stämningsfilm Man tänker sitt (2009). De har återigen skrivit manus tillsammans. I den nya filmen svarar Hellström för regin och Wentzel för det tidvis hisnande vackra fotot.

Vad är The Quiet Roar? Är det ett vrål på ohörbar frekvens eller en viskning som överröstar allt? Kanske är det är skavet, det som skaver, som kommer fram genom tillfälliga glipor i det kroppsliga eller själsliga höljet som utgör en person. Det är tydligt att det ohörbara vrålet överröstar allt för den dödssjuka Marianne, gestaltad av Eva-Britt Strandberg. Inför livsbokslutet ligger hon på minus. Skavet finns där, det säger att det finns saker i det förflutna som inte är färdiga för henne. Hon måste göra den modigaste resan till den svåraste av platser; den plats där skavets kärna har sitt ursprung, dit där det finns möjlighet att förstå och kanske försonas, med sig själv. Marianne vill fånga något ur sitt förflutna, men hur kan hon göra det när livet och minnena av det är fragmentiserade? Genom ett besök på en klinik i Tyskland reser Marianne tillbaka till den hon var 40 år tidigare, under en resa till ett fritidshus i bergen. Den resan gör hon med hjälp av en fiktiv minnesterapi i form av intag av en hallucinogen tinktur och en ledsagande terapeut. Hennes ledsagare in i det förflutna spelas av Hanna Schygulla och den unga Marianne av debutanten Joni Franceen. Jörgen Svenssons som den äkta mannen fångar den växande graden av desperation hos en make som inte kan nå fram och inte kan känna med ackuratess.

Quiet roar balkongFilmens par når inte varandra och når inte sig själva. Det är ensamt och kyligt och de känslorna får sin direkta motsvarighet i fotot. Bilderna har en krispig distans, en blåton i de långa panoramatagningarna över de pampiga bergen, vatten, det fantastiska lyxhuset. Paret, deras barn går in och ut i bild, liksom på sidan av fast de kan vara mitt i fokus. Den åldrade och den unga Marianne går in och ut i bild. Vart befinner hon sig och vart befinner vi oss som betraktare. Vackert och oroande. Paret kommunicerar föga. Ensamheten skriker högt men tyst.

Det är en märklig film på många sätt. Tonläget är eget och har ett klart släktskap med Man tänker sitt. Berättelsen glider runt, svävar bitvis fritt. Narrativa fragment möter andra narrativa fragment. Det är ibland en hög känsla av faktisk närvaro, nu, som när ljuden ligger högt i mixen och blir påtagliga; ljudet av en apelsin som äts, fras från sängkläder. I andra är det svårt att ens veta i vilket tempus man svävar. Då. Nu. Något annat. Hellström och Wentzel har något där, ett egetartat gemensamt språk. Filmen har en intressant kombination av lågmälda uttryck, majestätiska vyer och känslomässig och exitentiell intensitet.

Det är också en modig film med sin uppriktiga reflektion över livsval, förlåtelse och försoning. Ämnet är väl utforskat, som i Bergmans Smultronstället (1957) där Isak Borg i dröm och vaket tillstånd färdas mot förlåtelse och försoning med sitt liv, ett liv präglat av en upplevd ensamhet. I en scen drömmer Isak Borg att han ställs inför en livets tentamen, och hans examinator/domare finner honom ”skyldig till skuld”, och ”anklagas för känslokyla, själviskhet och hänsynslöshet”. Just dessa temata går igen i The Quiet Roar, filmens Marianne brottas med samma frågor och den som anklagar är hon själv.

 Trailer

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

Filed Under: Filmtips

Stockholm Stories

Apr 12

Stockholm affischNär filmen i vintras premiärvisades i Sverige under Göteborg International Film Festival så skrattade publiken ofta. Igenkännande och inkännande skratt av medkänsla. Skådespeleriet har tajming och precision, helt avgörande ingredienser för välspelad komedi. Är filmen en ren komedi? Nej, egentligen inte, men den har humor. Filmens tema; svårigheten att verkligen se varandra och öppna sina hjärtan i en kylig skönhet som staden Stockholm, balanserar just där den måste för att den exakta humorn skall få utrymme att nå till publikens förlösande skratt och ensamma hjärtan tröstas något. Hjälpare och stjälpare; skrattet och svärtan. Det är både humor, drama, romantik och bilderna något som Stockholms skönhetsråd skulle kunna känna stolthet över.

Cecilia Frode… I Stockholm Stories ser vi henne som reklambyråesset Jessica. Hon gestaltar denna neurotiska, stilfulla knäppgök med svårartat rätthaveristiskt rättvisepatos fullkomligt trovärdigt och alldeles underbart. Jonas Karlsson agerar precist avvägt som den nästa lika, men mer kontrollerat, knäppa finansministerassisten Tomas. Martin Wallströms karaktär Johan är en misslyckad poet, son till en avliden berömd författare som upprepar ett par saker frenetiskt. Det ena är en teori att det är för mycket elljus – mörker behövs för att människor skall våga uppriktiga, nära möten och det andra att han egentligen är en lysande författare. Något som hans omgivning inte fäster någon nämnvärd vikt vid. Johan blir nästan som Peter Dalles figur uppfinnaren från Sundbyberg i Lorry (minns ni honom?), han som med osviklig tilltro tar nya tag efter att ha mött ”verkligheten” på patentkontoret som hans smulat sönder hans uppfinning/vision.

I Stockholm Stories finns fem huvudkaraktärer vars liv flätas samman, deras svårighet till nära relationer till trots. De har också minst en betydelsebärande antipod; Jessica står mot den fånige TV komikern Berg (Gustaf Hammarsten), den vilsna Anna (Julia Ragnarsson) mot älskarinnan finansministern (Marie Richardsson), Douglas (Philip Berg) mot en despotisk far (Peter Carlberg), Johan mot förlagschefen Magnus (Dejan Cukic) och firade författaren Coletho (David Dencik) och slutligen Martin mot sin chef finansministern (igen). Det finns en distansfullhet hos karaktärerna, deras interageranden och hur de förhåller sig i och till staden som väl matchar grundtemat. Under frågestunden efter filmen så var det någon i publiken som sade ”Compliments on a great cast” och den applåd som följde var helt välförtjänt kvällens varmaste. Skådespelarna och regissören Karin Fahlén har haft ett gott stycke manus att utgå från. Det är skrivet av Erik Arhnbom och är löst baserat på just Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet. Sammanflätade filmhistorier brukar liknas vid Robert Altmans Shortcuts, men Stockholm Stories för mina tankar mer till Annie Hall eller Hanna and Her Sisters av Allen, kanske just av anledningen att själva staden i sig får vara betydelsebärande och synlig.

För filmmusiken står den alltid duktige Nathan Larson. Den samverkar väl med Karin Fahléns berättande och Mattias Rudhs foto av ett Stockholm där gryende nya dagars alla löften om något bättre, hur mycket den föregående dagen än skitit sig, fångas i en snyggt återkommande rytm. Stockholm Stories är Fahléns långfilmsdebut.

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

Filed Under: Filmtips

Existentiell filmfestival – avslutning

Apr 11

Den existentiella filmfestivalen i Falun avslutades på fredagen 11 april, Tomas Axelson kommer här med sin andra festivalrapport.

Emma Sandberg och Hanna Ericsson besökte Existentiell Filmfestival i Falun. Foto: Tomas Axelson

Emma Sandberg och Hanna Ericsson besökte Existentiell Filmfestival i Falun. Foto: Tomas Axelson

En ny grupp besökare som inte tidigare hittat festivalen har kommit till och som slås av värdet att diskutera filmupplevelser med varandra. Två gymnasielärare förmedlade en del av sina intryck från detta första besök vid festivalen i Falun. Emma Sandberg Sandraska, gymnasielärare i religion, historia och svenska i Stockholm och hennes kollega Hanna Ericsson, gymnasielärare i religion och svenska i Botkyrka berättade att de båda använder film och filmklipp i sin undervisning, i religion framför allt för att få en ingång till diskussion om etiska komplexa frågeställningar. De besökte festivalen som en möjlighet att få inspiration och ytterligare stoff för tankarna hur man använder film i mötet med elever och vilka processer man kan sätta igång.

Festivalens andra dag inleddes med två mycket tunga filmer; Melancholia och The Act of Killing där Stefan Jarl och Sofia Walan tog upp frågan om moral, människosyn och folkmord och hur rättvisa uppnås i ett samhälle sargat av en folkmordsproblematik där förövare går fria och i vissa fall sitter kvar vid den politiska makten även efter 40 år som i fallet Indonesien.

Festivalens samtliga filmer sammanlänkades på ett infallsrikt och strålande sätt av Dagens Nyheters filmkritiker Kerstin Gezelius och Ärkebiskop emeritus KG Hammar.  Kerstin Gezelius lyfte särskilt fram den välbalanserade blandningen av tunga och bra filmer och där hon särskilt fäste vår uppmärksamhet på huvudkaraktären Anwar Kongo, ansvarig för tusentals döda. I hans egen fysiska reaktion på sina handlingar såg Gezelius ett tecken på att någonstans så finns en gräns för brott mot mänskligheten nedlagd i människans eget väsen. Kroppen reagerar till slut. Det är också i protesten mot lögnen som ett hopp finns där människans innersta integritet och intuition bär på en känsla för vad som är rätt.

K G Hammar och Kerstin Gezelius. Foto: Tomas Axelson

K G Hammar och Kerstin Gezelius. Foto: Tomas Axelson

KG Hammar å sin sida pekade på det stora utrymme som finns mellan filmernas handling och den tolkning som var och en som ser filmerna iscensätter. I den tolkningsprocessen hjälper ofta goda filmer till med glimtar av hopp, som öppnar tolkningsvägar vidare. Ofta i filmer som Hotell och Never let me go, som gestaltar människors smärta och behovet av att få tillhöra gemenskapen med sin smärta. KG Hammar tackade Stefan Björnlund årets filmfestivalgeneral för att den Existentiell filmfestivalen i Falun erbjuder ett tolkningsrum för dessa samtal, där vi alla berikas i våra filmupplevelser av parallella och delvis alternativa tolkningar av vad filmerna i själva verket betyder.

Kerstin Gezelius önskade att fler festivaler vågade ta filmernas innehåll på allvar på detta sätt och tycker att festivalinitiativ såsom den Existentiella filmfestivalen borde spridas till andra ställen i landet.

Festivalen lockade detta år påfallande många förstagångsbesökare där många uttryckte tillfredsställelse över möjligheten att under två dagar mötas under ett och samma tak med ett kvalificerat filmutbud till förfogande.

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med
medieinriktning, Högskolan Dalarna

Filed Under: krönika

Noah

Apr 11

Noah affischBibliska berättelser på bio har en revival. Noah har haft svensk premiär och i slutet av året kommer nästa på temat; Moses. Anna Lundgren som är präst och ledare för 13 plus-projektet vid Kyrkokansliet har sett Noah.

Det är med viss tveksamhet jag sätter mig i biosalongen för att ta del av Darren Aronofskys storfilm, Noah. Jag har alltid tyckt att berättelsen om Noa har varit problematisk och ryggat när man lyft fram Noa som en berättelse om Guds oerhörda omsorg. Många är de små bilderböcker som finns för barn och otaliga de leksaker som innehåller alla djur som fick följa med. Min fråga har alltid varit, varför skulle Gud döda alla och endast rädda två av varje djurart samt Noa och hans familj?

Filmen lyfter fram människans ondska, allt sedan den dag då Eva åt av äpplet. Det onda är framträdande i natur, landskap och människor och den lilla godhet som finns kvar står Noa och hans familj för.  Kampen utspelas mellan ättlingarna till Kain, den av Eva och Adams söner som slog ihjäl brodern Abel, och Set, den son som Eva födde efter Abels död och från vilken Noa härstammar.  I filmen lyfts  kvinnorna i Noas närhet fram, de som knappt nämns i bibeln. Här framträder Noas hustru och fosterdotter, som starka och kärleksfulla människor. De vågar ifrågasätta och de känner tveksamhet till alla oskyldiga som kommer att gå förlorade. Det som Noa ser som ett omistligt krav från Gud ser de på med andra ögon, kärlekens ögon.

Vi förflyttas in i ett kargt och dött landskap där Noa och hans familj lever omringade av Kains ättlingar som bär Guds förbannelse. De lever med en frånvarande Gud och efter devisen; att om Gud inte existerar är allt tillåtet. Men det tillåtna tycks endast handla om onda handlingar och kanske är det inte så konstigt, för om Gud är kärlek och Gud inte skulle existera skulle också kärleken upphöra.

Nu är det inte en kärleksfull Gud vi möter i denna film, utan en hämndens och vredens Gud, som på ett sätt uppför sig på liknande sätt som den onda sidan, den Gud som genom vattenmassor  kommer att dränka allt levande.

I det karga och döda landskapet vandrar Noa och hans familj. Det finns jättar, gestalter av ljus från Gud. Ondskan drabbade även dem, deras ljus fångades in i lava och sten. När de ser Noas godhet skyddar de hans familj och tar dem till den plats de är på väg till; där arken skall byggas. Den byggs med hjälp av de träd som växer upp då Noa planterar ett frö från Edens lustgård. Arken fylls av djur, men även de onda i form av Kains ättlingar som också försöker att få plats. Jättarna ställer sig i en försvarsring för att hindra dessa onda från att ta sig in i Arken. Kain-ättlingarna Noa och frukämpar en våldsam kamp på liv och död för att ta sig förbi. När jättarnasfaller och stenhårda skal brister framträder det ljus de bar inom sig och som ett ljussken försvinner de uppåt, tillbaka till Gud. Ibland kan det vara så tänker jag, att det ljus, det goda som finns inom oss inte får möjlighet att komma ut. Vi själva kan ha ett hårt skal runt omkring oss och kanske har vi stängt oss inne av rädsla och  krav eller för att livet tagit tilliten ifrån oss. Ibland kan andra sätta upp hinder för oss, döma oss och förminska oss men när vi får hjälp att slå hål på det som stänger oss inne, det som hindrar oss, kan vi våga visa ljuset som vi bär på och vår längtan kan få fritt utrymme. Vår yttre fasad kan dölja vårt innersta väsen.

Vem är ond och vem är god? Vem är skyldig och vem är oskyldig? Det är frågor som jag ställer mig. Även Noa bär på ondskan och ser bara till dem som han har i sin egen närhet.  Enligt honom kommer livet inte att fortsätta i sin nuvarande form. Hans familj kommer att vara de sista människorna på den jord som Gud skapade. Det finns ingen möjlighet till fortsättning och så ska det vara. Hans son Set är förälskad i Ila, sin fostersyster men hon är ofruktsam och till de andra sönerna finns det inga kvinnor. Men Ham vill inte acceptera detta och ger sig iväg från Arken för att bland dem som finns utanför hitta en kvinna att bilda familj med.  Han möter en ung kvinna, men Noa förhindrar att hon kommer med på Arken och tvingar sonen att komma tillbaka. Genom Hams liv kommer saknaden efter denna flicka att eka inom honom. En oskyldig flicka som råkats födas in i fel sammanhang och utifrån det blev stämplad.  Hur ofta dömer inte vi människor som skyldiga utifrån våra egna referenser och traditioner?  Hur ofta har inte vi förutfattade meningar om människor, om det som är olikt det vi själva inte känner till? Bland de onda, finns också de goda, de som livet inte givit några val och av samma anledning finns de onda också bland goda. Livet är inte antingen eller, det är både ock.

Regnet föll. Snart täcktes hela jorden av det vatten som Gud sände för att förinta och rena. För mig är den Gud, som efter Noas tid uppenbarade sig som människa i Jesus Kristus, långt ifrån den vredens och hatets Gud som ångrar sin skapelse så till den grad att alla måste utrotas. Och det vatten som förintade ger liv och gäller alla; dopets vatten.

Snart är det påsk och Gud som uppenbarade sig i Jesus Kristus  ger världen liv. Korsets armar innesluter oss alla. Vi påminns och vi får ta del av livets seger,  vi får gå från mörker till ljus, från död till liv. All smärta, mörker och ondska tog Jesus på sig på korset.  Att förinta mänskligheten är inte Jesu grej.

Hur kan vi bemöta ondskan och hatet och hur gjorde Noa? Under tiden i Arken föder Ila sina och Sets tvillingflickor men Noa drabbas av hat, de måste dö och när han står med kniven i högsta hugg möter han barnens blick. Där och då fylls han av kärlek och där kärleken finns är döden inte möjlig. Inom mig hör jag hur jag gnolar på psalmen, ”Ljuset bär oss. Gud är nära i ett litet barn som ser oss…”

Berättelsen om Noa är fortfarande lika svår för mig men från filmen bär jag med mig barnets blick som visar vem Gud är, den kärlek som inte kan döda. Den kärlek som aldrig dör.

Anna LundgrenAnna Lundgren, präst, projektledare 13­ Plus, Kyrkokansliet

Filed Under: Okategoriserad

Ginger & Rosa

Apr 11

ginger and rosa affsichFilmklubben i S:t Johannes församling i Malmö samlades för att se den brittiska regissören Sally Potters uppmärksammade film Ginger & Rosa. Katarina Vaarning berättar.

Varför heter filmen egentligen Ginger & Rosa? Frågan diskuterades i min grupp efter visningen på Filmklubben i tisdags kväll. Det är ju Ginger och hennes liv som allting utgår ifrån?
Sally Potters film från 2012 berörde oss sju kvinnor som hamnade vid samma bord på många olika sätt. Känslorna varierade från hopp om framtiden till ilska och frustration över vuxenvärlden och dess svek mot barnen. Inte minst genom fina teorier och ideal som gömde grovt egoistiska handlingar.

Handlingen i filmen utspelar sig i början på 60-talet i det kalla krigets tid med hotet om atombomben i bakgrunden. Här ska två tonårsflickor hitta sin väg från barndom till ansvar och vuxet liv. Den vänskap dem emellan som de litat på ska bära genom denna osäkra tid skakas rejält i sina grundvalar.

Elle Fannings porträtt av Ginger stiger ut från duken och rakt in i vår verklighet, kunde vi konstatera, medan Rosa var svårare att förstå och lära känna. Kanske hade bilderna av henne och hennes person kapats i filmproduktionsprocessen, funderade vi på?

Personligen fångade även Gingers mamma, Natalie (Christina Hendricks), mina tankar och sympatier och jag reflekterade över hur svårt det kan vara att fly undan barnet i sig själv för att kunna möta barnet framför sig i alla lägen, även om det ligger i ett föräldraansvar. Bland de vuxna karaktärerna i filmen var det annars bara Gingers gudfäder – paret Mark och Mark – som agerade sunt, klargjordes det kring mitt bord. Kanske räcker det med några få stöttande vettiga vuxna för att man i sitt vuxenblivande ändå ska kunna navigera i en oerhört förvirrande och skrämmande värld och verklighet? Det var i alla fall det hopp vi närde efter en engagerande och välspelad film.

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

Komminister

S:t Johannes församling/S:t Pauli kyrka, Malmö

 

Filed Under: Okategoriserad

Comeback för Existentiell Filmfestival i Falun

Apr 11
Lisa Langseth, regissör, Tomas Sjödin, författare och pastor, Lisa Hugoson, chef Dalateatern och moderator Alf Linderman. Foto: Tomas Axelson

Lisa Langseth, regissör, Tomas Sjödin, författare och pastor, Lisa Hugoson, chef Dalateatern och moderator Alf Linderman. Foto: Tomas Axelson

Tomas Axelson rapporterar från den återuppstartade Existentiell Filmfestival i Falun. Första dagen.

Ett mycket starkt program lockade 140 deltagare till Falun och omstarten för Existentiell filmfestival. Temat för den 11:e filmfestivalen problematiserade vår längtan efter lyckliga slut och med en rad mycket starka filmer så är det uppenbart att lyckliga slut kan uppfattas på många olika sätt. Lisa Langseths uppmärksammade film Hotell diskuterades tillsammans med Jacques Adriards franska film Rust and Bone. Det blev ett böljande samtal där Tomas Sjödin gav en rikligt infallsmättad tolkning till båda filmerna som fördjupade förståelsen av hur vi kan förhålla oss till någon som drabbats av svåra förluster och hur man kan tvingas omfatta reaktioner som är drastiska, irrationella och till och med stötande. En intensiv diskussion bröt ut mellan dramatikern Lisa Hugoson och regissörens Lisa Langseth om hur man kan beröras av en film, antingen i hjärtat eller med intellektet. Här var panelen och filmpubliken inte överens. Efter själva panelsamtalet slut fortsatte diskussionen om filmernas tilltal och hur vi som lyssnade uppfattade reflektörernas inlägg.

Dagen fortsatte med ett välbesökt samtal med Anna Odell och hennes starka debutfilm Återträffen och där återfanns majoriteten av festivalbesökarna. Många jag pratade med var mycket imponerade av Anna Odells skärpa och medvetenhet om sina konstnärliga stilgrepp i filmen, och hennes avancerade spel med olika föreställningar och verklighetsnivåer.

Sylvia Ingmarsdotter, professor i filmklippning, moderator Sven Hansell och journalisten Dan Josefsson.  Foto: Tomas Axelson

Sylvia Ingmarsdotter, professor i filmklippning, moderator Sven Hansell och journalisten Dan Josefsson.
Foto: Tomas Axelson

Själv deltog jag i ett livligt meningsutbyte om Thomas Vinterbergs Jakten, om en social utfrysningsprocess av en man oskyldigt anklagad för incest av bästa vännens dotter. Sylvia Ingmarsdotter, Ingmar Bergmans mångåriga filmklippare öppnade tillsammans med Dan Josefsson, prisbelönt journalist och debattör, ett samtal på många nivåer som satte igång åtskilliga kommentarer hos publiken om hur häxprocesser kan se ut, när kollektiva föreställningar etableras som ”sanningar” i en sluten grupp människor eller ett helt samhälle.

Dagens Nyheters Kerstin Gezelius avslutade dagen med en intervju av Anna Odells filmkonst.

 

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor
i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Filed Under: Okategoriserad

Sydkoreanskt i Fribourg

Apr 9

 

Den sydkoreanska filmbranschen har under lång tid levererat utomordentliga filmer. Vinnaren av det ekumeniska filmpriset vid festivalen i Fribourg i Schweiz; Han Gong-ju (2013) av Lee Sujin är ännu en stark representant.

Juryn hade ledamöter från protestantiska Interfilm och katolska Signis. De utgick från kriterierna att vinnaren skulle vara den film som man ansåg bäst skildrade frågor om etik och tro, med särskild tyngdpunkt på underpriviligierade män och kvinnors livssituation i Östeuropa, Afrika, Asien och Latinamerika. Filmen skall ta ställning för mänskliga rättigheter, människovärde, solidaritet och hållbar utveckling. Prissumman på 5000 Schewizerfrancs finansieras av de kyrkliga hjälporganisationerna ”Action de Carême” (katolsk) och ”Pain pour le Prochain (protestantisk).

 

Ekumeniska juryns motivering på engelska:

”Han Gong-ju, a young high-school student, is a victim of gang rape. With great dramatic

power this film denounces a sexist society which blames its victims and isolates them

socially. It is possible to find within oneself the resources necessary to overcome such a

tragedy, and the character of Han Gong-ju is swimming against the current of a certain kind of

fatalism which would deny that life can triumph over death.”

 Se filmens trailer här

Lee Sujins film har redan prisats vid flera stora festivaler, ex i Rotterdam och vid Asiens största i Busan. Festivalutmärkleser tenderar att öka sannolikheten för att den går upp även på svenska biografer. Låt oss hoppas att något svenskt bolag plockar upp denna intressanta film.

 

Juryn gav sitt särskilda omnämnande till The constructors (Stroiteli, 2013, Kazakstan)av Adilkhan Yerzhanov, en visuellt intressant, svartvit, lätt absurdistisk tragikomisk film om tre syskons kamp mot byråkrati när de skall bygga sig en bostad. Trailer

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: Okategoriserad