Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö samlades för att se den brittiska regissören Sally Potters uppmärksammade film Ginger & Rosa. Katarina Vaarning berättar.
Varför heter filmen egentligen Ginger & Rosa? Frågan diskuterades i min grupp efter visningen på Filmklubben i tisdags kväll. Det är ju Ginger och hennes liv som allting utgår ifrån?
Sally Potters film från 2012 berörde oss sju kvinnor som hamnade vid samma bord på många olika sätt. Känslorna varierade från hopp om framtiden till ilska och frustration över vuxenvärlden och dess svek mot barnen. Inte minst genom fina teorier och ideal som gömde grovt egoistiska handlingar.
Handlingen i filmen utspelar sig i början på 60-talet i det kalla krigets tid med hotet om atombomben i bakgrunden. Här ska två tonårsflickor hitta sin väg från barndom till ansvar och vuxet liv. Den vänskap dem emellan som de litat på ska bära genom denna osäkra tid skakas rejält i sina grundvalar.
Elle Fannings porträtt av Ginger stiger ut från duken och rakt in i vår verklighet, kunde vi konstatera, medan Rosa var svårare att förstå och lära känna. Kanske hade bilderna av henne och hennes person kapats i filmproduktionsprocessen, funderade vi på?
Personligen fångade även Gingers mamma, Natalie (Christina Hendricks), mina tankar och sympatier och jag reflekterade över hur svårt det kan vara att fly undan barnet i sig själv för att kunna möta barnet framför sig i alla lägen, även om det ligger i ett föräldraansvar. Bland de vuxna karaktärerna i filmen var det annars bara Gingers gudfäder – paret Mark och Mark – som agerade sunt, klargjordes det kring mitt bord. Kanske räcker det med några få stöttande vettiga vuxna för att man i sitt vuxenblivande ändå ska kunna navigera i en oerhört förvirrande och skrämmande värld och verklighet? Det var i alla fall det hopp vi närde efter en engagerande och välspelad film.
Katarina Herbert Vaarning
Komminister
S:t Johannes församling/S:t Pauli kyrka, Malmö