När filmen i vintras premiärvisades i Sverige under Göteborg International Film Festival så skrattade publiken ofta. Igenkännande och inkännande skratt av medkänsla. Skådespeleriet har tajming och precision, helt avgörande ingredienser för välspelad komedi. Är filmen en ren komedi? Nej, egentligen inte, men den har humor. Filmens tema; svårigheten att verkligen se varandra och öppna sina hjärtan i en kylig skönhet som staden Stockholm, balanserar just där den måste för att den exakta humorn skall få utrymme att nå till publikens förlösande skratt och ensamma hjärtan tröstas något. Hjälpare och stjälpare; skrattet och svärtan. Det är både humor, drama, romantik och bilderna något som Stockholms skönhetsråd skulle kunna känna stolthet över.
Cecilia Frode… I Stockholm Stories ser vi henne som reklambyråesset Jessica. Hon gestaltar denna neurotiska, stilfulla knäppgök med svårartat rätthaveristiskt rättvisepatos fullkomligt trovärdigt och alldeles underbart. Jonas Karlsson agerar precist avvägt som den nästa lika, men mer kontrollerat, knäppa finansministerassisten Tomas. Martin Wallströms karaktär Johan är en misslyckad poet, son till en avliden berömd författare som upprepar ett par saker frenetiskt. Det ena är en teori att det är för mycket elljus – mörker behövs för att människor skall våga uppriktiga, nära möten och det andra att han egentligen är en lysande författare. Något som hans omgivning inte fäster någon nämnvärd vikt vid. Johan blir nästan som Peter Dalles figur uppfinnaren från Sundbyberg i Lorry (minns ni honom?), han som med osviklig tilltro tar nya tag efter att ha mött ”verkligheten” på patentkontoret som hans smulat sönder hans uppfinning/vision.
I Stockholm Stories finns fem huvudkaraktärer vars liv flätas samman, deras svårighet till nära relationer till trots. De har också minst en betydelsebärande antipod; Jessica står mot den fånige TV komikern Berg (Gustaf Hammarsten), den vilsna Anna (Julia Ragnarsson) mot älskarinnan finansministern (Marie Richardsson), Douglas (Philip Berg) mot en despotisk far (Peter Carlberg), Johan mot förlagschefen Magnus (Dejan Cukic) och firade författaren Coletho (David Dencik) och slutligen Martin mot sin chef finansministern (igen). Det finns en distansfullhet hos karaktärerna, deras interageranden och hur de förhåller sig i och till staden som väl matchar grundtemat. Under frågestunden efter filmen så var det någon i publiken som sade ”Compliments on a great cast” och den applåd som följde var helt välförtjänt kvällens varmaste. Skådespelarna och regissören Karin Fahlén har haft ett gott stycke manus att utgå från. Det är skrivet av Erik Arhnbom och är löst baserat på just Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet. Sammanflätade filmhistorier brukar liknas vid Robert Altmans Shortcuts, men Stockholm Stories för mina tankar mer till Annie Hall eller Hanna and Her Sisters av Allen, kanske just av anledningen att själva staden i sig får vara betydelsebärande och synlig.
För filmmusiken står den alltid duktige Nathan Larson. Den samverkar väl med Karin Fahléns berättande och Mattias Rudhs foto av ett Stockholm där gryende nya dagars alla löften om något bättre, hur mycket den föregående dagen än skitit sig, fångas i en snyggt återkommande rytm. Stockholm Stories är Fahléns långfilmsdebut.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet