Archive for maj, 2014

Timbuktu

Maj 28

Filmen Timbuktu (2014, Frankrike/Mauretanien) av Abderrahmane Sissako blevtimbuktu vinnaren av INTERFILM och SIGNIS ekumeniska jurys pris under filmfestivalen i Cannes.

Den femhövdade juryn motiverade sitt beslut så här:

Denna film berättar om män och kvinnor i Timbuktu, deras liv och det värdiga motstånd de utövar, när de försöker leva i enlighet med sin kultur och dess traditioner och samtidigt integrera den nya tidens kommunikationsmedier. Filmen är ett starkt och samtidigt nyanserat avståndstagande mot en extremistisk religionstolkning.

Den ekumeniska juryn prisar filmens konstnärliga höjd, dess humor och återhållsamhet. Samtidigt som den ger uttryck för kritik mot intolerans så riktar den uppmärksamhet mot den mänskliga värdigheten inom var och en.

Juryn i Cannes 2014 utgjordes av medlemmar i INTERFILM och SIGNIS: Guido Convents (Belgien), Kristine Greenaway (Canada), Jacques Champeaux (Frankrike), Julia Helmke (Tyskland), Hervé Giraud (Frankrike) och Maria José Martínez Ordoñez (Ecuador).

Länken här går till INTERFILMS hemsida och här hittar man pressmeddelandet om vinnarfilmerna och längst ner på sidan finns presskonferensen med regissören Abderrahmane Sissako i Cannes.

Ekumeniska juryn gav också två särskilda omnämnanden;

The Salt of the Earth (Le sel de la terre, 2014, Frankrike) av Wim Wenders och Juliano Ribiero Salgado.

Motivering: Detta dokumentärfilmsmästerverk om fotografen Sebastião Selgado är ett fängslande vittnesbörd över vår tid, en reflektion över människors livsförhållanden världen över och den visar på möjligheten till hopp för mänskligheten.

Beautiful Youth (Hermosa juventud) av Jaime Rosales (2014, Spanien/Frankrike) med motiveringen: Ett ungt spanskt par med ett litet barn försöker överleva i den pågående krisen. Denna spelfilm i dokumentär stil visar oss män och kvinnor som när de försöker göra val i livet ställs inför situationer som underminerar personliga värdigheten.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: Nyhet

Godzilla!

Maj 19

Tomas Axelson har sett Godzilla

godzillaKonsekvent ser jag alla stora undergångsfilmer som produceras för den breda publiken. Jag fascineras av både filmerna och fenomenet, att vi som människor dras till filmer som frossar i destruktion av den västerländska livsstilen där megastäder smulas till grus. I helgen fick jag på nytt ett tillfälle när den nya Godzilla-filmen hade premiär. Filmen hade dock inslag som jag inte hade förväntat mig. De enskilda människorna var nedtonade, den monomytiske amerikanske hjälten inte lika framträdande. Istället var Godzilla och de andra monstervarelserna mäktiga och kraftfulla på ett engagerande sätt.

Jag har aldrig varit införstådd med den japanska Godzilla-karaktären tidigare och har inte sett några av de tidigare filmerna. Därför blev jag förvånad över ett slags filosofiskt och nyandligt tema som figurerade i filmen, där en japansk forskare ger röst åt en kritik mot människans hybris och människan övertro på att militära kärnvapen går att använda under kontrollerade former för bekämpa det onda. Godzilla-monstret som väcks ur sin slummer på havets botten, får till slut min sympati, vilket också är meningen. Ambivalensen gynnar dramaturgin. Monstret kan vara ett hot mot människan, men i filmen kommer monstret till undsättning för att skapa en balans mellan farliga nukleära krafter som människan släppt loss i sin okunskap.

Den fantasi som hela tiden tycks återskapas i både monsterfilmen och action-hjältefilmerna pekar mot människans vanmakt. Till slut står allt hopp till en gestalt som i ensamt majestät räddar och frälser. Det är en märklig fantasi så som den ser ut Hollywoodfilmens tappning à la Godzilla (2014). Samtidigt upplever jag där jag sitter med 3D-glasögonen på mig att Godzilla-monstret når fram till en ursprunglig beroendekänsla som finns hos många människor och känslan av befrielse i att någon/något kan kliva in och med kraft rädda oss när vi själva är oförmögna.

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson, TD

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Filed Under: Recension

Filmsamtalet som inte vill ta slut

Maj 9

Katarina Vaarning berättar om säsongsavslutning för filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö. De har sett en film som väcker sådan pratlust att de har svårt att avsluta samtalen.

vi måste prata om kevinVilket ansvar har vi som människor? Som föräldrar?
I Svenska kyrkan kan vi förstås också klämma in frågan om vilket ansvar vi har som kristna människor?

Frågorna går rakt in i den stämning som man i princip skulle kunna skära i med kniv efter Filmklubbens sista visning den här terminen. Filmen Vi måste prata om Kevin av Lynne Ramsey (2011) rullar på eftertexterna och grupperna placerar sig kring borden för att börja ta i frågorna vi bär med oss in.

Vi har fått följa familjen Khatchadourian; mamma Eva, pappa Franklin, storebror Kevin och så småningom lillasyster Celia under dryga 16 år och de händelser som till slut vänder upp och ned på allt. Huvudpersonen är, trots filmens titel, Eva, tidigare äventyrare, vars liv förändras när hon plötsligt finner sig gravid med Kevin i magen. Livet som förälder börjar inte bra med en konstant skrikande son och Evas relation till Kevin fortsätter skava under det att han blir äldre. Filmen hoppar mellan olika tider och perioder och leder oss stadigt fram till att förstå hur Eva hamnar i sin ensamhet i ett hus vars fasad hon ständigt tvingas tvätta ren från röd färg.

Evas ensamhet triggar tankar i samtalet och vi berör ensamheten hos en nybliven mamma (eller pappa). Är det rättvist att Eva, eller Evas alla medsystrar som inte heller hanterar modersrollen på ett för samhället ”normalt” sätt, får bära hundhuvudet och skulden när barnen gör eller hamnar fel, så fruktansvärt fel som Kevin i det här fallet gör? Hur kan vi verka för att vi alla ska ta ett större ansvar för våra – samhällets – barn? De påverkar i praktiken oss alla; borde vi då inte medverka i större grad till att bära och stötta? Ännu en fråga kommer upp och den upplevs känslig. Hur pratar vi om att våra barn kan väcka olika känslor hos oss? Hur kan vi hantera att vi kanske inte alltid tycker om våra barn trots att vi älskar dem och skulle ge våra liv för dem?

Frågorna följer med oss ut i majkvällen och på vägen hem ser jag fortfarande grupper från visningen som samtalar under månen om de stora frågetecknen i livet.

 

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

Komminister S:t Johannes/ S:t Pauli kyrka Malmö

Filed Under: Okategoriserad