Tomas Axelson har sett Godzilla
Konsekvent ser jag alla stora undergångsfilmer som produceras för den breda publiken. Jag fascineras av både filmerna och fenomenet, att vi som människor dras till filmer som frossar i destruktion av den västerländska livsstilen där megastäder smulas till grus. I helgen fick jag på nytt ett tillfälle när den nya Godzilla-filmen hade premiär. Filmen hade dock inslag som jag inte hade förväntat mig. De enskilda människorna var nedtonade, den monomytiske amerikanske hjälten inte lika framträdande. Istället var Godzilla och de andra monstervarelserna mäktiga och kraftfulla på ett engagerande sätt.
Jag har aldrig varit införstådd med den japanska Godzilla-karaktären tidigare och har inte sett några av de tidigare filmerna. Därför blev jag förvånad över ett slags filosofiskt och nyandligt tema som figurerade i filmen, där en japansk forskare ger röst åt en kritik mot människans hybris och människan övertro på att militära kärnvapen går att använda under kontrollerade former för bekämpa det onda. Godzilla-monstret som väcks ur sin slummer på havets botten, får till slut min sympati, vilket också är meningen. Ambivalensen gynnar dramaturgin. Monstret kan vara ett hot mot människan, men i filmen kommer monstret till undsättning för att skapa en balans mellan farliga nukleära krafter som människan släppt loss i sin okunskap.
Den fantasi som hela tiden tycks återskapas i både monsterfilmen och action-hjältefilmerna pekar mot människans vanmakt. Till slut står allt hopp till en gestalt som i ensamt majestät räddar och frälser. Det är en märklig fantasi så som den ser ut Hollywoodfilmens tappning à la Godzilla (2014). Samtidigt upplever jag där jag sitter med 3D-glasögonen på mig att Godzilla-monstret når fram till en ursprunglig beroendekänsla som finns hos många människor och känslan av befrielse i att någon/något kan kliva in och med kraft rädda oss när vi själva är oförmögna.
Tomas Axelson, TD
Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning
Högskolan Dalarna