Han gör sitt jobb. Varje dag går han till sin arbetsplats. I det lilla rummet med en stol, ett bord och en telefon förvarar han varje fall. Det är i bleka färger Uberto Pasolini berättar sin berättelse Still life.
Still life anspelar på det stilla livet som pågår i skuggan av det livet vi känner igen som vår vardag. Där inget händer finns det plötsligt rörelse, där människor slutat drömma tar nya bilder form, där människor slutat leva uppstår nytt liv.
Det är med stor noggrannhet han tar sig an nya fall, personer som gått ur tiden. De saknar anhöriga som sörjer och ordnar med begravningen. Han gör vad han kan för att söka, kontakta och besöka någon som kände den avlidne. Ingen som hinner stanna. Ingen som orkar minnas. Ingen som vill sörja. Mr May samlar ting som skapar mening runt den döde. Skriver några rader som sen läses av den med ansvar att förrätta begravningen. Vem bevistar högtidsstunden? Jo ingen mindre än Mr May själv. För det måste finnas någon.
Motsatserna är inbyggda i varje rörelse. Våra livs kaos ligger utspridda på golvet, alla saker och känslor hopplöst uttappade. Några få tecken på liv lyfts upp och tas om hand, kanske de viktigaste. För det finns någon som gör det.
Döden går på, när ett fall är avklarat står nästa på tur. Urnorna står tätt på hyllan den ena efter den andre. Men varje person finns kvar åtminstone som ett fall i ett kartotek och som foto i Mr Mays eget album. Han är någon.
Och ensamheten finns med som daggen en tidig sensommarmorgon. Lite vemodig utan att den skaver. Som en trogen följeslagare.
Det som rister i själen är de gånger vi får se människorna hitta tillbaka till ett minne fullt av kärlek för att i nästa stund avfärda det. Som att gå för nära en eld, den värmer tills man kommer för nära då den bränner. Det som en gång var vackert och skönt gör så väldigt ont återse. Men någon måste bära de glödande hjärtana på vägen till en respektfull vila.
En liten plats har utsetts, för att en gång bli hans egen på den oändligt stora kyrkogården. Gräset är högt och sikten fri. Han provar platsen, lägger sig varsamt i gräset som vore den en säng och himlen ett tak, ett vackert snidat innertak.
Men ännu är han någon. Har du någon? Kanske är det du som är någon. Kvar hos mig en lös tråd, om det inte finns någon…?
Xiomara Lysti
vik Kaplan
Västerås pastorat – Viksäng
Still Life vann pris för bästa regi på Venedigs Filmfestival 2013 och Black Pearl-priset för bästa film i kategorin New Horizons vid Abu Dhabi Film Festival 2013.