Archive for januari, 2015

- Där är ju jag med filten

Jan 29
Prisutdelare  var  Domprost Karin Burstand, som här delar ut Angelos till Magnus Gertten, med var också filmfestivalen konstnärliga ledare  Jonas Holmberg. Foto: Mikael Ringlander

Prisutdelare var Domprost Karin Burstand, som här delar ut                               ikonen Angelos till Magnus Gertten.
Foto: Mikael Ringlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mikael Ringlander var med under utdelningen av Angelos – Svenska kyrkans filmpris och passade på att få en kort pratstund med regissören själv.

På världspremiären av  Every Face has e Name  på Bio Roy i Göteborg  tog Magnus Gertten emot Svenska kyrkans filmpris.

–       Jag är mycket överraskad och glad och jag ser fram emot att få hjälp att sprida filmen, säger Magnus Gertten.

Hela projektet började 2008.

– När vi visade den förra filmen Harbor of Hope Jerusalem. Då sade en liten tant i publiken  – där är ju jag med filten.

Nu har vi identifierat mellan 50-60 personer på den gamla filmrullen.

 

Magnus berättar också att hans pappa såg båtarna komma till hamnen i Malmö, och att det gjorde intryck på honom.

–       Vi kommer också att göra ett webbprojekt  där vi kommer att lägga ut mer information och namn på alla vi identifierat både

på filmen från 1945, men också från den italienska hamnen, säger Magnus Gertten.

 

Redan den 21 februari har den sin biopremiär i Malmö.

I nuläget är filmen är såld till 11 länder. Teamet bakom filmen hoppas och tror att den kommer att nå ut till ännu fler länder.

 

Mkael Ringlander

Mikael Ringlander

Mikael Ringlander,

präst och projektledare Kultursamverkan Göteborg, Svenska kyrkan

 

 

Filed Under: Nyhet

Angelos – Svenska kyrkans filmpris 2015

Jan 29
Magnus Gertten. Foto: Mikael Ringlander

Magnus Gertten.
Foto: Mikael Ringlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dokumentärfilmen Every Face Has a Name av Magnus Gertten är utsedd till vinnare av Angelos – Svenska kyrkans filmpris 2015.

Motivering:

En smärtsamt gripande film om människor på flykt genom tiderna. Skepp anländer i två hamnar; Malmö 1945 och Pozzallo idag. Bakom varje anonym person finns ett människoliv. Ansikten får namn och med det sin historia. Först då kan befrielsen bli verklig. Magnus Gerttens enastående dokumentär ställer frågor som är brännande aktuella. Är vår medmänsklighet gränslös? Vad är det att vara människa? Every Face Has a Name blir en påminnelse om de humanistiska värden som ger mänskligheten hopp.

Priset delades ut på Bio Roy under onsdagskvällen av Karin Burstrand, Domprost i Göteborgs domkyrkoförsamling, vid filmens första visning under den pågående Göteborg Film Festival.

Every Face Has a Name visas vid ytterligare tre tillfällen under festvialen i Göteborg, läs mer HÄR

Länk till intervju i P1

Domprost Karin Burstrand, Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för festvalen och regissören Magnus Gertten. Foto: Mikael Ringlander

Domprost Karin Burstrand, Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för festvalen och regissören Magnus Gertten. Foto: Mikael Ringlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jury:

Tuulikki Koivunen Bylund, teol dr och biskop emerita Härnösands stift. Lena Runge, filmklippare och klippdramaturg. Lektor vid Stockholms Dramatiska Högskola, samt diplomerad psykosyntesterapeut och Imago terapeut. Mikael Ringlander, juryns ordförande. Präst, projektledare för Kultursamverkan Svenska kyrkan i Göteborgs Stift och Se människan. Fd pressfotograf. Charlotte Wells, konstvetare och Svenska kyrkans handläggare för kulturfrågor, samt styrelseledamot av INTERFILM (International Interchurch Film Organization

 

Filed Under: Okategoriserad

Borlänge och bandy

Jan 28

Somalia bandy

 

 

 

 

 

 

 

 

I lördags var det premiärvisning av Filip och Fredrik presenterar Trevligt folk i regi av Karin af Klintberg och Anders Helgesson. Medan eftertexterna ännu rullade fylldes den stora salen av närmast öronbedövande applåder då de 800 besökarna samfällt i flera minuter gav stående ovationer. Upp på scenen kom i en lång rad de som nyss befolkat duken; spelarna i Somalia Bandy, tränaren Pelle Fosshaug, skridskoinstruktören Cia, Borlängeprofilen och entreprenören Patrik Andersson som dragit igång hela projektet, den underbart färgstarke sponsorn Billy Tang, regissörer, producent samt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.

Hur kan man få för sig idén att blida ett bandylag där spelarna är somaliasvenskar i Borlänge som aldrig stått på ett par skridskor? Ja det kan man undra. Borlänge kommun som helhet har i runda tal 50 300 invånare, varav ca 3000 har sitt ursprung i Somalia. Precis som i resten av landet möts man sällan över språkgränserna. Fördomar om vad den andre gör och står för grasserar. I senaste valet skördade SD stora framgångar. Det är i detta Borlänge som den oefterhärmlige entreprenören och Borlängebon Patrik Andersson berättar att han kläckte idén med ett bandylag för somalier över en öl under after work. Andersson bjuder onekligen mer än de flesta på sig själv, och filmarna låter kameran registrera och klipper inte bort hans förkärlek för att färga håret, varva ner i badet eller i biltvätten. Det lockar fram gapskratt hos publiken. Jag undrar mellan skrattårarna om det inte är att gå över gränsen, naggar integriteten lite i kanten. Men inte, han bjuder på sig och på skratten – för den goda sakens skull säger han vid frågestunden efter filmvisningen. Och bjuder på sig det gör ju alla andra medverkande också. De somaliska spelarnas darriga första skär på inlines och skridsko, Billy Tangs koleriska utbrott och högljudda förhandlingsteknik. Det finns stor vardagshumor i alla dessa scener. Men filmen fastnar inte i skratt på andras bekostnad. Vi skrattar med inte åt ju närmare vi får komma de olika personerna, ju mer vi får ta del av deras historia. Det är starka berättelser om saknad och om de svårigheter man mött, den stora längtan efter tillhörighet och att få bidra som finns. De medverkande är alldeles underbara och fantastiska i det som de gör oavsett om de är nyblivna bandyspelare på väg till VM eller en motor mouth till entreprenör som pratar med media och jagar sponsorer.

VM Irkutsk i Sibirien.

Filip och Fredrik fyller ofta väl ut rutan själva, men i filmen har de en mer nertonad roll. De finns med i bakgrunden och ställer frågor på ett sätt som i sammanhanget är helt perfekt; dem som få andra vågar ställa. Jag tänker också att filmen blir till en sorts hyllning till det föreningssverige som i det tysta gentar på och håller uppe idrotts- och kulturliv, ordnar kurser och berikar livet i minsta håla. Föreningar, som till stora delar går runt på det ideella arbete som medlemmarna utför. Inte helt olikt församlingsliv.

Bandyspel kommer inte att lösa alla utmaningar som finns med integration i Borlänge, men det är ett sätt att bryta negativa mönster. Filmen visar med humor och stor värme att det omöjliga och osannolika kan vara möjligt och att hoppet på nytt kan få boning hos dem som förlorat det.

Ganska osannolikt är också att jag på hotellet i Göteborg bodde i rummet bredvid Patrik Andersson och hans sambo. När jag uttryckte min glädje över filmen och arbetet med Somalia bandy fick jag en kram och en uppmaning. ”– Säj till alla att de ska se filmen! ”

Just det, se filmen.

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

Filed Under: Filmtips, krönika

Vinterdagar i Göteborg

Jan 16

gbg snö kaj               När vintern är som mest vinter, på det sätt som den bara kan vara i kuststädernas fuktiga råkyla, då öppnar man i Göteborg portarna till värmande möten i filmens tecken. Det är snart dags för den 38:e upplagan av filmfestivalen i Göteborg; den 23 januari – 2 februari. På många sätt är det förstås en idealisk tidpunkt för att ha filmfestival. För en frusen nordbo och något helgtrött kulturvän är det en underbar värmestuga för själen fylld av filmer från hela världen. Festivalen ligger tidmässigt före de internationella filmfestivalernas stora säsongsöppnare i Berlin i början av februari. I år erbjuder man i Göteborg 500 filmer, en lång rad intressanta seminarier och mycket annat till den stora festivalpubliken. (Förra året nådde man nästan 136 000 besökare.) Läs det innehållsrika festivalprogrammet och om festivalen HÄR. Vid seminarieprogrammet på Pustervik är Svenska kyrkan medarrangör till tre, nämligen; Violence and resistance Måndag 26/1 kl. 10.00 Ett engelskspråkigt seminarium med utgångspunkt i festivalfilmerna Silvered Water, Syria Self-Portrait av Ossama Mohammed och Timbuktu av Abderrahmane Sissako. Filmer som berättar om makt och våld utövat på två olika sätt – fysiskt och psykologiskt och om strategier för att överleva, leva och göra motstånd i en miljö där våldet härskar. ”Can one find a way to reconciliation, even where the most terrible atrocities have been committed?” som det står i programpresentationen. Deltagare i panelenOssama Mohammed, regissör Silvered Water, Syria Self-Portrait, Abderrahmane Sissako, regissör Timbuktu, Mats Utas, Nordafrikainstitutet and Marian Cabrejas, Kris och traumacenter i Göteborg och moderatorn pastor Emanuel Furbacken. Arrangemanget är ett samarbete mellan Göteborg Film Festival och Göteborg Interreligiösa Center samt Svenska kyrkan. För bara några dagar sedan presenterades att filmen Timbuktu nominerats för en Oscar. Den har redan vunnit en lång rad festvialpriser – däribland ekumeniska juryns pris i Cannes. Vindar över Baltikum Fredag den 30/1 kl. 10.45 Filmen In the Crosswind av Martti Helde, som visas på Göteborg Film Festival, skildrar hur en grupp människor i Estland deporteras till Sibirien under andra världskriget och tvingas arbeta och leva under vidriga omständigheter. Filmen är baserad på en sann historia under en period då tusentals familjer splittrades. Vad var det som hände under denna period och hur ser situationen ut i de baltiska länderna ut idag? I panelen för att samtala om filmen deltar personer som på olika sätt har personliga erfaren- heter av sovjettidens politik. Medverkande: Hain Rebas, professor i historia och tidigare försvarsminister i Estland, Malcolm Dixelius, journalist och Rysslandskännare, Maarja Talgre, kulturjournalist och författare. Moderator: Neta Norrmo, journalist. Arr: Göteborg Film Festival och Svenska kyrkan Min mamma är en man som heter James Fredag den 30/1 kl. 16.00 I filmen 52 Tuesdays av Sophie Hyde som visas på Göteborg Film Festival får vi följa 16-åriga Billie och hennes mamma Jean/James. James är transsexuell och genomgår en medicinsk process för att bli man. I Sverige genomgår varje år 50-70 personer denna process. Välkomna till ett samtal om transsexuellas livsvillkor och om omgivningens och familjens reaktioner. Medverkar gör Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan som disputerade med avhandlingen ”Hatar Gud bögar? Teologiska förståelser av homo-, bi- och transpersoner”, och André Olofsson, som för ett par år sedan könskorrigerades, samt Andrés mamma Ewa Thylander. Moderator: Mikael Ringlander, präst, projektledare Kultursamverkan. Arr: Göteborg Film Festival och Svenska kyrkan       Charlotte Wells Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

Filed Under: Nyhet

Exodus: Gods and Kings

Jan 5

ExodusTomas Axelson har sett Ridely Scotts Exodus: Gods and Kings. Läs hans reflektioner kring filmen här nedan.

I mellandagarna såg jag filmen Exodus: Gods and Kings med tre vänner. Vi var nog rätt målgrupp. Vi fyra relaterade alla sedan tidigare till den bibliska grundberättelsen om Mose och Israels uttåg ur Egypten genom vår uppväxt inom kyrkans värld. Efter filmen delade vi ut betyg; en gav den en 4:a, två gav den en 3:a (bl.a. jag) och sedan en 2:a från prästen i gänget.

Blandad filmupplevelse – mäktiga scenerier

Filmupplevelsen pendlar mellan positiva aspekter och problematiska. Till filmens sevärda förtjänster hör vissa fantastiska scenerier och landskapspanoreringar. Den allra största effekten hos mig personligen är begravningen av den gamle farao. Här absorberas jag för ett ögonblick och befinner mig plötsligt 3300 år tillbaka i tiden, i södra Egyptens Luxor och faraonernas heliga begravningstempel i Kungarnas dal. Wow! Ridley Scott lyckas här i vissa stunder upprepa sin bedrift från sin film Gladiator (2000) där han visuellt och övertygande levandegjorde Rom år 180.

Narratologiska avvikelser

Men filmen är problematisk, både narrativt och teologiskt. Vissa detaljer är förstärkta och andra förkortade för att skapa drama. Kontrolläser jag Andra Mosebok så ser jag att den del av storyn i filmen som handlar om att Moses måste lämna sin fru i Midjans land för att genomföra sina gudomligt påbjudna hjältedåd i Egypten är en liten förvanskning. I filmen skapas således en traditionell manlig konflikt mellan den privata hemsfären  med fru och barn och det offentliga uppdraget. Filmen dröjer sentimentalt länge vid Mose bedyrande löfte att han en dag återvänder till son och fru. Men i bibeltexten 2 Mos 4: 20 så får fru och barn sitta upp på en åsna och följer Mose till Egypten.

Filmen är dock i allt väsentligt trogen den bibliska historien. De plågor som Gud låter sända över Egyptens folk är fantastiskt visuella och kraftfulla. Återigen. Wow!

Teologiska bekymmer – men möjliga att använda

Men varje film som handlar om Guds ingripande i världen gör teologiska vägval. Exakt hur ska Gud se ut? I Exodus har Gud fått en märklig gestalt i en liten ilsken pojke som talar till Mose med sammanbiten brittisk accent. Killen är ytterst otrevlig på ett snarstucket och megalomant sätt. På sitt sätt en träffande skildring av den gammaltestamentliga gudens bisarra lojalitet med en utvald folkgrupp i konflikten, som utan misskund iscensätter utplåning av andra folkgrupper. För den som i första hand lever med nya testamentets förkunnelse är filmen en påminnelse om allt det som gör gamla testamentet så obehagligt, vilket kan uppfattas som en styrka med filmen. Exodus: Gods and Kings  kan användas – och teologiskt problematiseras! – i t.ex. konfirmandarbete. Hur ser till exempel skillnaden mellan ett partikularistiskt och universalistiskt budskap ut och vilka gudsbilder stödjer det ena respektive det andra?

Intertextuella blinkningar till vår tid

Vid två tillfällen uppskattar jag intertextuella blinkningar till vår nutidshistoria. Vid skildringen av det grymma livet för de hebreiska slavarbetarna så finns en scen där döda och utmärglade människokroppar läggs på en skottkärra och vältras ner i en brinnande grav. Här finns en ödesmättad visuell association till det judiska folkets lidanden under 1900-talet och nazisternas brännugnar – Holocaust.

Den andra associationen relaterar till dagens Israel-Palestinakonflikt som jag hör mot filmens slut när Mose diskuterar med Josua. De sitter tillsammans på stranden och tittar ut över det hav som Gud torrlade för att Israels barn – 600 000 man – skulle kunna komma i säkerhet. Nu funderar Mose vad som ska ske när folket vandrar vidare, in emot Kanaans land. Josua tittar frågande på Mose och Mose förklarar att det kommer att bli problem när de kommer till Kanaan, det finns ju andra folk där.

Vad som ligger i betraktarens öga vid denna kommentar är svårt att säga, men jag tycker att Ridley Scott med denna kommentar, lagd i Moses mun, väger in det forntida – och nutida – Israels anspråk på Kanaans land, med andra folks rätt till landet, nämligen filistéerna och dagens Palestinier.

Det tolkade ordet – visuell ultrakonkretion

Ett återkommande problem vid all biblisk film är den utplåning av symbolisk tolkning som uppstår vid visuella gestaltningar och detta är också ett problem för Exodus. Guds ingripande är texttroget bokstavliga och mycket konkreta i filmen oavsett om det gäller gräshoppssvärmar, hudbölder eller vattenmassor. Det kan bli mäktigt och visuellt svindlande, ja,  men det distanserar också Exodus-berättelsen från de flesta samtida biobesökare. Exodus som film är delvis en ganska obehaglig historia, men snarare utifrån teologiska reflektioner än narratologiska.

 

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

 

Filed Under: Recension