Exodus: Gods and Kings


ExodusTomas Axelson har sett Ridely Scotts Exodus: Gods and Kings. Läs hans reflektioner kring filmen här nedan.

I mellandagarna såg jag filmen Exodus: Gods and Kings med tre vänner. Vi var nog rätt målgrupp. Vi fyra relaterade alla sedan tidigare till den bibliska grundberättelsen om Mose och Israels uttåg ur Egypten genom vår uppväxt inom kyrkans värld. Efter filmen delade vi ut betyg; en gav den en 4:a, två gav den en 3:a (bl.a. jag) och sedan en 2:a från prästen i gänget.

Blandad filmupplevelse – mäktiga scenerier

Filmupplevelsen pendlar mellan positiva aspekter och problematiska. Till filmens sevärda förtjänster hör vissa fantastiska scenerier och landskapspanoreringar. Den allra största effekten hos mig personligen är begravningen av den gamle farao. Här absorberas jag för ett ögonblick och befinner mig plötsligt 3300 år tillbaka i tiden, i södra Egyptens Luxor och faraonernas heliga begravningstempel i Kungarnas dal. Wow! Ridley Scott lyckas här i vissa stunder upprepa sin bedrift från sin film Gladiator (2000) där han visuellt och övertygande levandegjorde Rom år 180.

Narratologiska avvikelser

Men filmen är problematisk, både narrativt och teologiskt. Vissa detaljer är förstärkta och andra förkortade för att skapa drama. Kontrolläser jag Andra Mosebok så ser jag att den del av storyn i filmen som handlar om att Moses måste lämna sin fru i Midjans land för att genomföra sina gudomligt påbjudna hjältedåd i Egypten är en liten förvanskning. I filmen skapas således en traditionell manlig konflikt mellan den privata hemsfären  med fru och barn och det offentliga uppdraget. Filmen dröjer sentimentalt länge vid Mose bedyrande löfte att han en dag återvänder till son och fru. Men i bibeltexten 2 Mos 4: 20 så får fru och barn sitta upp på en åsna och följer Mose till Egypten.

Filmen är dock i allt väsentligt trogen den bibliska historien. De plågor som Gud låter sända över Egyptens folk är fantastiskt visuella och kraftfulla. Återigen. Wow!

Teologiska bekymmer – men möjliga att använda

Men varje film som handlar om Guds ingripande i världen gör teologiska vägval. Exakt hur ska Gud se ut? I Exodus har Gud fått en märklig gestalt i en liten ilsken pojke som talar till Mose med sammanbiten brittisk accent. Killen är ytterst otrevlig på ett snarstucket och megalomant sätt. På sitt sätt en träffande skildring av den gammaltestamentliga gudens bisarra lojalitet med en utvald folkgrupp i konflikten, som utan misskund iscensätter utplåning av andra folkgrupper. För den som i första hand lever med nya testamentets förkunnelse är filmen en påminnelse om allt det som gör gamla testamentet så obehagligt, vilket kan uppfattas som en styrka med filmen. Exodus: Gods and Kings  kan användas – och teologiskt problematiseras! – i t.ex. konfirmandarbete. Hur ser till exempel skillnaden mellan ett partikularistiskt och universalistiskt budskap ut och vilka gudsbilder stödjer det ena respektive det andra?

Intertextuella blinkningar till vår tid

Vid två tillfällen uppskattar jag intertextuella blinkningar till vår nutidshistoria. Vid skildringen av det grymma livet för de hebreiska slavarbetarna så finns en scen där döda och utmärglade människokroppar läggs på en skottkärra och vältras ner i en brinnande grav. Här finns en ödesmättad visuell association till det judiska folkets lidanden under 1900-talet och nazisternas brännugnar – Holocaust.

Den andra associationen relaterar till dagens Israel-Palestinakonflikt som jag hör mot filmens slut när Mose diskuterar med Josua. De sitter tillsammans på stranden och tittar ut över det hav som Gud torrlade för att Israels barn – 600 000 man – skulle kunna komma i säkerhet. Nu funderar Mose vad som ska ske när folket vandrar vidare, in emot Kanaans land. Josua tittar frågande på Mose och Mose förklarar att det kommer att bli problem när de kommer till Kanaan, det finns ju andra folk där.

Vad som ligger i betraktarens öga vid denna kommentar är svårt att säga, men jag tycker att Ridley Scott med denna kommentar, lagd i Moses mun, väger in det forntida – och nutida – Israels anspråk på Kanaans land, med andra folks rätt till landet, nämligen filistéerna och dagens Palestinier.

Det tolkade ordet – visuell ultrakonkretion

Ett återkommande problem vid all biblisk film är den utplåning av symbolisk tolkning som uppstår vid visuella gestaltningar och detta är också ett problem för Exodus. Guds ingripande är texttroget bokstavliga och mycket konkreta i filmen oavsett om det gäller gräshoppssvärmar, hudbölder eller vattenmassor. Det kan bli mäktigt och visuellt svindlande, ja,  men det distanserar också Exodus-berättelsen från de flesta samtida biobesökare. Exodus som film är delvis en ganska obehaglig historia, men snarare utifrån teologiska reflektioner än narratologiska.

 

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

 

En kommentar

Pär Friberg säger
7 januari 2015 – 10:14

Såg filmen Exodus: Gods and Kings igår. Det som berörde mig mest var gestaltningen av Moses växande förståelse om sig själv, sitt ursprung och uppgift i livet. Olika händelser framtvingar ny kunskap. Moses tycks motstå denna förståelse, medveten om att har du väl tänkt tanken kan du inte sudda ut förståelsen. I samma anda skildras Moses dialog med Herrens ängel som i filmen framträder som en lillgammal pojke, surmulen och argsint. Det går att tolka dialogen mellan Moses och pojken som en inre dialog som Moses har med sig själv. Underförstått, du kan inte förstå Gud mer än du förstår dig själv. Samtidigt öppnas perspektiv där den inre sfären bryts mot dramatiska yttre händelser. Pojken förutsäger plågor som drabbar den grymme farao och Egyptens folk. Hur kan man förstå händelseförloppet? Frågan ställs och är betraktarens.
Filmen rymmer storslagna scener, genomgående bra skådespelarinsatser, häftiga effekter (vilket man ofta ser i filmer men som ändå fascinerar) och en väl berättad ramberättelse. Mest kritisk är jag till den patriakala gestaltningen som är kompakt. Här hade jag önskat några kvinnor och händelser som får mig som betraktare att hajja till och reagera.
Pär Friberg, präst i Sofia församling och Fryshuset, Stockholm

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *