Borlänge och bandy


Somalia bandy

 

 

 

 

 

 

 

 

I lördags var det premiärvisning av Filip och Fredrik presenterar Trevligt folk i regi av Karin af Klintberg och Anders Helgesson. Medan eftertexterna ännu rullade fylldes den stora salen av närmast öronbedövande applåder då de 800 besökarna samfällt i flera minuter gav stående ovationer. Upp på scenen kom i en lång rad de som nyss befolkat duken; spelarna i Somalia Bandy, tränaren Pelle Fosshaug, skridskoinstruktören Cia, Borlängeprofilen och entreprenören Patrik Andersson som dragit igång hela projektet, den underbart färgstarke sponsorn Billy Tang, regissörer, producent samt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.

Hur kan man få för sig idén att blida ett bandylag där spelarna är somaliasvenskar i Borlänge som aldrig stått på ett par skridskor? Ja det kan man undra. Borlänge kommun som helhet har i runda tal 50 300 invånare, varav ca 3000 har sitt ursprung i Somalia. Precis som i resten av landet möts man sällan över språkgränserna. Fördomar om vad den andre gör och står för grasserar. I senaste valet skördade SD stora framgångar. Det är i detta Borlänge som den oefterhärmlige entreprenören och Borlängebon Patrik Andersson berättar att han kläckte idén med ett bandylag för somalier över en öl under after work. Andersson bjuder onekligen mer än de flesta på sig själv, och filmarna låter kameran registrera och klipper inte bort hans förkärlek för att färga håret, varva ner i badet eller i biltvätten. Det lockar fram gapskratt hos publiken. Jag undrar mellan skrattårarna om det inte är att gå över gränsen, naggar integriteten lite i kanten. Men inte, han bjuder på sig och på skratten – för den goda sakens skull säger han vid frågestunden efter filmvisningen. Och bjuder på sig det gör ju alla andra medverkande också. De somaliska spelarnas darriga första skär på inlines och skridsko, Billy Tangs koleriska utbrott och högljudda förhandlingsteknik. Det finns stor vardagshumor i alla dessa scener. Men filmen fastnar inte i skratt på andras bekostnad. Vi skrattar med inte åt ju närmare vi får komma de olika personerna, ju mer vi får ta del av deras historia. Det är starka berättelser om saknad och om de svårigheter man mött, den stora längtan efter tillhörighet och att få bidra som finns. De medverkande är alldeles underbara och fantastiska i det som de gör oavsett om de är nyblivna bandyspelare på väg till VM eller en motor mouth till entreprenör som pratar med media och jagar sponsorer.

VM Irkutsk i Sibirien.

Filip och Fredrik fyller ofta väl ut rutan själva, men i filmen har de en mer nertonad roll. De finns med i bakgrunden och ställer frågor på ett sätt som i sammanhanget är helt perfekt; dem som få andra vågar ställa. Jag tänker också att filmen blir till en sorts hyllning till det föreningssverige som i det tysta gentar på och håller uppe idrotts- och kulturliv, ordnar kurser och berikar livet i minsta håla. Föreningar, som till stora delar går runt på det ideella arbete som medlemmarna utför. Inte helt olikt församlingsliv.

Bandyspel kommer inte att lösa alla utmaningar som finns med integration i Borlänge, men det är ett sätt att bryta negativa mönster. Filmen visar med humor och stor värme att det omöjliga och osannolika kan vara möjligt och att hoppet på nytt kan få boning hos dem som förlorat det.

Ganska osannolikt är också att jag på hotellet i Göteborg bodde i rummet bredvid Patrik Andersson och hans sambo. När jag uttryckte min glädje över filmen och arbetet med Somalia bandy fick jag en kram och en uppmaning. ”– Säj till alla att de ska se filmen! ”

Just det, se filmen.

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *