Archive for februari, 2015

Wild

Feb 11

 

wildafforiginalJennie Högberg har sett Wild av Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club, Young Victoria), en filmatisering av Cheryl Strayed självbiografiska bok med samma namn.

Wild är en vandringsberättelse. Huvudpersonen Cheryl Strayed bryter upp från sitt intrasslade liv och ger sig ut på en 180 mil lång vandring i vildmarken. Vi får följa Cheryl under 100 dagar – från motellet i Mojaveöknen till målet, Gudarnas bro. Under vandringen kommer många tillbakablickar från hennes tidigare liv. Man kan tänka sig att detta upplägg hackar sönder berättelsen, men filmen har driv och utgör en audiovisuell helhet. Två starka rollkaraktärer och imponerande skådespelarinsatser av Reese Witherspoon (Sheryl) och Laura Dern (Cheryls mamma Bobbi) bidrar till att göra Wild till en stark, vacker och smärtsamt berättad historia.

En kvinnas berättelse

Det som driver Cheryl ut på vandringen är Bobbis cancersjukdom och tidiga död. Traumat har stökat till Sheryls liv och hon bestämmer sig för att ”gå sig själv tillbaka till den kvinna hennes mamma uppfostrade henne till att vara”. Ingen quickfix, snarare en nedstigning i djupare lager av sorg, skuld och skarpt laddad vrede.

Det finns få bra filmer där en kvinnas berättelse är i fokus. De flesta filmer handlar om män och i den mån filmer gestaltar kvinnors liv är det ofta med utgångspunkt i en mansdominerad struktur. I Wild behandlas också frågorna kring den patriarkala strukturen i samhället och kvinnans roll men med utgångspunkt i kvinnans egen upplevelse av det. Cheryl är ingen fotomodell, hon ser ut som kvinnor gör mest. Hon tar för sig, hon äger sin egen sexualitet och det är hon och hennes berättelse som är filmens centrum. Reese Witherspoon köpte upp filmrättigheterna till Cheryl Strayeds bok Wild direkt efter att hon läst den och är en av producenterna. Det är Witherspoons filmbolag Pacific Standard som ligger bakom filmen.

Livet som vandring

Filmen som helhet inbjuder till teologisk tolkning. Man kan se livet som en vandring. I kristen tradition har det kristna livet gestaltats som en pilgrimsvandring. Enligt Nationalencyklopedin är en pilgrimsvandring: ”… en resa till en helig plats som man gör av religiösa skäl, till exempel för att be, tacka eller visa att man ångrar det man gjort fel. Den som gör en vallfärd kallas pilgrim”. Historiskt har pilgrimsvandring handlat att gå till en helig plats eller om botgöring men idag kan motiven vara många. Jag har själv pilgrimsvandrat och den första fråga man får eller ställer när man slår följe med en annan person på leden är ”varför vandrar du”? Svaret är ofta komplext och kan handla om viljan att komma närmare sig Reese, Wild foto Fox Searchlightsjälv och Gud för att bearbeta frågor eller händelser livet ställt en inför. Wild handlar inte uttalat om en pilgrimsvandring i bemärkelsen ”en resa till en helig plats som man gör av religiösa skäl”. Men skildringen av Cheryls bearbetning av sin skuldproblematik är en modern pilgrimsvandrares berättelse om botgöring. Ryggsäcken kan symbolisera det vi bär på och Cheryl bär på en alldeles för stor och tung packning. Det blir mer och mer tydligt i filmen att hon bär på både skuld och skam. Skuld inför vad hon gjort mot sin mamma, sin bror, sin man och vänner. Hon bär på skam för att andra vet vad hon har gjort och inför den besvikelse hon mött. Framför allt har hon har svikit det hon djupast sätt velat vara.

 Frågor om Gud

I en av återblickarna ligger mamman på sjukhus och är svårt sjuk. Cheryl är hos henne och förstår att hon är döende. Cheryl och hennes yngre bror möts hemma i mammans hus och de lägger sig i hennes säng och pratar minnen. De pratar om hur obegripligt det är att deras mor håller på att dö. Cheryl knäpper händerna, blundar och ber. Till hela universum, till Gud. Hon ber om ett mirakel, att deras mamma ska överleva. Leif knäpper också sina händer. De vänder sig till en högre kraft i sin förtvivlan.

 

Bilden av Gud är inte harmoniserad utan det finns också anklagelse mot Gud över livets orättvisa. Likt Job i den gammaltestamentliga berättelsen, anklagar Cheryl Gud för det lidande som drabbat henne och hennes familj (Job 9:22-24). I vrede kallar Cheryl Gud för ”en hänsynslös bitch”.

Filmen rymmer intressanta kopplingar till såväl nyandlighet som till kristendom, i möten, dialoger, anspelningar, musik och filmsekvenser. Grundtemat handlar om hemkomst likt den förlorade sonen i Jesu liknelse (Luk 15:11-32).  Cheryl Strayed var förlorad med blev återfunnen. Genom sin vandring kommer hon ”hem” till sig själv. Cheryl står vid Gudarnas bro och tittar ut över floden i förundran och tackar universum, livet självt, Gud. ”Att utsätta sig själv för skönhet” är en återkommande fras i filmen, och som även är ett av motiven för vandringen, får här en sammanfattande och fördjupande mening. Livet är trots allt en gåva.

 

Jennie HögbergJENNIE HÖGBERG

Teologistuderande och prästkandidat för Stockholms Stift

 

 

 

 

Länk till trailer

Filed Under: Filmtips

Ett samtal med Magnus Gertten

Feb 7

Every Face has a Name

 

 

 

 

 

 

 

Tänk att få möta dig själv i rörliga bilder, 70 år efter att du fångats på film. Det är precis vad de medverkande i Magnus Gerttens dokumentär Every Face Has a Name får göra, identifierade ur en journalfilm från när de kom till Sverige efter kriget.  I filmen hör man deras namn. Man får se dem se sig själva. Det är något märkvärdigt som sker när de får återse sina yngre jag, sina vänner, syskon eller sin mamma och påminns om ett betydelsefullt ögonblick i livet. Inledningsvis säger flera ”jag minns inget, har inget att säga” men arkivfilmen återväcker minnen, tankar och känslor. Berättelserna flödar fram ur glädje och sorg, sett från den punkt när hamnen blev en port till frihet.

Över en tidvis svajig telefon får jag en pratstund med Magnus Gertten några dagar efter att filmen fått Angelos Svenska kyrkans filmpris vid

Magnus Gertten. Foto: Mikael Ringlander

Magnus Gertten.
Foto: Mikael Ringlander

filmfestivalen i Göteborg. Ett pris han är glad och känner sig hedrad över. Gertten började som journalist, arbetade för P1 och även med musik, men övergick till dokumentärfilm har gjort filmer som Blådårar och förra årets stora publik- och kritiker succé Tusen bitar.

– Jag tror att jag så sakta gled över till dokumentärfilm för att jag inte riktigt kände mig hemma i den här svartvita, lite förenklade mallen som journalistiken innebär. Dokumentärfilmen har ju en sorts fördel av att den kan uttrycka mycket fler nyanser än nyhetsartikeln, som folk ska förstå på fem sekunder. Man kan följa människor som under dokumentärens gång ändrar ståndpunkt. Jag tror gråskalorna passade mig ganska mig ganska bra, vid sidan av det faktum att jag gillar att få gräva ner mig i historier på ett eller annat sätt. Man håller på i flera år. Samlar in material och fakta. Försöker förstå och bearbeta det i sitt eget huvud. Vad är det här för historia jag håller på med? Vad handlar det här om egentligen? Vad är det?  Jag ser en yttre historia, men vad är den inre historien?

Det leder in på hur arbetet gick till. Jag upplever det som organiskt, som att filmen växt fram.

– Ja absolut, Every Face har ju verkligen på många sätt växt fram. När min far var en liten pojke, så han stod i hamnen och såg när flyktingarna och överlevarna kom. Han har alltid tyckt att vi borde göra en film om det.  Men det var inte förrän jag insåg att svenska nyhetsfotografer faktiskt filmat båtarna när de anlände och när folk tar sina första steg i frihet som jag tänkte den här stora, lite omöjliga tanken – Vilka är de man ser, kan man ta redan på det? Så jag tror att fascinationen över den lite omöjliga utmaningen var det som gjorde att jag började. På vägen så blev det en film – Hoppets hamn (2011). Den handlade i om mottagandet, stora livshistorier kring några av dem som kom och en del av dem som var mottagare. Mottagandet var en del av denna väldigt stora humanistiska aktion som det var. Att vi dels skickade ner bussar för att hämta överlevare från lägren, men också i hur vi tog hand om dem.  Efter Hoppets hamn tänkte jag ”Nu har jag ju verkligen gjort mitt, nu ska inte gräva mer i det här.”

Men det var inte slut där. När man åkte runt i världen och visade filmen så blev det en öppning mot något annat. Till exempel vid en visning i Jerusalem år 2011.

-Det var en fin visning och bra samtal efteråt med tuffa frågor; om antisemitism i Malmö, om att man inte tyckte det judiska var tillräckligt betonat. Ett antal sådana tillspetsade frågor som är kul att få, tycker jag. Det ska man ju tåla. Det är ju därför man är ute med sin film!

– Mot slutet så var det en liten dam som försiktigt räckte upp handen och sade med ganska svag röst: ”Ursäkta mig, men man ser i din film, i arkivbilderna… Det står en grupp kvinnor som precis har kommit av båten och bredvid dem så står det en liten flicka som håller en filt i handen. Jag vill bara säga att det är jag”.

– Det var en fantastisk upplevelse, att en bild som vi har tittat på hur många gånger som helst i klippningen… Plötsligt så fick vi ett namn på den då lilla flickan. Det var en av de enskilda händelser som fick mig att börja gräva vidare i berättelsen. När Hoppets Hamn visades på Sveriges Television, hörde folk av sig för att det känt igen någon. Vi fick en liten summa pengar av SVT för att filma dem. Jag tänkte inte heller då att det skulle i någon mening bli att det skulle bli en film utan mer en dokumentation, men sen kom tanken att ”man kanske kan göra en kortfilm”…(skratt) Vi fortsatte med researchen och försökte anta den stora utmaningen: vilka är de här människorna?  Utmaningen som resulterat i Every Face Has a Name.

Hur har researchen gått till? Är det bara du eller är ni ett team?

Magnus: Vi har varit fler människor inblandade. I början var det min far, som är en duktig amatörhistoriker, som hjälpte mig. Utöver det en researcher och jag själv. Vi har insett att det här tar lång tid. En stor fördel var att det faktiskt fördes passagerarlistor, som finns kvar. De har varit själva utgångspunkten. Vi tog reda på att den här filmrullen är filmad den 28 april 1945. Det lyckades vi ta reda ut genom att se att det fanns spädbarn på filmbilderna. Spädbarnen kom en speciell dag, alltså var det filmat då. Sen så har vi suttit med passagerarlistorna, ca 1900 namn. De flesta kvinnor, få av dem har kvar sina ursprungliga namn. Så man kunde inte googla upp listan i största allmänhet (skratt). Vi i har sökt via internet och varit i kontakt med olika överlevarsammanslutningar. Vi har haft kontakter och gjort research i Israel, Polen och USA. Sedan har vi också använt sociala medier. Det kommer in tips hela tiden. Ett mail kom in bara idag. Överlevare och befriande bor ju verkligen utspridda över precis hela världen, så man får lov att resa mycket som filmare, som jag ju tycker är kul.

Finns en öppning för en fortsättning? Om första filmen genererade nya namn och berättelser så kan man ju tänka sig att Every Face kommer att generera ytterligare berättelser.

– Ja, absolut. Vi har massor av helt fantastiska historier som aldrig kom med i filmen. Så här långt har vi identifierat ett 50-tal personer på filmrullen. Jag är tveksam till om det blir ytterligare en film, men man ska ju aldrig säga aldrig ju…

every face has a nameVi jobbar med ett webbprojekt; www.everyfacehasaname.com där vi efterhand presenterar nytt material. Det är ett sätt att kunna fördjupa historierna och bakgrunden, både till dem som syns i filmrutorna och till vårt samtida spår i Pozzallo, parallellhamnen och händelser idag som på något sätt är exakt likadana som i Malmö 1945. En sak särskilt skiljer Every Face Has a Name från Hoppets Hamn. Every Face slutar i nutid.

Precis, och väldigt effektivt så. Det var så underbart med okommenterade bilder. Där ryms man ju själv i det, bottnar alla de frågor om medmänsklighet och mottagande och som man i någon mån är en del av vare sig man vill eller inte. Det var jättestarkt.

– Det var många som hade synpunkter på det i processen och det är inte förrän man gjort det som man vet om det funkar. Och jag kan säga att det tog ett år att hitta exakt rätt ställe där vi kunde fånga just när det kommer in en båt. Vi hade lite flyt, lite tur där.

Vad händer närmast med Every Face Has a Name?

– De officiella visningarna börjar den 20:e februari i Malmö och Lund. Parallellt med blir det en internationell lansering av filmen. I slutet av april visas filmen i en kortare version på samtliga nordiska tv-kanaler.

Magnus Gertten har arbetat länge med filmen, det finns mycket att prata om, men vi avslutade här. Min avslutning blir några rader av Tranströmer som jag haft i tanken sedan jag såg filmen förra veckan

” Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv”.

När jag kom hem från Göteborg letade jag upp fortsättningen;

”Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: ”Stanna!” vad som helst, bara jag slipper känna mig själv”. Och det finns en båt som vill lägga till – försöker just här – den kommer att försöka tusentals gånger. Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret, in bland partygästerna som dansat sig varma.” ( Preludier II ur Mörkerseende, 1970)

 

Här kan du se Every Face Has a Name på bio (fler datum och platser tillkommer)

DOC LOUNGE:

17 februari

Doc Lounge Malmö (regissörsbesök)

25 februari

Doc Lounge Kalmar

 

BIOGRAFPREMIÄR för repertoarvisningar start 20 februari

Spegeln, Malmö

Kino, Lund (regissörsbesök 24 feb)

 

BIOGRAFPREMIÄR repertoarvisningar start 28 februari

Panora, Malmö (regissörsbesök 28 feb)

 

NORRKÖPING

26 februari 28 feb, 1 mars

Cnema, Norrköping

 

KRISTIANSTAD

Filmmuseet, Kristianstad

15 mars

 

HELSINGBORG

Röda Kvarn, Helsingborg

 

STOCKHOLM

Bio Rio, Stockholm

28 februari

1 mars Filmfrukost (med regissörsbesök)

 

Tempo dokumentärfilmsfestival, Stockholm

6 och 8 mars (Regissörsbesök på första visningen)

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet,

medlem i årets jury för Angelospriset

 

Filed Under: Filmtips, Intervju, krönika

Vindar över Baltikum

Feb 4
F v Neta Norrmo, Malcolm Dixelius, Maarja Talgre och Hain Rebas. Foto: Mikael Ringlander

F v Neta Norrmo, Malcolm Dixelius, Maarja Talgre och Hain Rebas. Foto: Mikael Ringlander

 

Mikael Ringlander rapporterar från ett seminarium med rubriken Vindar över Baltikum. Utgångspunkten för seminariet var den flerfaldiga festivalvinnande filmen In the Crosswind (bland vinnare av INTERFILM och Signis Ekumeniska jurys pris vid den internationella filmfestivalen i Warsawa i höstas).

Filmen In the Crosswind (2014)  av Martti Helde är filmad i en teknik (tableau vivant-form)som jag bara sett i reklam film tidigare. Det är stillbilder som blir tredimensionella och levande. Långa kameraåkningar över orörliga människor. Det blir mycket vackert men också mycket otäckt. Martti Helde tog emot Thessalonikifestivalens pris för Artistic Achievement.

Filmen skildrar hur en grupp människor i Estland deporteras till Sibirien under andra världskriget och tvingas arbeta och leva under vidriga förhållanden. Den är baserad på en sann historia från en tid då tusentals familjer splittrades. Historien bygger på brev som skrevs av en ung filosofistuderande kvinna, Erna, till mannen Heldur efter den fjortonde juni 1941 då de deporterats tillsammans med cirka 40 000 människor från de baltiska staterna till Sibirien.

Seminariet handlade om vad var det som hände under denna period och situationen i de baltiska länderna ut idag. I panelen för att samtala om filmen fanns personer som på olika sätt har personliga erfarenheter av sovjettidens  politik. Medverkade gjorde Hain Rebas, professor i historia och tidigare försvarsminister i Estland, Malcolm Dixelius, journalist och Rysslandskännare, Maarja Talgre, kulturjournalist och författare. Moderator: journalisten Neta Norrmo.

Maarja Talgre berördes starkt av film och sade så här

– Det Stalin gjorde med esterna (och letterna, litauerna och ukrainarna) kan definieras som folkmord. Stalin kunde ägna sig åt detta utan att USA eller Storbritannien kom med kritik eftersom de tre varit allierade under andra världskriget. Stalin hade hjälpt till att stoppa Hitler. 20 miljoner ryssar hade stupat. Dessutom var det svårt för utomstående att få insyn i vad som försiggick långt ute på den Sovjetiska tundran.

-Stalin använde dessutom sin propagandaapparat till att hävda att esterna (och letterna, litauerna) var ”fascister”, hade mördat judar och behövde straffas.

Det är alltid segraren som skriver historien, bestämmer vad som är sanning. Esterna fick leva med traumat att decimeras som folk, plågas och förnedras och samtidigt smutskastas i västvärldens ögon. Världen var i chock över den ohyggliga Förintelsen som nazisterna begått och orkade inte ta till sig fler hemskheter.Dessutom var man rädd för Stalin. Inte minst i Sverige. Ta bara exemplen med Baltutlämningen och sveket mot Raoul Wallenberg. När Estland firade 20 år som fri republik i Berwaldhallen sa en av mina kolleger: ” -Men varför reagerade vi inte emot Sovjets förtryck?” och svarade själv: ”-Javisst ja, vi hade fått lära oss att det var något skumt med balterna, dom var inte riktigt rumsrena.”

Först när Estland blev fritt efter en mycket lång ockupation kunde esterna börja bearbeta såren efter Sibiriendeportationerna. En mycket smärtsam process med skam och förträngda minnen (skildrat av både av författaren Sofi Oksanen och författaren och filmaren Imbi Paju).

In the crosswind kan ses som nästa fas: den avskalade, oerhört sorgsna och poetiska bearbetningen av ett helt folks trauma.

Under festivalens avslutande gala tilldelades filmen priset Publikens val: långfilm.

 

Mikael Ringlander

Präst, projektledare Kultursamverkan Göteborgs Stift

Filed Under: krönika

Min mamma är en man som heter James

Feb 4

Mikael Ringlander lämnar här en personlig rapport från ett seminarium på Pustervikscenen där hans själv medverkade som samtalsledare.

För två år sedan kom boken An Ordinary Boy av fotografen Ciprian Gorga om André Olofsson. Där fick man i bild ooch text följa Andrés könskorrigering. Förra året kom boken om Ann Christin Roxberg skriven av hens dotter.

Filmen 52 Tuesdays (2014) av Sophie Hyde visas på årets upplaga av Göteborg Film Festival. I den får man följa 16-åriga Billie och hennes mamma Jean/James som är transsexuell och genomgår en medicinsk process för att bli man. I Sverige genomgår varje år mellan 50-70 personer denna process.  Det var inte utan oro som jag till slut hamnade i rollen som samtalsledare för seminariet.  På bokmässan 2013 hade jag haft ett samtal på Se människan scenen med Ciprian Gorga och André Olofsson.  Under 2014 var Ester Roxberg på Se människan scenen. Bägge dessa samtal på bokmässan gav upphov till kommentarer. Inte från de medverkade utan andra som inte var nöjda. Det var därför inte självklart att göra seminarium på filmfestivalen.  Men som Lars Gårdfeldt sade när jag rådfrågade honom inför planeringen.

– Hur du är gör kommer du att få kritik. Utgångspunkten har varit tala om det som så ofta inte talas om. Att ge en möjlighet att se mer av vad det är att vara människa.  Inte att titta på någon och säga – se vad konstig, utan att få följa med på en människas resa.

Det är intimt och det handlar om en människan identitet. Alla människors kamp för att hitta sig själv är svår. Extra svårt kan det vara i heteronormativ värld. Men tack vare HBTQ-rörelsen har det hänt mycket de senaste tio åren. Jag minns när jag kom till Göteborg för över 20 år sedan, en stad som var känd som en stad med uttalade svårigheter för personer vid sidan av heteronormen. Jag är så oändligt tacksam för det som hänt i Göteborg.  När Biskop Per Eckerdal gick med i Prideparaden första gången ropade folk – Heja Biskopen! och anslöt till tåget.

Seminariet blev ett samtal om transsexuellas livsvillkor och om omgivningens och familjens reaktioner. Medverkade gjorde Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan som disputerade med avhandlingen ”Hatar Gud bögar? Teologiska förståelser av homo-, bi- och transpersoner”, André Olofsson samt Andrés mamma Ewa Thylander. Seminariet samarrangerades av Göteborg Film Festival och Svenska kyrkan.

Mkael Ringlander

Mkael Ringlander

 

Mikael Ringlander

Präst, projektledare Kultursamverkan Göteborgs Stift, Svenska kyrkan

Filed Under: krönika

Pixelpoetiska bilder från våldets vardag

Feb 4
F v Marian Cabrejas, Ossama Mohammed, Mats Hoas, Emanuel Furbacken. Foto: Mikael Ringlander

F v Marian Cabrejas, Ossama Mohammed, Mats Hoas, Emanuel Furbacken. Foto: Mikael Ringlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om motstånd, yttrandefrihet och vikten av att leta blommor

På Pusterviks seminariescenen under filmfestivalen i Göteborg hölls ett samtal med titeln ”Violence and resistance”. Abderrahmane Sissako hade förhinder att delta, vilket möjligen hängde samman med den nyligen tillkännagivna Ocarsnomineringen för hans fantastiska film Timbuktu. Men däremot var dokumentärfilmaren Ossama Mohammeds på plats. Hans Silvered Water, Syria Self-Portrait (2014)  LÄNK  hade visats första gången under festivalen dagen innan.

Bildmaterialet är särskilt i inledningen, pixligt, rörigt, våldsamt, blodigt och ibland obegripligt men helt och hållet omistligt som tidsdokument. Filmen är hans berättelse genom i huvudsak anonyma privatpersoners bildmaterial. Silvered Water är sammanklippt av mobilfilmer funna på Youtube och sekvenser filmade av honom själv samt den kvinnliga dokumentärfilmaren Simav B. Simav skickade ett FB-meddelande till honom från sitt svårt sargade Homs. Det blev starten på ett samarbete dem emellan, där hon skickade filmklipp till Ossama, som då flytt till Frankrike.

Samtalsledaren Missionskyrkopastor Emanuel Furbacken frågade Ossama Mohammed om varför han måste göra en sådan här film. Ossamas svar var att tanken kom 2011, när han såg människor i Damaskus öppet protestera mot regimen och för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Under dessa protester filmade många skeendet med sina mobiler. Först de fredliga protesterna, sen det våldsamma och dramatiska svaret från polis och militär, och längre fram den eskalerande och utvidgade konflikten och terrorgruppers inträngande. Som dokumentärfilmare kände han att ” -It is a real moment for cinema”. Ett sätt där folket själv, inte en nyhetsreporter, i sina pixliga bilder fångar kaotiska skeenden och mer stillsamma betraktelse över förödelsen. Att filmandet måste ske och bli vittnesbörd. Genom Youtube hade de en enorm förmåga att spridas.

Ossama Mohammed Foto: Mikael Ringlander

Ossama Mohammed
Foto: Mikael Ringlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att ta sig an utmaningen att göra en film av det var viktigt både för de som filmat och för honom själv. ”– To save me and to save my humanity”. Det hotfulla var ytterst konkret i sin förkrossande våldsamhet; ” -You pay your life for the right to expression”.

Mats Hoas, Biträdande professor i kulturantropologi och forskare vid Nordafrika Institutet Uppsala, berättar att han under visningen noterat att när det bland alla scener av övervåld, tortyr, dödande dök upp några sekvenser där dödade barn visades, så var publikreaktionen mycket starkare, men extra stor reaktion blev det när de syriska privatpersonerna filmat skadade och lemlästade katter och andra djur. Ossama Mohammed: -The God for cats is the same as for the people. It is good that the cats made this link. Here unknown Syrians they film what is important to them. De skadade katterna som den filmande personen i Syrien tyckte var viktigt skapade en länk till människor som såg filmen och det blev på så sätt en förbindelse, en länk att förenas i som människor, över gränser. Länkskapandet som ultimat behövs, för att betraktarens sinnen illa nog kanske ha vant sig, trubbats av genom de ständigt återkommande våldsamma bilder från nyhetsrapportering, om man nu någonsin kan vänja sig.

I Simavs filmmaterial dyker en liten pojke upp, som rör sig i det söndertrasade Homs. Ständigt medveten om att krypskyttar på hustak och vid vissa gator. Simavs kamera följer honom till den improviserade skolan och till faderns nygrävda grav . I den lilla pojkkroppen ryms det oändligt mycket sorg. Kameran registrerade ett traumatiserat barn, men också något annat. Det registrerar barnet, hos vilket fantasin och lekfullheten inte försvunnit, än. Hans gestalt utgör hoppet, där han sjunger och trallar, letar efter något att smycka graven med och triumferande finner blommor lysande som fyrbåkar i det sönderbombade staden. Att hitta liv där allt är raserat.

Marian Cabrejas, terapeut vid Kris och Traumacenter, berättar att bland de ofta svårt traumatiserade som kommit från krigs- och krishärdar som hon träffar, är det svårt men viktigt att skapa en känsla av hopp när patienten kommit ur den akuta krisen.

Ossama: – This boy is the true hero. He still plays and uses his fantasy.

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: krönika, Okategoriserad