Archive for mars, 2015

Intervju med Morgan Matthews, regissör till X+Y

Mar 26

 

x+y pressbild

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredagen den trettonde mars var en speciell dag för Morgan Matthews. Under BUFF, barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö fick X+Y Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris och inte bara det – filmen hyllades unisont av alla tre jurygrupper som hade den i tävlan under festivalen. Ungdomsjuryn (Sorgenfriskolan med elever från åk 8-9) och ECFA-juryn (European Children’s Film Association) gav X+Y sina respektive priser.

Filmen X+Y har sin bakgrund i att regissören Morgan Matthews gjorde Beautiful Young Minds (2007), en prisbelönt BBC-dokumentär om det brittiska laget i International Mathematics Olympiad (IMO). Daniel Lightwing, medlem i laget, var en av huvudpersonerna i dokumentären. Spelfilmen X+Y handlar om Nathan, ett ungt mattegeni med en diagnos i autismspektrat. Berättelsen baseras på Daniels Lightwings historia. Rollen som Nathan spelas av Asa Butterfield, känd från bland annat Hugo och Ender’s Game.

Det var väl en alldeles ovanligt bra fredagen den trettonde för dig?

-Ja, verkligen! Jag är så glad för filmpriserna. Under vilka andra omständigheter som helst så hade jag varit på plats i Malmö, men eftersom detta är min spelfilmsdebuts och det var premiär så var det mycket inplanerat. Extra speciellt var att Daniel Lightwing var med mig på visningen och frågestunden. När han var med på IMO i Taiwan så vann han en silvermedalj, men han kunde inte gå upp på scenen och ta emot den och hyllningarna på grund av sin patologiska blyghet och kunde inte njuta av att han uppnått ett viktigt personligt mål. Men, premiären gick bra och han svarade på frågor på scenen. Så det var en väldigt speciell dag för mig!

-Filmen har festivalvisats i Toronto och London så jag vant mig vid och tycker om att se den med publikMV5BMTUxMjg0NDQ5NV5BMl5BanBnXkFtZTgwMjEyMTQ3NDE@._V1_SX214_AL_[1] och frågestunderna efteråt har haft bra diskussioner.

Vilka frågor brukar komma upp under frågestunderna? – Om den historia som ligger till grund för spelfilm frågar många, den om Daniel som berättas i dokumentären. De frågar vad han tycker om att se sig representerad i filmen. Temat autism och hur det representeras på film kommer upp. Mig personligen frågar de ofta varför jag gått från dokumentär till spelfilm.

Så, varför har du gjort denna första spelfilm, för att använda en av frågorna?

-(Skratt) Jag har hela tiden känt att bland dem jag träffat när jag arbetade med dokumentären så fanns många intressanta personligheter och öden. Bra historier lämpade för spelfilm, om du så vill. I dokumentärfilm finns alltid begränsningar, med platser och tillfällen där du inte är med och filmar; de väldigt intima, som istället kunde utvecklas i spelfilmsformatet.

Var du involverad själv i castingen?

- Ja! Absolut, i varje steg på vägen. Castingen är viktig! En sak som jag tror de som ställer frågor om övergången från dokumentärt till spelfilm inte automatiskt tänker på, är att det finns stora likheter mellan genrerna. Det går inte att göra en riktigt bra dokumentär utan starka, bra huvudkaraktärer. Efter val av ämne så pratar man med kanske hundratals personer innan vi hittar de som leder oss in till ämnet, storyn, och ibland är det personerna, inte bara ämnet som är intressant. Det är också en sorts casting. Att arbeta med skådespelare är inte så olikt hur det är att arbeta med de medverkande i en dokumentär. Jag upplever det ligga ganska nära varandra.

Har Daniel varit med i filmarbetet?

- Daniel har varit med i projektet från början. Han har läst och godkänt manus, bidragit med tankar och idéer, sagt ifrån om det är saker han inte skulle göra och med specifika element kring matten. Han har känt att även om han förstår att Nathan inte är han själv så är det ändå han som säger saker i filmen. Jag måste säga att vi har tagit oss ganska stora kreativa friheter med historien och karaktärerna, även om Nathan liksom Daniel blev helt fixerad av Kina, lärde sig mandarin på egen hand på tre månader, åkte till Kina och tränade med de allra bästa i kinesiska mattelaget, kom hem igen med en flickvän som han sen gifte sig – vilket är det dokumentären slutar med. Men jag tänkte att det inte vore något bra slut för en spelfilm. Ingen skulle tro på det. Folk skulle tycka det var för smetigt romantiskt, säger Matthews och skrattar stort.

Arbetade Daniel något med skådespelarna själv?

-Han träffade Asa. Intressant var att Daniel själv uppfattar sig som någon som inte kan kommunicera med andra särskilt väl. Han tycker att vanlig kommunikation är mycket svårt. Folk antar att eftersom han inte pratar mycket så har han inte något att säga, inga åsikter. Men i verkligheten har han mycket att säga. Tar man sig bara tid att sitta ner med honom på ett lugnare ställe, då kan han på sina villkor förklara och prata. Så, för Asa kunde Daniel exakt beskriva hur det känns för honom, varför han har svårt att kommunicera och varför han därmed undviker att göra det. Han berättade att han har väldigt svårt att läsa av andras ansiktsuttryck och att han inte vet vad han ”ska” göra med sitt eget ansikte, vad som är en lämplig respons. Att tänka på hur han ska handskas med allt det blir så stressande att han hellre undviker kontakt över huvud taget.

Hade du något mål med filmen, vid sidan av att berätta den här fantastiska historien?

-Det är en film om en kille, inte om en diagnos… han ”har diagnos i autism-spektrat”, men för mig är inte det vad som definierar honom, helt och hållet. Han är en individ och det är vi alla, med eller utan diagnos. Jag ville göra filmen så att vi känner empati med honom. Får oss att förstå att här någon som försöker hitta sin plats i världen, något vi alla gör. Vi tycker alla att livet ibland är förvirrande. Vi ställs inför saker som är svåra att förstå och inte verkar ha någon mening. Så är det ännu mer för Nathan, vilket gör att han finner trygghet och lugn i den matematiska världen så till den grad att han gömmer sig lite bakom den. Men, han förstår också att relationer och känslor är något som han måste lära sig att hantera. Den resa, de förändringar som Nathan måste göra, måste vi alla göra; bli kära, sörja, hitta vår plats.

Foto: Minnow Film

Foto: Minnow Film

– Jag tänker också att filmen handlar om människor som är ganska isolerade, hur de möts och bryr sig om varandra. Den stora förändringen för Nathan kommer när han träffar Zhang Mei. De talar samma språk – både det matematiska och kinesiska. I den kinesiska kulturen hyllas unga matematiker, de är berömdheter, medan många i Storbritannien som har särbegåvning kan möta problem av olika slag. Några mobbas, kallas töntar och eller blir utfrysta.

Matthews talar om autismdiagnoser representeras på film, även denna; högfunktionella och särbegåvade, men att majoriteten med diagnos är utan som vem som helst. Och Nathan, han är en kille med många sidor och att han har en diagnos är bara en av dem.

Det är en film om en kille som möter sig själv. – Ja! Hur han lär sig hitta sin plats i världen.

Morgan Matthews beskriver sin väg in i den filmbransch han jobbat med i femton år, efter en examen i film. Som tonåring blev han intresserad av foto. Ganska snart ville han förmedla berättelser och började filmade med en vanlig hemmakamera. Både före och under studietiden gjorde han film, alltid dokumentärer. Han säger att han hade turen att skaffa sig ett obetalt praktikantjobb på ett Londonbaserat filmproduktionsbolag, vilket sen blev ett avlönat jobb och slutligen ledde till att han fick regijobb. Huvudsakligen för att han också kunde använda kameran, tror han.

– En sak som man ofta hör men som jag verkligen tycker är sant och särskilt för de unga som är intresserade av film, är att göra så mycket film som möjligt. Tekniken är så pass lättillgänglig idag att det verkligen är möjligt för vem som helst att göra film på ett helt annat sätt än det var förr. En ung person har tillgång till sina egna berättelser och är del av sammanhang som människor utifrån inte är, vilket kan vara ämne för en fantastisk film. Utan att behöva hela filmcrew och inspelningsdagar med vissa arbetstider och allt… så var det för mig i början, jag bara gick ut och filmade.

Det måste ha varit en mycket större apparat nu, med spelfilmen, många inblandade.

– Ja det stämmer, men vet du, jag har verkligen njutit så mycket av hela den här arbetsprocessen som det blir när man arbetar med begåvade och kunniga människor i ett team. Det kreativa arbetet är verkligen spännande; det är kreativt på idéstadiet och när man omsätter idéerna till manus och när skådepelarna blåser liv i berättelsen, casting, locations…alla val du gör är kreativa beslut.

Det går inte att ta miste på Matthews stora engagemang och hur mycket han tycker om att arbeta tillsammans med andra och den respekt han har för andras yrkeskunnande och begåvning. Viktigt är också att pusha unga att ta våga, att ta plats.

Foto: Minnow film

Foto: Minnow film

– Jag har ju själv gjort en resa in i filmbranschen och det finns olika sätt att göra film på. Det finns hierarkier och andra svårigheter, men man måste ju inte göra det mer krångligt än vad det är, särskilt inte för unga som vill göra film. Om någon har en längtan (att göra film) så behöver de få uppmuntran och få känna att de kan få prova sig fram. Jag tror heller inte att man måste veta vad man vill när man är riktigt ung, följa en rak linje. Visst, man hör om regissörer som gjorde film med Super 8 kamera när de var typ 10 år, men alla är inte så! Ibland kan det ta tid innan man hittar sin grej och man kan komma från ett helt annat håll, vilket också är intressant. När du väl hittar vad du vill göra, vad det än är, då är det väldigt spännande!

Innan vi avrundar samtalet undrar Matthews om videohälsningen kom fram till Malmö. När jag berättar att den visades på stor duk för galapubliken så blir han lite förlägen.

– Oj, utbrister han. Men jag vill så gärna säga tack, till Svenska kyrkan. Det känns lite märkligt att det finns en prissumma, jag blir lätt generad över det. Det är en stor ära för mig och filmen, jag är mycket tacksam. Jag hoppas jag kan komma nästa år – även om jag inte har någon film med avslutar han skrattande.

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Filed Under: Intervju

Filmmusik på orgel

Mar 16

Andrea Kollmann har besökt arrangemang med filmusik som tema under BUFF i Malmö och har intervjuat de två organisterna.

Det är svårt, om inte omöjligt att tänka sig film utan musik. Ibland är den diskret som en ljummen vårvind, bortblåst innan eftertexterna rullat klart. Andra gånger har man lyckan att få filmen ackompanjerad till musik som i bästa fall harmonierar med handlingen och aldrig försvinner ur huvudet. Två av Svenska kyrkans arrangemang under BUFF-veckan i Malmö innehöll filmmusik.

Musikalisk kvart med filmtema

I S:t Johannes kyrka spelar organist Christian Schultze 20-25 minuter lunchorgel varje torsdag. Under BUFF var temat filmmusik i ett varierat program från The Mission, Änglagård, Sagan om ringn, Pirates of the Caribbean, Schindler´s List, Star Wars.

 

Christian Schulze. Foto: Andrea Kollmann

Christian Schulze.
Foto: Andrea Kollmann

Vad är bra filmmusik?

‒ Jag funderade en del på det. Man kan välja vilken låt som helst men det är ju roligt om det har anknytning till kyrkan. Jag valde musik med mycket stråkar med mjuk klangbild och som kan belysa orgelns variation och olika klangvärldar. Dessutom tänker jag att folk ska känna igen musiken. Men det är ju ett ”mission impossible” att välja. Jag skulle kunna spela i tre timmar. Orgeln är dessutom en av Sveriges bästa, ny men baserad på den ursprungliga från romantiken, alltså inte barock, med mycket stråkklang vilket gör att den passar bra för varianter av filmmusik.

Hur lyssnar du själv till filmmusik?

– Jag gillar film och lägger förstås märke till musiken. Kvalitetsfilm har oftast bra musik, tycker jag, specialkomponerad och i harmoni med filmen. Ett fantastiskt exempel är Kieslowskis ”Den blå filmen”. Medan b-rullar kanske tar kända låtar som redan finns, menar Christian. En del säger att musiken kompletterar filmen men jag skulle vilja säga att bra filmmusik för filmen framåt, det är en helt egen beståndsdel och helt avgörande för en bra film.

Vilken publik når man med filmmusik?

‒ Förutom den vanliga publiken, som brukar komma på lunchkonserten tror jag att det kom några extra. Man kan nå en annan publik än bara den vanliga om man spelar filmmusik. Alla kollar ju på film och musik är något som når in i själen hos människor.

 

After Work för barnen i S:t Petri

I S:t Petri kyrka körde organisten Carl Adam Landström ett annat filmgrepp. Han fokuserade detta år på barnen och bestämde sig för en timma på tema Astrid Lindgrenfilmer.

‒ Barn kommer ju sällan på orgelkonsert. Och vi gör dessutom sällan något för barn. Här är det tänkt att de ska få skrika och springa runt som de vill. Det ska vara helt på barnens villkor. Eftersom orgeln är placerad så långt från publiken på läktaren så läser två skådespelare framme vid första bänkraden ur Astrid Lindgrens böcker och så spelar jag istället mellan berättelserna.

Carl Adam Landström Foto: Andrea Kollmann

Carl Adam Landström
Foto: Andrea Kollmann

‒ Vi kör redan med ett After Work-koncept en gång i månaden med en regelbunden publik på runt 200 personer. Avsikten är att få folk intresserade av orgel. Jag har märkt att After Work-konserterna har lockat fler även till de klassiska konserterna.

Vilken filmmusik tycker du själv om?

‒ Jag gillar väldigt mycket John Williams som skrivit musiken till Star Wars. Hans musik har ett särskilt djup. Och Edward Elgars musik till filmen Elizabeth passar väldigt bra. I andra fall kan det reta mig när man i en film väljer ett klassiskt stycke och inte har koll på vad den innehåller, att den uttrycker lidande och så visas kanske en kärleksscen. Jag gillar film och kan bli lite nördig. Det är svårt för mig att titta på en film helt avspänd för att jag sitter och lyssnar på musiken. Ibland kan det vara skönt att se en film utan ljud.

 

Andrea Kollmann byline (2)Andrea Kollmann

Informatör, redaktör stiftssidan/Kyrkans tidning

Stiftskansliet Lund

 

Filed Under: Intervju

BUFF ska vara en ögonöppnare

Mar 16
Cecilia Grubb, festvialproducent, BUFF. Foto: Maria Lundström

Cecilia Grubb, festivalproducent, BUFF.
Foto: Maria Lundström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under den gångna veckan var det för 32:a gången i ordningen BUFF, barn- och ungdomsfilmfestival i Malmö. Maria Lundström har träffat Cecilia Grubb, festivalproducent sedan 2002, för att tala om BUFF.

 

-Vi vill berätta historier som inte berättas annars. Genom att visa annorlunda filmer kan vi göra vi göra ungas värld större. Vår önskan är att BUFF ska vara en ögonöppnare.

Det säger Cecilia Grubb, producent för filmfestivalen i Malmö som i år har delaktighet som tema.

– För oss är det oerhört centralt med likavärdesprincipen. Filmerna vi visar ska vara aktuella och inkluderande oavsett kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning. Malmö är i hög grad en mångkulturell stad därför är det också angeläget att spegla olika kulturer.

Sedan 2007 delar Svenska kyrkan varje år ut ett ungdomspris till en film som belyser existentiella, sociala och rättvisefrågor. Filmen ska kunna användas i svenska kyrkans filmarbete, bland annat för konfirmander.

Vad betyder Svenska kyrkans ungdomsfilmpris?

– Det är mycket värdefullt för oss att priset finns. Det är spännande att samarbeta med Svenska kyrkan.  Vi samverkar kring att sätta samman juryn till filmpriset, väljer tillsammans ut den film som diskuteras på seminariet ”Tala film, tala liv” med mera.  Vi fördjupar ständigt samarbetet. Svenska kyrkan och ledningen för BUFF är besjälade av samma mål tycker jag – att nå ut till barn och unga med angelägen film.

Något som gläder Cecilia Grubb är att prissumman, som tidigare var på 50 000 kronor, 2014 höjdes till 100 000 kronor, något som ger priset ytterligare tyngd och uppmärksamhet.

Pengarna finns i vuxenkultur. Barnkultur är inte lika prestigefyllt och syns inte mycket alls i media. Men det görs fler filmer för unga nu och Svenska Filminstitutet (SFI) satsar också, berättar Cecilia Grubb. Bland annat tillträdde den välkända regissören Suzanne Osten posten som SFI:s barnfilmsambassadör i förra veckan. Hon var på plats i Malmö för att vara med på BUFF.

Vad gör dig stolt med BUFF?

– Att vi är ett alternativ till det vanliga utbudet på bio som ju främst utgörs av amerikansk film. Och all den uppskattning vi får från festivalpubliken.

 

Tre korta:

Bakgrund: Efter att ha varit engagerad som volontär är Cecilia Grubb sedan 2002 anställd som producent för BUFF.

Älskar: – Film och böcker. Jag älskar berättelser. När vi väljer ut filmer till BUFF ser vi i urvalsgruppen cirka 900 filmer från olika delar av världen.

Nyhet för i år: BUFF görs tillgänglig för fler. Festivalen åker på turné i Sverige och besöker sex platser från Ystad till Umeå.

 

Maria Lundström porträttMaria Lundström

Stiftsinformatör/redaktör Kyrkans Tidning

Svenska kyrkan, Lunds stift

Filed Under: Intervju

BUFF i Malmö kommer med våren

Mar 11

 

kön till Royal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På måndagskvällen ringlade sig kön lång utanför biografen Royal i Malmö. Det var dags för invigning av den internationella barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF och världspremiär för av öppningsfilmen Det borde finnas regler av Linda-Marie Birbeck.

Mette-Ann Scheplern inviger BUFF på RoyalPubliken i den helt fullsatta stora salongen fick i tf festivalchefens Mette-Ann Scheplerns tal höra sig välkomnas till den 32:a BUFF i ordningen, en festival som bjuder på ett digert program med filmer för barn och unga från hela världen. Hon talade om vikten av att i det stora mediabruset, där film finns i närmaste telefon också se och uppleva film i stort format på biograf.

Filmen är en mötesplatsför upplevelser och berättelser, tankar och idéer. Det är också ett vidunderligt fint sätt att få möta andra delar av världen, och få ta del av andras kultur och livsbetingelser för att öka förståelsen och är för många ett viktigt för livstolkning den egna livstolkningen.

 

Under festivalen tävlar är åtta filmer uttagna till tävlan om Svenska kyrkans ungdomsfilmpris. Filmerna i tävlan är;

Atlandtida (Argentina, Frankrike 2014) regi Martín Shanly

Dessau Dancers (Tyskland 2014) regi Jan Martin Scharf

Det borde finnas regler (Sverige 2015) regi Linda-Marie Birbeck

The Last Hammer Blow ( Frankrike 2014) regi Alix Delaporte

The Road Within ( USA 2104) regi Gren Wells

Waiting for August (Rumänien, Belgien 2014) regi Teodora Ana Mihai

X+Y (UK 2014) regi Margon Matthews

Young Tiger ( Frankrike 2014) regi Cyprien Vial

I årets jury sitter Beatrice Lönnqvist, präst  Svenska kyrkan, Annika Nilsson, pedagog Svenska kyrkan och regissörerna Amanda Adolfsson och Agneta Fagerström Olsson.

 

L8 december 14Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

Filed Under: krönika