Archive for augusti, 2015

När eftertexterna rullat färdigt

Aug 15

Locarna tomt torg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Ola Sigurdson presenterar vinnaren av den ekumeniska juryns pris i sin sista krönika från Locarno.

OK. 19 filmer i tävlingen. På torsdags kvällen hade den ekumeniska juryn, bestående av från Thomas Wipf och Franz-Xaver Hiestand från Schweiz, Gaelle Courtens från Italien, Martin Ernesto Bernal från Argentina och Catherine Wong, jruyns ordförande, från Hong Kong och så jag från Sverige sett allihop. I stort sett hela fredagen ägnade vi åt att vaska fram en vinnare. Filmfestivalens konstnärlige ledare Carlo Chatrian påpekade när vi träffade honom att det var ett osedvanligt starkt startfält i årets upplaga av Locarnos Concorso internazionale – och det är lätt att tro honom. Alla kom naturligtvis inte i fråga för det ekumeniska priset, inte nödvändigtvis för att de inte höll måttet utan kanske snarare för att snarare kunde förstå som stilistiska experiment. Den holländske regissörens Alex van Warmerdams Schneider vs Bax gillade jag särskilt, den kan förstås som ett slags holländsk Western. Vår uppgift var att se vinnarfilmens andliga, existentiella och politiska betydelse, och då var den ingen stark kandidat.

Överläggningarna som tog hela fredagen är nog inte så intressanta att veta något om och dessutom är de väl mer eller mindre hemliga. Resultatet stod dock klart efter fyra timmars överläggningar och förvånade juryn själv. Den iranske regissören Sina Ataiena Denas film Ma dar Behesht (som festivalen översatt med den engelska titeln Paradise vilket nog är en ungefärlig översättning) fick 2015 års ekumeniska filmpris vid filmfestivalen i Locarno med följande motivering:

”En stark och modig iransk film om Haniehs vardag, en ung kvinnlig lärare som arbetar i en skola i någon av Teherans södra förorter. Tack vare enstaka ögonblick av frihet kan man erfara en känsla av hopp trots de förtryckande omständigheter som iranska kvinnor måste uthärda.”

MA DAR BEHESHTAtt dessa dystra omständigheter också omfattar filmarbetet vittnar det faktum att Ma dar Behesht tagit tre år att göra om och att det fått ske i hemlighet. Sina Ataiena Dena har deklarerat att detta är en första film i en trilogi som skall beskriva det strukturella våld som det nuvarande iranska samhället lider av. Att regissören fått lägga ned stor möda för att kunna göra sin film är emellertid inte huvudanledningen till att ge honom priset. Det handlar om en film som engagerar på ett djupt sätt genom sina drabbande bilder av en ganska enahanda vardag. Kontrasten blir desto större i de nämnda ”ögonblicken av frihet”: flickorna på skolan som sparkar fotboll till den kvinnliga rektorns ivriga protester, spelar musik och dansar – till och med att återvända hem för att hämta sitt (förmodligen förbjudna) nagellack blir på sitt sätt en spontant framsprungen frihetshandling. Ma dar Behesht är ett utmärkt exempel på hur film förmår skildra ett samhälleligt tillstånd och – förhoppningsvis – bidra till dess förändring. Sina Ataiena Denas film är mångbottnad. På ett sätt är den bara en skildring av hur samhället i Iran ter sig, på ett annat blir den just därigenom ett vittne om nödvändigheten av förändring. Också Ma dar Behesht i sig själv blir därigenom ett ”ögonblick av frihet”.

Två andra filmer fångade också juryns uppmärksamhet i sådan grad att de förtjänade var sitt omnämnande. Den sydkoreanska filmen Jigeumeun Matgo geuttaeneun teullida (Right now – wrong then) av den tämligen kände Hong Sangsoo är ett kammarspel om mänskliga relationer med två akter som får dessa att framträda i tydlig relief, och slår också ett slag för filmmediets värde: ”En film om kärlek, ärlighet, integritet och modet att gå bortom sociala barriärer. Med ömsint humor visar den hur små variationer öppnar vidare möjligheter.” Även den italienske regissören Pietro Marcellos film Bella e perduta, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg, fick ett särskilt omnämnande: ”En profetisk berättelse om en sann historia om respekten för och omsorgen om vårt ’gemensamma hus’. Inte bara ett politiskt uttryck utan också en poetisk erfarenhet.” Här frammanar Marcello Pasolinis anda – en av de första saker jag skall göra när jag kommer hem är att kolla upp Marcellos tidigare film La bocca del lupo från 2009. Så småningom också Hong Sangssos tidigare filmer.

Pristagaren får 20.000 Schweizerfranc för att underlätta distributionen av filmen till schweiziska biografer. Anledningen till att en jury väljer omnämnanden – som inte består i något annat än just omnämnandet – är att uppmärksamma dessa filmer och få fler att se dem. Nu är det lördag kväll och prisutdelningen pågår för fullt. Själv sitter jag på Frankfurts flygplats och skriver detta efter att ha missat förbindelsen hem till Göteborg. Det kan vara värt att påpeka att tio dagar med film (det blev nog sammanlagt närmare 30 stycken) är hårt arbete, trots den fantastiska miljön i Locarno. Märkligt nog är jag ganska sugen på att komma hem och se mer film.

 

Ola Locarno röd mattaOla Sigurdson

Professor Tros- och livsåskådningsvetenskap, G U

Filed Under: Filmtips, krönika, Nyhet

Så många filmer och så lite tid

Aug 13

I sin andra krönika från Locarno delar Ola Sigurdson med sig av några filmtips direkt från det filmflöde han befinner sig i.

 

Det är onsdag morgon på 68 Festival Internazionale del film Locarno 2015. Jag har nu sett femton filmer för den ekumeniska juryns räkning plus en bonusfilm. Dessutom har det blivit ytterligare sex kvällsfilmer, fyra av dem utomhus på magnifika Piazza Grande. Kvällsfilmerna är mer publika än de flesta filmerna i den internationella tävlingen. En del av dem är verkligen stor underhållning, som tisdagskvällens magnifika indiska film noir, Bombay Velvet av Anurag Kashyap. Kashyap talade själv på scenen om influenser från Sergio Leone, Francis Ford Coppola och Martin Scorsese, men han transformerar deras stil till indiska förhållanden.

När det gäller filmer i tävlingen är dessa ofta mindre publikfriande. Det handlar sällan om det visuellt fängslande som försöker suga in åskådaren i handlingen – om det alls går att tala om handling. Ett antal filmer är Cosmos_2015_postermindre beroende av en berättelse som går framåt steg efter steg eller en talad dialog. Cosmos av den polske regissören Andrzej Zulawski – en film som säkert kommer att låta tala om sig – innehåller visserligen mycket tal, men är en av de filmer som tydligast ger sig åt det surrealistiska och bryter upp berättelsens form. Samma sak – men med mindre dialog och mer lågmält – sker i den georgiske regissören Otar Iosselianis Chant d’Hiver; här blir tidsförloppet snarast cykliskt, som för att inpränta hur historien upprepar sig. Filmen börjar med en avrättning under andra världskriget för att fortsätta med scener där soldater i modern tid stjäl mer eller mindre värdefulla ting från invånarna i den lilla by de just erövrat. För det mesta utspelar sig filmen i Paris och bär drag av en mild galenskap.

Andra filmer berättar mer tydligt en historia. En produktion som förtjänar att nämnas, inte minst för sitt tydliga budskap, är den schweiziska filmen Heimatland som skapats av inte mindre än tio unga regissörer tillsammans. Trots detta är Heimatland långt ifrån en experimentfilm utan berättar med en stil som snarast påminner om amerikanska katastroffilmer om det åskmoln som plötsligt börjar torna upp sig över centrala Schweiz. På något sätt, visar det sig, är detta åskmoln förknippat med en växande främlingsfientlighet, både som orsak och verkan. Schweiz har isolerat sig från omvärlden på ett sätt som hotar att bli dess undergång. Molnet växer, paniken sprider sig i städer och byar och katastrofen är så småningom ett faktum. Den här filmen skulle göra sig väl på vilken kommersiell biograf som helst med dess rappa tempo och skickliga bildbehandling – utan att för den skull vara helt renons på budskap: främlingsfientlighet är, som bekant, dessvärre ett gemensamt problem för stora delar av Europa. Låt oss hoppas att den så småningom hittar fram till en biograf nära oss.

Bella e perdutaEn tydlig historia med moralisk udd hittar man också i en mer lågmäld form i den poetiska italienska produktionen Bella e perduta av Pietro Marcello. Bella e perduta utspelas på landsbygden utanför Neapel och är närmast en mytologisk moralitet till sin genre, även om den innehåller en sann historia om herden Tommaso. “L’angelo di Carditello” som han kallades dedikerade sitt liv till att försöka rädda det vackra palatset Carditello från undergång orsakad av Camorran liksom den italienska statens likgiltighet. I filmen tar han också hand om den unga buffelkalven Sarchiapone (som kan tala!) – buffeln har tidigare varit människans vän, men nu finns inget behov av annat än kossor som producerar mjölk, och detta skulle egentligen betyda Sarchiapones död. Tommaso dör i en hjärtattack, men Sarchiapone går då i arv till en Pulchinella – Commedia dell Arte-figuren, ett slags trickster eller en kasper från underjorden – vars uppdrag det blir att ta med Sarchiapone på vandring. Filmen skildrar ett Italien där skönhet och närhet till andra varelser gått om intet. Talande är att de enda (mänskliga) barn som filmen visar är bilder på barn som dödats i attentat. När skönheten försvinner, verkar också barnen försvinna. Trots detta är Bella e perduta en mycket vacker film.

Dagarna bjuder med andra ord på en viss variation. Inte så konstigt kanske, med det aldrig sinande utbudet av film. Snart dags för nästa.

 

Win 0372Ola Sigurdson

Tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs Universitet

 

 

En artikel om ekumeniska juryn finns att läsa här (texten är på italienska).

Filed Under: Filmtips, krönika

Forum Film i Locarno

Aug 8

Det är sensommar och Ola Sigurdson befinner sig i Schweiz, i Locarno närmare bestämt. Han är där för att som representant för INTERFILM medverka i juryn för det ekumeniska filmpriset, vid filmfestivalen i Locarno. Här kommer en första krönika, från invigningsdagen av den 68:e festivalen.

Invigningsceremonien, Locarno. Foto: Sigurdson

Invigningsceremonien, Locarno. Foto: Sigurdson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klockan är halv tio på kvällen den 5 augusti. Det är åtminstone trettio grader varmt på Piazza Grande i Locarno. Efter några tal har Jonathan Demmes nya film Ricki and the Flash världspremiär för drygt 8000 åskådare – utomhus.

Film på torget, Locarno. Foto: Sigurdson

Film på torget, Locarno.
Foto: Sigurdson

Den mest spektakulära delen av den sextioåttonde Festival del film Locarno har inletts, filmvisningar varje kväll på torget i den lilla schweiziska staden vid Lago Maggiores norra strand, inte så långt från den italienska gränsen. Tidigare på eftermiddagen har jag sett Josh Monds film James White, en av de filmer som ingår i den internationella tävlingen och som den ekumeniska juryn skall se och bedöma. Om Ricki and the Flash är en amerikansk feel-good om den ålderstigna rockstjärnan Ricki och hennes komplicerade relation till sina barn och för detta make, så är James White ett existentiellt drama om en ung mans riktningslöshet mellan två dödsfall– hans pappas och hans mammas. Skillnaden är stor och illustrerar också bredden på festivalen i Locarno. De små pressvisningarna för olika jurygrupper och de fantastiska världspremiärerna på Piazza Grande. Det kommer att bli intensiva tio dagar.

 

Win 0372Ola Sigurdson, professor i Tros- och livsåskådningsvetenskap

Göteborgs Universitet

 

Filed Under: krönika