Author Archive

Barnets sanning och existensens kärna

Jun 19

Skulle vilja flagga för ytterligare två filmer från Interfilmmedlemmarnas  topp 11 lista (alltså av de filmer som fått pris eller hedersomnämnande av ekumeniska jurys 2008-2012).

Jakten

På plats 6 hittar Thomas Vinterbergs Jakten, som just nu visas på svenska biografer och som fick fjolårets ekumeniska pris i Cannes och som Alexandra Keining gillade starkt här. Vinterberg är mannen bakom oförglömliga dogmadramat Festen (1998), och sevärda Submarino.

Vinterberg återvänder i Jakten till samma tematik som i Festen, sexuella övergrepp mot barn. Men nu skildras det från den falskt anklagade mannens perspektiv. Den viktiga fråga som filmen väcker hos mig är: hur kan vi förstå barnets sanning? Och vad innebär det att ta barns känslor och upplevelser på allvar? Ibland krävs det lite mer lyssnande från vuxenvärlden för att förstå och den tiden/uppmärksamheten finns inte alltid. Den parodiska ”utredning” som skildras i filmen är i sig det största övergreppet på barnet.

Absolut välgjort och sevärt, men också tämligen konventionellt om du frågar mig. Metaforerna är lite väl uppenbara. Stereotyperna lite väl grova (man som jobbar på dagis, måste bli lekfarbrorn eller hur?). Vinterberg kommer inte alls upp i Festen nivå, men det är kanske mycket begärt.

Unio mystica i alperna

Tips nummer två är österrikiska/tyska Die Wand, som jag fick vara med och ge ett ekumeniskt pris i Berlin förra året. Nu har den släpps på DVD, dock bara hos tyska näthandlare.

Det är sällan man går ut från en biosalong och känner att det här har jag aldrig varit i närheten av tidigare. Rena rama gudstjänsten. Om en kvinna som stängs ute från världen av en mystisk ”vägg” och därmed tvingas utforska den nakna existensen. En mystik resa. Outsägligt vacker.

Tack och hej

Charlotte Wells. Foto: Claudia Becker.

Charlotte Wells. Foto: Claudia Becker.

Härmed lämnar jag också över redaktörsskapet för filmbloggen till min efterträdare på kyrkokansliet, Charlotte Wells. Kan nog bli ett annat inlägg även efter det, men helhetsgreppet står Charlotte för framöver.

Veckan efter midsommar vankas det Bergmandagar och där är Svenska kyrkan delaktig med en juryplats för manuspriset Efter Bergman. Håkan Holmlund, kh Essinge församling, har representerat oss där. Mer om det och om sommardatum från Charlotte.

Till sist, Interfilmmedlemmarnas top 12 lista:

1. Vita bandet. Michael Haneke. Hedersommämnande Cannes 2009.

2. Le Havre. Aki Kaurismäki. Hedersommämnande Cannes 2011.

3. Gudar och människor. Xavier Beavois. Ekumeniska priset Cannes 2011.

4. Nader och Simmin – En separation. Asghar Farhadi. Ekumeniska priset Berlin 2011.

5. Another year. Mike Leigh. Hedersommämnande Cannes 2010.

6. Bal/Honey, Semih Kaplanoglu, Ekumeniska priset Berlin 2010.

7. Beasts of the Southern Wild, Benh Zeitlin, Hedersomnämnande Cannes 2012.

8. Jakten, Tomas Vinterberg, Ekumeniska priset Cannes 2012.

9. Silent Night, Carlos Reygadas, Ekumeniska priset Riga 2008.

10. Ben X, Nic Balthasar, Ekumeniska priset Montréal 2007.

11. Die Wand/The Wall, Julian Roman Pelsler, Ekumeniska (panorama) priset Berlin 2011.

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips

Vart går vi nu?

Jun 10

När alla tunga beslut var tagna fick vi inleda lördagkvällen med att avnjuta fransk-libaneniska Et maintenant, on va oú? Filmen fick ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn i Cannes 2011 och kom på 15 plats i medlemsomröstningen jag berättade om tidigare.

Komedi om motsättningar

Vart går vi nu? är något så osannolikt som en komedi om motsättningar mellan kristna och muslimer i en avlägsen (men absolut inte gudsförgäten) libanesisk by.

Här råder alltså fred. Imamen och prästen är verkligen kompisar. Och alla andra också. Särskilt kvinnorna. Omvärlden känns väldigt långt borta. TV kan man bara se från den allra högsta toppen och då är det en stor händelse som samlar hela byn.

Fredens pris?

Genom TVn tränger nyheten om religiösa oroligheter fram och sår frön av splittring, misstänksamhet. Små saker blir plötsligt laddade. Getter i moskén – någon som glömde stänga dörren eller nidingsdåd från de kristna?

Det är inte direkt subtilt, och leken med stereotyper inte jätteoriginell. Men i alla fall jag blev lite glad inuti. Vad är vi beredd att offra för att rädda freden? Det är den fråga som klingar kvar efteråt.

Middag i kyrkorummet

Ekumenisk mottagning i Kreutzkirche, Hannover.

Ekumenisk mottagning i Kreutzkirche, Hannover.

Kvällens högtidliga ekumeniska mottagning ägde rum i en av Hannovers mindre kyrkor (Kreuzkirche), som nu används både för gudstjänst och för ”annat”, i detta fall, middag. Premiär för mig med detta mångbruk, och lite ovant, men kanske en smak av framtiden också i Sverige?

Av de många långa tyska talen minns jag en bild bäst. En kvinna berättar om ett möte med nigeriansk ekonom i LA som sagt upp sig från sitt prestigefulla toppjobb för att göra film i hemlandet.

Mikael Larsson och Hans Hodel.

Mikael Larsson och Hans Hodel.

Varför då undrade tyskan? ”Film kan ge visioner som helar.” Ja varför håller vi på? Ser vi film för att drömma, vakna eller något annat?

Är konsten basnäring för själen eller grädde på moset?  Hur vet vi vad som är beständigt och verkligt viktigt? Tål att tänkas på. Och i samma kyrka hänger en altartavla Lucas Cranach .  

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

Julia for president!

Jun 9

Andra dagen i Hannover. En dag med medlemsförhandlingar, film och ekumenisk mottagning. Viktigaste beslutet var att Julia Helmke blir ny ordförande i Interfilm efter Hans Hodel. Julia leder till vardags centret för konst och kultur i lutherska kyrkan i Hannover.

Julia Helmke

Julia Helmke

Hon har disputerat i teologi på en avhandling om dialogen mellan kyrka och kulturliv, där hon bland annat granskar de ekumeniska priserna i Berlin och Cannes fram till 1989. Hon har också varit verksam som filmkritiker med studier vid Munich School for Television and film i ryggsäcken.

Visioner framåt

I sitt första anförande som ordförande lyfte hon fram tre visioner att jobba för:

1 Bevara ekumeniken. Alltså genom kontakterna med systerorganisationen Signis. Men också genom att Interfilm rymmer medlemmar från en rad olika protestantiska samfund.

2. Fortsätt att prioritera juryarbetet. Det är det som är Interfilms livsnerv.

3. Satsa mer på kommunikation. Internt och externt. Interfilm är en väldigt liten och delvis okänd organisation som bygger på ideella insatser. Ändå finns man på drygt 20-talet festivaler år ut, år in. Här blir generationsväxlingen i ledarskapet ett nödvändigt lyft. Ambitionen är mer transparens med självklar närvaro på facebook och twitter. Så småningom.

Förundran

Interfilms styrelse 2013. (Charlotte Wells saknas)

Interfilms styrelse 2013. (Charlotte Wells saknas)

Ekonomin är en ständig orsak till förundran. Hur kan man åstadkomma så mycket med i princip noll medel? Utan att trassla in mig i siffror kan jag nämna att medlemsavgifter utgör cirka en tjugondel av de faktiska kostnaderna.

Varje år står filmfestivalerna för kostnader på ca 100 000 euro för hotell och resor till ledamöter i ekumeniska jurys. Hyfsat konkret kvitto på att kyrkornas närvaro värderas.

Charlotte Wells i styrelsen

Charlotte Wells

Charlotte Wells

För egen del var det dags att säga tack efter tre år i Interfilms styrelse. Lämnar över till Charlotte Wells, min efterträdare som kulturhandläggare kyrkokansliet, som nu valdes in som Svenska kyrkans representant i styrelsen för perioden 2013-2016.

Hon kommer till Svenska kyrkan med bred kulturerfarenhet i bagaget, bland annat från Hultsfreds musikfestival, och senast från Psykiatrihistoriska muséet i Säter.

Lite film blev det också denna lördag. Mer om det i nästa inlägg.

För den tyskspråkige, lite bonusmaterial om presidentvalet.

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

Faith, religion and film

Jun 8

På plats i Hannover för Interfilms generalförsamling. Tredje gången gillt för min del. I Edinburgh 2007 handlade det om ”Peacemaking in the world of film”, med filmvetaren Jolyon Mitchell som värd. 2010 möttes vi i Köpenhamn på temat skandinavisk film efter Dogma. Då var det Jes Nysten, mannen bakom Kirke og film (guldgruva med filmtips!), som bjöd in och tog oss med till Zentropa, där vi fick skaka hand med självaste Lars von Trier!

Och nu samlas vi alltså i Hannover, inbjudna av Interfilms blivande ordförande Julia Hemke, kring temat ”Faith – Religion – Film”. 30 deltagare från 11 länder. Filmrävar som varit i Cannes 25 gånger och pastorer som driver filmklubb i sina församlingar.

Ekumeniska priser – för vadå?

Gårdagskvällen ägnade vi åt frågan om vad som utmärker ”våra” prisfilmer, alltså de som belönats av Interfilm eller av ekumeniska jurys (Interfilm tillsammans med katolska systerorganisation Signis). Inför detta hade man gjort en medlemsgallup om vilka filmer från 2008-2012 som medlemmarna rankade högst. På de första tre platserna hittar vi Vita bandet (Haneke 2009), Le Havre (Kaurismäki 2011) och Gudar och människor (Beavois 2010).

Noterbart från undersökning är att filmerna från Cannes dominerar tungt, vilket kan ha att göra med att det är dessa som får distribution och faktiskt visas i flest länder. Bara en amerikansk film (Beasts of the Southern wild) lyckades ta sig in på Top 12. Och komedierna är få.

Are they wired differently?

Tomas Axelson

Tomas Axelson

Tomas Axelson var kvällens key note speaker och lyfte fram några saker. Att ekumeniska jurys i sina motiveringar lyfter fram både det konstnärliga hantverket och de värden som filmen gestaltar. Att det senare dominerar när det gäller utomeuropeisk film (som Nader och Simmin- en separation, Iran 2011).

Då är det som att juryn blir så upptagen av innehållet att formspråket blir mindre viktigt. Slutligen också att Interfilms priser inte primärt uppmärksammar specifikt religiösa filmer, utan filmer som ger uttryck för universellea humanistiska världen.

Kärlek och kritiska frågor

I samtalet som följde kom det fram ytterligare förslag på vad som kan vara minsta gemensam nämnare för prisfilmerna: att de handlar om kärlek (om dess betydelse, omöjligheten att definiera den etc…), att filmer ställer de klassiska existentiella frågorna med skärpa (Hur ska vi leva? Vad är meningen? På vilka grunder gör vi de stora livsvalen?)

Någon konsensus nåddes knappast, men vi konstaterade att det verkar lättast att prata om filmer med starka sociala och politiska förtecken (som Nader och Simmin), men något svårare att prata om (och förmedla vidare) mer poetiska filmer. Samtalet fortsätter.

Här kommer top 5

1. Vita bandet. Michael Haneke. Hedersommämnande Cannes 2009.

2. Le Havre. Aki Kaurismäki. Hedersommämnande Cannes 2011.

3. Gudar och människor. Xavier Beavois. Ekumeniska priset Cannes 2011.

4. Nader och Simmin – En separation. Asghar Farhadi. Ekumeniska priset Berlin 2011.

5. Another year. Mike Leigh. Hedersommämnande Cannes 2010.

Mikael Larsson

Filed Under: krönika

Vad är sanning?

Maj 27

Guldpalmen

Guldpalmen har delats ut i Cannes och som ni kanske sett gick den till Abdellatif Kechichtes La vid d’Adèle – chapitre 1 & 2, en film om sexuellt identitetssökande, som uppmärksammats för sina ”explicita scener” som det heter på svengelska. Knappast någon nyhet i filmvärlden, men fortfarande lite nytt i mainstreamfilmen, om det handlar om två kvinnor. 

Att just denna film får guldpalmen samtidigt som protesterna mot samkönade vigslar ekar på Paris gator visar att frågan fortfarande är infekterad, också i EUs hjärta.  

Sanning och lögn

Den ekumeniska juryn fastnade istället för Asghar Farhadis The Past (Le passé), regissören bakom Nader och Simin – en separation, som fick guldbjörnen i Berlin 2011. The past utspelar rör sig också i familjen och juryn motiverade sitt val såhär:

How do we take responsibility for our past mistakes? In a thriller style, the director shows the daily life of a stepfamily, where everyone’s secrets and the complex relationships gradually disentangle. A dense, deep and engaging film that illustrates this verse: ”The truth will make you free” (John, 8:32)

Ovanligt, och lite instrumentellt, att utnämna filmen till en ”illustration” tycker språkpolisen. Hoppas och tror att det är roligare än så. Filmen belönades också med priset för bästa kvinnliga huvudroll av den stora juryn.  

Mikael L 

 

 

Filed Under: Nyhet

War witch

Maj 24

En mycket angelägen premiär är det ikväll när oscarsnominerade Krigets barn (originaltitel Rebelle, eng titel War Witch) går upp på svenska biografer. Jag var med och gav den ett hedersomnämnande i den ekumeniska juryn i Berlin förra året. Unga debutanten Rachel Mwanza fick också pris för bästa huvudroll av Berlinalens  stora jury.  

Regissören Kim Nguyen och huvudrollsinnehavaren Rachel Mwanza från Rebelle

Regissören Kim Nguyen och huvudrollsinnehavaren Rachel Mwanza från Rebelle

Filmen utspelar sig i Congo Kinshasa och vi får följa en ung flicka som tränas upp till barnsoldat. Hon får den tvivelaktiga och mycket riskabla äran att fungera som ett slags orakel (war witch) hos krigsherren. Det som skiljer Rebelle från så många andra filmer om barnsoldater är att vi bokstavligen får se krigets vansinne från barnets ögon.

Vapnet som snuttefilt

Här skildras det också hur religionen används i socialiseringen till soldat. Vapnet blir ett övergångsobjekt, en snuttefilt som laddas med gud och (döda) föräldrar. Före striden får barnen dricka ”trolldryck” och i filmen interfolias drömsekvenser med visioner av döda skugggestalter.

Vad är dröm och vad är verkligt? Noll effektsökeri utan tvärtom mycket adekvat att visa hur diffus den gränsen är i den extrema situation som ett inbördeskrig utgör. Mitt i allt också en gnutta helt osentimentalt hopp.

Viktig film, om barns utsatthet och livskraft. Glad att den hittat också till vårt hörn av världen.

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips

Olycklig kärlek

Maj 17

Årets  filmfestival i Cannes öppnade i onsdags med Baz Lhuhrmans tolkning av The Great Gatsby, F Scott Fitzgeralds stora epos om kärlekens omöjlighet och överklassens livsfientlighet. Redan ikväll har den svensk biopremiär. DNs Kerstin Gezelius gillar inte och passar på att såga hela Luhrmans produktion som ytlig och hetsig.

Jag håller inte med. Luhrmans version av Romeo och Julia (1996) med en väldigt ung Leonardo Dicaprio i huvudrollen tillhör mina absoluta favoriter, där det spektkulära bildspråket bara förstärker dramats tidlöshet.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

För sent?

Vill man satsa på något mer stillsamt rekommenderar jag gärna debutanten Gorki Glaser-Müllers  kammarspel En gång om året . som också har premiär ikväll. Med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis . Såg den på Göteborgs filmfestival förra året och blev riktigt tagen (Kärlek är svårt.).

Det älskande paret har träffats på hotellrum en gång per år i 30 år, men ställs nu inför frågan om de ska åldras tillsammans. Vad betyder det att älska? Varför gör vi det här? Kan det vara försent för kärlek? Mycket sevärd och hoppas att den når sin publik.

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips, Nyhet

En vardag utan hopp

Maj 7

I den schweiziska alpstaden Nyon arrangerar man i slutet av april varje år filmfestivalen VISIONS DU RÉEL. Där står de två kristna filmnätverken Interfilm (protestanter) och Signis (katoliker) värdar för en interreligiös filmjury, som ska innehålla en judisk, en muslimsk, en protestantisk och en katolsk företrädare.

Senast vi hade en svensk representant i juryn var 2009 genom Mikael Mogren, nu stiftsadjunkt i Västerås stift. 

Schweizisk glesbygd

Årets vinnare blev dokumentären Zum Beispiel Suberg, i regi av Simon Baumann (Schweiz).Regissören återvänder till sin barndoms by för att undersöka avfolkningens konsekvenser. Juryn motiverar valet såhär:

For its beautiful quest in which youth and tradition complement each other as well as the individual and the community. This enables the village to open up again to the world. The film maker`s startingpoint is his native village. The rural roots vanish and new inhabitants live in a self imposed closure. Without being nostalgic the director offers a vivid regard of an ongoing change of transformation.

Vardag i flyktinglägret

Den film som fick nöja sig med ett hedersomnämnande verkar kanske mer intressant I mina ögon. Les Chebabs de Yarmouk, i regi av Axel Salvatory-Sinz (Frankrike) utspelar sig i ett palestinskt flyktingläger i Syrien där vi får följa vardagen för tredje generationens flyktingar. Juryn motiverar valet såhär:

For its authenticity and poetic and touching language. The film maker approaches the reality of the enclosure in a Palestinian refugee camp in Syria. His work touches the dreams and the deceptions of a group of young people to overcome with courage and hope the doubts and difficulties of a whole generation.

Schwizaren Lucie Bader Egloff ledde juryn bestående av Houda Ibrahim (Frankrike), Shafique Keshavjee (Schweiz)och Jörg Taszman (Tyskland). 

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Visa Godheten!

Apr 29

Hur gör man då om man vill visa Stefan Jarls film offentligt? Från och med i höst kan man köpa den med institutionella rättigheten från Filmcentrum.

Priset ligger på 600 kr och gäller obegränsat antal visningar under fem års tid i den församling som köpt filmen. Visningen ska vara för en sluten, icke-betalande krets och kan inte annonseras hur som helst. För dessa specifika villkor, se Filmcentrums hemsida. Kontaktperson på Filmcentrum är Lena Wallfelt lena@filmcentrum.se 

Om man vill visa filmen innan dess kan man kontakta Bettan von Horn på Folkets bio på 08-545 275 21. Prislappen är beroende på storleken på gruppen. Ett riktmärke är skolbiovisning som kostar 2000 kr. När man nått en prisöverenskommelse gör man sedan beställningen hos Marie Öhgren på Folkets bio, på 040-12 08 82, 0734 – 17 65 63 eller marie@folketsbio.se Av henne kan man också beställa filmaffischer. 

Frågor om hur man lägger upp en filmvisning i församling  kan man ställa till handläggare för kulturfrågor, Charlotte Wells, på e-post charlotte.wells@svenskakyrkan.se

Godheten hade svensk biopremiär 15/2 och gick då upp på 17 biografer i 13 städer. Den släpps på DVD under hösten genom Folkets bio. Filmen är 78 min lång.

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Kyrkan och pengarna

Apr 26

Håkan Holmlund

Det som dröjer sig kvar är en känsla av 70-tal. Vi får se många murriga arbetsrum bebodda av äldre och medelålders män. De verkar ganska kraftlösa, missnöjda men har det sannolikt ganska bra i sina liv.

Det råder en märklig kontrast mellan deras dramatiska budskap och deras stillsamma, nästan oberörda tonläge.

Inledningsackordet i filmen är kraftfullt men inte särskilt nyanserat: Det var bättre förr. Vi ser 1975 års modell, ett tal av Olof Palme. Det blir en röst från det svunna paradiset – ett sjunket Atlantis som gått förlorat.

Vintriga naturbilder med småfåglar som inte överlever utan våra brödsmulor skapar en glåmig vårvinterkänsla. Det kommer visserligen att bli annorlunda – men ingen vet hur och när.

Diagnosen över ett system i förfall är klar men patienten verkar ändå sakna sjukdomsinsikt och har det dessutom ganska bra. En behandlingsmetod är inte i sikte – än mindre ett tillfrisknande.

Längtan efter vadå?

En längtan efter godhet, gemenskap – men diffust, otydligt. Vi ser vad som spårat ur, vad vi inte längre vill ha. Men vi vet knappt vad vi letar efter och absolut inte vart vi vill komma.

Handlar det här egentligen om systemkritik av ekonomin? Handlar det inte i stället om att söka efter mening i livsutrymmet som är kvar, mellan nyrenoverade kök och långsemestrar i Thailand? Att vilja fylla en tomhet i våra liv som inga räntesänkningar i världen kan göra något åt?

Sorg över svenska modellen

Stefan Jarl sörjer en svunnen svensk modell. En tid då också kyrkan hade sin självklara men begränsade roll. Att Olof Palme talar i filmens början är en påminnelse om hur sammantvinnade folkhemmet och folkkyrkan var. Vi hör ju faktiskt den forne kyrkoministern Palme tala! Ecklesiastikminister var hans formella titel fram till 1967.

Fortfarande 2013 styrs kyrkan i stort sett av samma människor som också befolkar stadsdelsnämnder, landsting och riksdagsutskott.  Den samhällsomvandling som Stefan Jarl sörjer är även resultatet av våra styrandes beslut.

Kanske är det därför som kyrkans röst är så svag i detta framtidssamtal. Inte på grund av rädsla utan på grund av involvering, brist på ett annat perspektiv. Om kyrkan ska kunna bidra med andra röster måste vi nog mentalt flytta ut ur folkhemmet. Det har vi ännu inte gjort.

Kyrkan och ekonomin

Svenska kyrkans beroende av den ekonomiska utvecklingen är enormt. Kyrkoherdens käraste läsning är inte katekesen utan SKL:s prognoser (SKL:  Sveriges kommuner och landsting) som ger exakt besked om det ekonomiska spelrummet de närmaste åren. Där avgörs om det blir nedskärningar eller nya satsningar, allt beroende på kyrkoavgiftens utveckling.

Kyrkan är inte särkilt bra på ekonomi, vare sig i praktiken eller teoretiskt. Men vi kan öppna rum för ett sökande efter mening.  Hur ska vi kunna fundera över ett annat ekonomiskt system om vi inte ens vet vad vi vill använda mer-eller-mindre pengar till?

Och var finns dagens teologiska tankar som hämtar kraft i Bibelns visioner om förändring: uttåget ur Egypten, den babyloniska fångenskapen eller profeternas envisa varningsrop?

Håkan Holmlund

vik kyrkoherde, Essinge församling

Filed Under: krönika