Nov 18

Åsa Linderborg i Essinge kyrka

På torsdag 21/11 kl.19 i Essinge kyrka, Stockholm, kan man höra vik kyrkohede Håkan Holmlund samtala med författaren Åsa Linderborg på temat Mamma, pappa, barn – om relationer. Ämnet är högaktuellt i och med att den film som fritt bygger på Åsa Linderborgs bok, Mig äger ingen, just nu går på svenska biografer.

 

Charlotte Wells

Nov 13

En rymdfilm som gör dig jordad

 

gravity affischSällan har en film om rymden fått mig att skruva så mycket på mig i biofåtöljen som Gravity (2013). Sandra Bullock spelar sjukvårdsingenjören Ryan Stone och George Clooney den garvade astronauten Matt Kowalski och de arbetar tillsammans på en rymdsond när plötsligt alla deras stödfunktioner och kommunikationssystem slås ut. Kontakten med jorden upphör, de glider in i ett asteroidregn som slår sönder material runt om kring dem och de får improvisera sig fram i ett extremt utsatt läge. Filmen är meditativ och lugn trots alla olyckor som drabbar dem. Regissören Alfonso Cuarón som tidigare gjort Children of Men (2006) bland annat, tvingar oss verkligen att fundera över vad en människa är när hennes livsbetingelser snabbt rycks undan.

Jag sitter i biostolen och gör medrörelser som jag nästan aldrig gör när jag ser film. Men när Ryan Stone singlar iväg utmed rymdkapselns alla spröt och reglar så försöker jag ofrivilligt hjälpa henne greppa ta i stag och rör som finns precis utom räckhåll för henne. När hon fastnar med foten i några lösdrivande remmar så viftar jag med fötterna runt biostolen för att hon ska komma loss. Och när hon får grepp om en kant så hjälper jag hennes fingrar att hålla i genom att hårt knyta mina egna händer. I någon sekvens ser hon inte ut genom rymdkapselns fönster som långsamt glider ur hennes siktlinje och jag sträcker på halsen för att hon ska hinna uppfatta livsavgörande detaljer för henne.

gravity rymdfotophoto_lMan brukar tala om identifikation på film som en mental process men mer och mer filmforskning förankrar dessa processer i vår kropp. Filmen skapar en sällsynt identifikation med Ryan Stones utsatthet som människa som lyckas gå in i kroppen på mig som biobesökare. Samtidigt är filmen utsökt vacker och en visuellt kontemplativ betraktelse över vad det är på jorden som gör livet viktigt och värt att kämpa för. Och denna kontemplation lyckas äga rum i synapser, nervbanor och muskelfibrer.

 

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan DalarnaTomas Axelson Nylle 120614

Nov 13

Hemma bäst

 

HemmaHomeMaximilian Hults spelfilmsdebut Hemma hade äran att öppna den 62:a upplagan av filmfestivalen i Mannheim-Heidelberg och fick därmed sin europeiska premiär. Efter avslutad festival kunde teamet för denna svensk-isländska samproduktion åka hem med ekumeniska filmpriset i bagaget.

I filmen får en ung kvinna reda på att hennes morföräldrar hela tiden funnits i livet först när morfadern avlidit. Hon flyttar då in hos sin mormor och hennes liv lite inrutade liv får nytt innehåll. I rollerna ses bland annat Simon J Berger, Anita Wall och Moa Gammel. Svensk biopremiär väntas under nästa år.

Den ekumeniska juryns motivering:

”After her husband’s death, Frida ignores her grief by taking care of Lou, her estranged grand-daughter; and Tom, a neighbour boy. With great tenderness, together they overcome the difficulties of day-to-day life. Through directly expressed humor, comical situations and vivid colors, Hemma/Home shows an alternative way of dealing with loss, social conventions and love.”

Juryns medlemmar kom från både INTERFILM och SIGNIS; Arne Kristophersen, Danmark, Vanessa Locke och Christoph Strack, Tyskland, Christian Murer Schweitz och juryordförande Magali van Reeth från Frankrike.

Mannheim-Heidelberg är Tysklands näst äldsta filmfestival, efter Berlin. Många stora filmberättare har visat sina debutfilmer där; till exempel von Trier och Truffaut.

Tidigare i höst har Hemma visats vid den stora filmfestivalen i Busan, en av Asiens viktigaste, där den vann publiken pris (Busan Bank Award).

 

 

 

Charlotte Wells

Nov 6

Paradistrilogin avslutas med Hopp

 

Paradis: Hopp  är de sista delen av regissören Ulrich Seidls Paradistrilogi. Medan mamman lever glada dagar i Kenya (Paradis: kärlek) och mostern predikar (Paradis: tro) så skickas  tonårsdottern Melanie till bantningsläger.

postr paradis hopp_lDet är en grupp överviktiga barn som möts och som inledningsvis får höra att ”disciplin” är huvudordet och huvudregeln. Vi ser de unga överviktiga simma, promenera och slå kullebyttor, allt i räta led.  De gör gymnastikövningar till ramsan ”klappa händerna när du är riktigt glad” men där orden är utbytta till ”klappa fettet när du är riktigt glad”! Detta under ledning av en smal, rosaklädd gymnastiklärare. Pennalismen frodas, barnen SKA bli några andra än de är. Och barnen vet ju att det är dåligt att vara tjock, det har ju mamma och pappa och skolsyster och hela mediesamhället låtit meddela.

Nätterna är frihetstid med fest, smygätning, lekar och sexsnack. Det mänskliga bryter igenom den omänskliga miljön. Här planeras och genomförs rymningar. Här finns hoppet om kärlek även om vägen dit är osäker. Frågor om hur man blir av med oskulden och konsten att raka benen blandas med dans, klädpoker, skratt, öl och choklad.

Kärlek och bröd

Barnfetma kan beskrivas som ett överflödsproblem men också som ett bristproblem, döden genom bröd allena. Den kärlekstörstande 14-åriga Melanie blir förälskad i bantningslägrets läkare. En vuxen man som inte förmår vara vuxen utan framställs som en ganska patetisk, gränslös figur. I all cynism väcks en förståelse och medkänsla för den ensamma Melaine. I all sin kärleksolycka ser vi gång på gång hur Melanie talar in ett meddelande på mammas mobilsvar och avslutar med ett ”Hoppas att du har det bra i Kenya”. Aldrig får hon svar.

Bland alla vuxna som Melaine möter finns det egentligen bara en som beter sig moget. Det är ägaren till dansklubben dit Melaine och hennes kamrat rymt. Det är en obehaglig episod, då Melanie i medvetslöst tillstånd håller på att utsättas för ett sexuellt övergrepp av ett par unga män. Här griper ägaren in och förhindrar övergreppet. Det är annars de unga som står för hoppet om kärlek och gemenskap utan gränser. Detta trots vuxenvärldens tydlighet i att de är ”fel” med sina stora kroppar.

I filmens sista scen ser vi ungdomarna för första gången sitta ned vid ett bord och äta. En hoppfull scen mitt i livsbekämpande disciplin. En humanistisk blinkning till oss som börjat misströsta i biomörkret!

Lena Olsson Fogelberg

Kyrkokansliet

Nov 6

Tiden och kärleken i About time

About timeTiden och kärleken är centrala teman i den romatiska komedin About time. Katarina Vaarning har sett den.

Romantiska komedier, eller rom-coms, är en filmgenre som orättvist nog nedvärderas i samma anda som chic-lit inom litteraturen.  Orsaken tycks vara att genren anses vända sig till kvinnor. Därmed impliceras det att manusen är undermåliga och historierna klichéer. Självklart finns det romantiska komedier som stärker fördomar och låser kvinnor och män i könsroller, men smarta romantiska komedier – vilket det finns gott om – utforskar på förtjänstfullt sätt relationer och det som pågår runt omkring och utmanar oss att fundera över vad vi värderar högst i våra liv. Kvinnor liksom män.

About time är en film som sålts in till publiken som just en romantisk komedi från skaparen av bl a Love Actually, Richard Curtis.

Resor i tiden

Filmens huvudperson är Tim, en rätt osäker ung man, som av sin pappa i ett slags vuxenblivande-samtal får veta att männen i familjen alltid kunnat resa i tiden. Tim förhör sig om vad de övriga männen i familjen använt sina förmågor till (hans pappa har förkovrat sig i mängder med litteratur och bl a läst Dickens tre gånger) och kommer själv fram till att det är en flickvän som han ska använda sin nyfunna förmåga till att finna.

Han träffar och förälskar sig i Mary på en restaurang där man äter i totalt mörker, förlorar henne genom en tidsresa och ger sig ut för att finna henne igen. Tidsresorna påverkar inte bara Tims liv, förstås, utan alla dem som står honom nära och likt ringar på vattnet kan man fundera över hur långt påverkan når.

Nyckeln till budskapet i Richard Curtis romantiska komedi About time ligger i den engelska titeln. Filmen handlar om tid, om vad vi gör av vår tid, om vad som är värt något när allt dras till sin spets. Men det finns också en uppmaning – ”Det var väl på tiden!” – som inte skulle ha kommit fram i svensk översättning och vars mening anas genom filmens karaktärer. Tidsresorna som Tim gör, ger honom möjlighet att ”öva” sig på de situationer han sätts i och testa olika scenarier. Till slut får det honom att mogna i en förändrad inställning till livet så som det ges oss.

Jag lämnade salongen med en väckt känsla av att varje dag försöka finna det ljusa i det som kommer i min väg. Liksom Tim.

 

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan

S:t Johannes församling, Malmö

Nov 4

Mer från Kiev

Photo, Håkan Holmlund (2)Håkan Holmlund fortsätter sin rapport från fimfestivalen Molodist i Kiev.

Överfulla tunnelbanor transporterade oss mellan visningarna. Oavsett tiden på dygnet var vagnarna fyllda med massor av människor med slitna, tärda ansikten. Prakten på tunnelbanestationerna med ljuskronor och marmorväggar stod i bjärt kontrast mot de flesta tunnelbanepassagerarnas armod.

Utmed de långa rulltrapporna ser vi affischer för en påkostad nej-till-EU-kampanj. Affischerna varnar för mängder av samkönade äktenskap och stora prishöjningar om Ukraina sluter ett handelsavtal med EU…

Med hjälp av nygjorda skyltar på engelska (tack vare fotbolls-EM 2012!) hittar jag ut från tunnelbanestationen och hamnar på Cinema Kiev, centrum för Molodist, Ukrainas största filmfestival. Många ivriga och hjälpsamma volontärer hjälper oss i den ekumeniska juryn med alla praktiska detaljer.

 

Ekumeniska juryns kortfilmspris

Vår jurys kortfilmpris gick till Commemoration, av den ukrainska filmaren Iryna Tsilik. Filmen handlar om en kvinna som kommer tillbaka till sin barndoms hus på den ukrainska landsbygden. En melankolisk film med underbara höstfärger.  I filmen gestaltas hennes möte med både sig själv som barn och sin morfar och det blir tydligt att hon inte är så klar med sitt förflutna som hon trott. Ett existentiellt drama i det lilla formatet.

 

Två långfilmer särskilt omnämnande

Den ekumeniska juryn delade också ut två rekommendationer i långfilmsklassen:

The golden Cage av mexikanaren Diego Quemada-Diez. Filmen berättar om två pojkar och en flicka på flykt från Guatemala till USA på jakt efter ett bättre liv. Det som börjar som en kamp mellan de två pojkarna slutar i en relation i liv och död. På ett osentimentalt sätt skildrar filmen styrkan i medmänskligheten.

Me, myself and mum av fransmannen Guillaume Gallienne. Huvudkaraktären i filmen, en stå-upp-komiker, gestaltar självinsikt och självkännedom på ett intelligent och annorlunda sätt. Filmen ger oss både humoristiska och djupt seriösa glimtar av den existentiella kampen att hitta sin sexuella identitet som är djupt ifrågasatt av hans familj.

 

Håkan Holmlund

Vik kyrkoherde, Essinge församling

Nov 3

Efter dig

 

Foto:Folkets bio.  Marius Dybwad Brandrud

Foto:Folkets bio. Marius Dybwad Brandrud

Efter dig

Provocerad. Så känner jag mig. Provocerad att tänka lite till, minnas lite mer, se lite bättre. Provokationen sker genom Marius Dybwad Brandruds dokumentära Efter dig. Där får vi träffa Marius Dybwad Brandruds närmaste; en sjuk, döende morfar och den dubbelarbetande, omhändertagande dottern; Marius mamma. Efter dig är filmad med kameran lågt, brutala bildskärningar i långa, långa sekvenser. Tystnad och naturligt ljud: prassel, kläders friktion, vind, stök i kök. Det är så här det låter, det är så här det ser ut om du stannar upp en stund. Sätter dig utanför mitt i och registrerar från en annan vinkel. Inte ljudsätter, inte dramatiserar.

Foto: Folkets bio, Dybwad Brandrud

Foto: Folkets bio, Dybwad Brandrud

Hur skall hon orka, den omvårdande dottern? Hon flänger mellan arbete, omvårdnad av sjuk pappa, fjällhytten och gräsklippning. Men så saktar livet in en stund. Hennes pappa Jens dör. Livet fortsätter. Jag blir alldeles upprörd av hur dottern/mamman praktiskt och rationellt packar ihop kläderna ur Jens garderob. Galge efter galge töms, avlövas. ”Han har ju dött! Man skall höra W H Auden ringandes i öronen – Silences the bells… stor musik och storfilmsdramatik!” skriker det i mig. Men nej, så klart inte. För det är så här det är. Auden, ledsen musik, sorgen i tanke och hjärta finns där, men inuti. Det är ofta det som är så förvånande – att det inte syns mer av det stora drama som insidan upplever. Det synliga är det som händerna gör, alla praktikaliteter som måste utföras även i en stor sorg. Där ligger provokationen, den jag tackar för. Marius Dybwad Brandruds film ger med det störiga, vardagliga prasslet en påtaglig närvaro och upplevelse av nuet och med det en vink av det eviga. Efter dig.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

Marius Dybwad Brandrud har Guldbaggebelönats för sitt foto i Ruben Östlunds Play och nominerats för fotot i Östlunds De ofrivilliga. Dybwad Brandrud arbetar ofta tillsammans med andra, ex Anna Odell, Miriam Bäckström och Fia-Stina Sandlund, i projekt i gränslandet mellan konst och film.

 

 

 

 

 

Nov 3

Normalization

F.v. Catherine Wong, Ylva Liljeholm, Guido Erbricht och Christiane Thiel. Foto: Dok-Leipzig

F.v. Catherine Wong, Ylva Liljeholm, Guido Erbricht och Christiane Thiel. Foto: Dok-Leipzig

 

 

 

 

 

Ylva Liljeholm rapporterar att juryn för det ekumeniska filmpriset vid Dokumentär- och animationsfestivalen i Leipzig nu fattat sitt beslut om vinnare.

Priset går till den slovakiska filmen  Normalization av Robert Kirchhoff.
Juryns motivering:
” For a remarkable journalistic and artistic work about the unsolved murder of a young woman and a group of wrongly convicted men. But the film is much more than that. It shows that we can not escape history when we build our presence and our future,
The film leads us strongly to the biblical question of what is truth. In a personal way it is a matter of conscience, in society a matter of of legal responsability and justice and in a universal way it is a matter of how to be human.”
Ylva Liljeholm
Film på Gotland
Nov 1

Ylvas ögon ser

Ylva LiljeholmYlva Liljeholm befinner sig i Tyskland på juryuppdrag för det ekumeniska filmpriset vid Leipzig DOK.

Att vara på dokumentärfilmfestival är att göra en bildningsresa. Efter två dagar på DOK-Lepzig har jag färdats mellan Sarmatien, Utah, Frankfurt, Helsingfors, Chengdu, Slovakien, Nizhiny Novgorod och Tel Aviv. Jag har fått möta familjer i upplösning, kinesiska operasångare, cyniska finansinvesterare, korrumperade politiker och poliser, ”intervention officers” som transporterar ungdomar till uppfostringsskolor, ryska arbetare och underbetalda östeuropeiska snabbköpskassörskor. Det är halvtid i den 56:e internationella dokumentär-och animationsfestivalen i Leipzig. En festival som under Sovjettiden var ett kulturellt andningshål för östtyskarna och som fortfarande har hög status i filmvärlden. Själv är jag här som Svenska kyrkans representant i Interfilms ekumeniska jury.

Invigningsfilmen

Invigningsfilmen, ”Masters of the universe” av Marc  Bauder var ett lite märkligt val av festivalledningen. Det är en i och för sig intressant film där en före detta investerare försöker förklara det världsvida finanssystemet. Det vill säga, han förklarar att det inte går att förklara. Ingen kan det. Det är slutet, autonomt från den vanliga, verkliga världen och är du väl inne i det blir du fast. Det går inte att sluta, miljoner och miljarder pengar skickas hit och dit (en aktie ägs i genomsnitt i 22 sekunder idag vilket, som den avhoppade finansmannen syrligt säger ” inte kan sägas vara en särskilt långsiktig investering”) och ändå påverkar den allt. Det är som Matrix, fast på riktigt. Formmässigt är dock ”Master of the universe” ett sömnpiller och en utmaning för en nytillrest och i många fall jet-laggad publik.

Gemenskap – hopp

Den finska filmen ”Hilton! – here for life” av Virpi Suutari och den israeliska ”Superwoman” av Jael Kipper och Ronen Zaretsky är två klassiska, starka och närgångna porträtt av människor i utsatta positioner. Hilton är det ironiska namnet på ett slitet bostadsområde i Helsingfors. Vi får följa fem individer -Janne, Toni, Mira, Pete och Make. De är unga, utstötta, bortglömda, frustrerade, utan framtid. Ändå skildras de med respekt, värme och medkänsla och det lilla hopp som ändå finns, deras lite kaviga gemenskap, Miras fantastiska sångröst som får de andra att stilla sig en stund, gör att det nattsvarta ger vika.

”Superwomen” är en berättelse om kvinnlig solidaritet, styrka och ett samhälle som gör skillnad på människor. Kvinnorna i filmen är alla ryska invandrare i Israel. De ligger långt ner på den sociala rankinglistan, ses inte som riktiga judar och får hanka sig fram på underbetalda lågstatusjobb. Liksom i den finska filmen finns hoppet i deras gemenskap. De står upp för varandra och filmen antyder en bättre framtid även för dem.

Juridisk rysare

Den slovakiska filmen ”Normalization” är en juridisk rysare. Regissören Robert Kirchhoff har tillbringat åtta år med att gräva i ett gammalt mordfall. En ung kvinna mördades 1976. Fem år senare dömdes sju män till långa fängelsestraff för mord och våldtäkt på flickan. Men inget verkar stämma. Flickans kropp visade inga spår av våldtäkt. Vittnet gav några av männen alibi men hördes aldrig i rätten. Erkännanden verkar ha tvingats fram. Idag är männen gamla. De hävdar fortfarande att de är oskyldiga. Domare, rättsläkare, politiskt ansvariga vill inte svara på frågor. Rättsstaten är fundamentet för en demokrati men ”Normalization” visar vilket tunt material det fundamentet består av.

Dokumentär som tänjer genrens gräns

Ytterligare en intressant film som verkligen tänjer på gränsen för vad en dokumentärfilm kan vara är danske Jon Bang Carlsens ”Just the right amount of violence”. Carlsen ger sig av till USA för att söka upp sin far som lämnade familjen många år tidigare. Parallellt följer han ett antal familjer i kris där föräldrarna gett upp hoppet om att få ordning på sina barn och med hjälp av professionella ”transportörer” skickar iväg dem till en specialskola i Utah. Kameran följer obönhörligt familjerna i de mest utsatta situationer. När ungdomarna blir väckta av två okända män som med ”lagom mycket” våld drar med sig dem till bilen medan föräldrarna gråtande ser på. Hur är det möjligt? Är det verkligen etisk riktigt att filma detta? Carlsen ger sitt eget svar på den frågan och filmen bli lika mycket en diskussion om filmandes etik och moral som föräldraansvar och samhällets krav på uppförande och anpassning.

Kreativitet och framtidstro i animationen

Utanför juryuppdraget ser jag flera animationsprogram. För första gängen finns en egen tävlingssektion för animerade dokumentärer, en genre på frammarsch. Och jag undrar i mitt stilla sinne om det ändå inte är inom animationen som den verkliga kreativiteten och framtidstron kan återfinnas. Det är som att nästan varje liten animerad kortfilm bildar sitt eget universum. Ingen är den andre lik. Ingen härmar den andre. Det är så fantastiskt när man inser att människans fantasi är oändlig. Det är som musik. Antalet toner må vara begränsat men antalet kombinationer är det inte.

Ylva Liljeholm

Film på Gotland

Nov 1

Uppdrag i Ukraina

Håkan Holmlund har varit på filmjuryuppdrag i Kiev. Här kommer hans första rapport från en fullmatad filmvecka.

 

Molodist, Ukrainas största filmfestival, har en animerad trailer som visas före varje film på festivalen: Ett avlövat träd, närmast i svartvitt, har nakna grenar som växer på ett ormlikt sätt, klättar snabbt på en betongvägg. Trailern slutar med ett träd som har döda men ändå lysande löv, runt omkring ser vi nedsmutsad luft.

Ukraina har varit i både ekonomisk och politisk kris så länge att det kan uppfattas som ett normaltillstånd. I spänningsfältet mellan öst och väst, Europa och Ryssland, blir livet ofta  svartvitt och avlövat.

De protestantiska kyrkornas filmsamarbete, Interfilm, är med i den ekumeniska juryn på Molodist-festivalen. Det var det uppdraget jag hade på i Kiev under veckan som gick.

Festivalens officiella öppningsfilm, Walesa, Man of Hope, av Andrej Wajda, blir en närmast övertydlig symbol i landets nuvarande politiska situation där ”den orange revolutionen” 2004-2005 sedan länge tappat både färg och kraft.

Mycket i Ukraina präglas av dragkampen mellan ryssvänliga krafter, som för närvarande har övertaget, och EU-vänner som ändå tycks vara förhållandevis talföra och synliga. Molodistfestivalens filmprogram kan ses som ett eget ställningstagande i kampen mellan öst och väst. Endast ett fåtal filmer kommer från Ryssland i år, desto fler  filmer är från Sydostasien, Nord- och Sydamerika samt Västeuropa.

Det blev ett digert arbete i Kiev för den ekumeniska juryn, att sålla fram de filmer, kort- och långfilmer som vi ville lyfta fram. Efter att ha sett närmare 40 filmer under fem dagar blev detta resultatet:

Långfilmspriset

Långfilmspriset går till The Weight of Elephants av Daniel Joseph Borgman. En mycket vacker närmast poetisk film om en utsatt 11-årig pojke, full av rädsla och ensamhet. Vi får vara med i hans ganska surrealistiska värld samtidigt som filmen i grunden är en mycket realistisk berättelse. Storartat skådespel av både barn och vuxna, många vackra filmscener som kryper under skinnet.

Daniel Joseph Borgman har gjort både manus och regi. Han är från New Zealand, där filmen också är inspelad, men han bor i Danmark.

Fortsättning följer om andra prisbelönta filmer och andra intryck från Kiev.

Photo, Håkan Holmlund (2)

 

 

Håkan Holmlund

vik Kyrkoherde Essinge församling