Feb 18

Kyrkan mitt i byn och tio framgångsrika filmfestivalår!

Tomas Axelson lämnar här sin andra och avslutande rapport från filmfestivalen i Arjeplog.

Kyrkan i Arjeplog. Foto: Tomas Axelson

Kyrkan i Arjeplog. Foto: Tomas Axelson

I Arjeplogs träkyrka, vacker belägen på ett näs mitt i Hornavans vattensystem, firades temagudstjänst i filmens tecken. Gudstjänsten på söndagens morgon varvade filmens språk med psalmval. Skådespelaren Claes Ljungmark jämförde de små löften om livet som görs från en teaterscen med det stora hopp som besjungs i psalmen 119 där löftet formuleras om en frälsare som aldrig viker från vår sida.

Biskopen i Uppsala stift Ragnar Persenius inspirerades av berättelser som skildrar när någon ser nya möjligheter, där människar återförenas, där svårigheter övervinns, när någon följer sin inre övertygelse. Biskopens eget val av psalm; 251 Vart jag går i skogar berg och dalar gav gudstjänsten bilder av stor trygghet och förvissning. Själv fick jag välja min favoritpsalm 530; En dunkel örtagård jag vet vars port jag ofta nalkas, som i tre scener  visar konkreta bilder av en hemlighetsfull vän, en frisk vattenkälla och en gammal väg att gå. Filmens språk och psalmens bilder blandas i Arjeplogs filmgudstjänst.

Mariakören. Foto: Tomas Axelson

Mariakören. Foto: Tomas Axelson

Mariakören sjöng ledmotivet till Gladiator där en vemodig sorgesång av kvinnoröster förändras till en stark vokal hyllning om en port som öppnas efter livets slut. I Arjeplogs kyrka uppstod en fusion av sällan skådat slag, där olika gränstillstånd möts och blandas.  Gudstjänstrummets liturgiska värld mötte de fiktiva världar vi bär inom oss som minnen av filmscener. De emotionella filmspåren gavs genom körsången i kyrkorummet en ny riktning på ett fascinerande och gränsöverskridande sätt.

På söndagkvällen avslutades 10 års festivalarbete där Svenska kyrkan i Arjeplog gått från första årets 350 biljett till årets mer än 2000 biljetter. En hel bygd har tagit församlingsprästerna Ingrid Holmström Pavval och Niklas Westlings idé till sitt hjärta. I en känsloladdad och mäktig musikalisk final framfördes musikgruppen GRUS tillsammans med Maria Lundkvist och fadern Bert Owe Lundkvist och döttrarna Alva och Nora ett program som varvade ledmotiv ur filmer med dikter och sånger. Kommunalrådet i Arjeplog Britta Flinkfeldt Jansson höll ett avslutande tal och riktade kommunens tack till denna festival som vuxit till en gemensam angelägenhet för en hel bygd. Till och med en ungersk testbilförare blev engagerad i karaktären Sallys björnbalett.

En ung samisk flicka Stina Pavval jojkade en tacksång som knöt samman hela  festivalupplevelsen, där spår av uråldrig samisk religiositet blandades med den moderna tidens fiktion, allt sammanhållet av ett öppet kyrkorum.

Läs mer om festivalen i Piteå tidning. http://www.pitea-tidningen.se/arjeplog/

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Feb 16

Arjeplog filmfestival Tro, film & kärlek firar 10 år!

Filmfestivalen i Arjeplog firar i år 10-års jubilem. Tomas Axelson kommer här med en första rapport från den nordliga filmfesten.

arjeplog snöFilmfestivalen i Arjeplog firar sitt 10-årsjubileum med ett massivt uppbåd av filmer och filmgäster. Festivalens speciella ambassadör, skådespelerskan Maria Lundqvist, invigde festivalen framför ett bildspel mot en snöfilmduk och hälsade festivalens särskilda gäster välkomna; Ann Petrén, Robert Gustafsson, Suzanne Reuter, Claes Ljunmark,  Malin Arvidsson och Rafael Edholm. En tradition har blivit att varje år ha besök av en biskop och Ragnar Persenius, Uppsala stift hälsades särskilt välkommen som årets gäst.

Se hela programmet på filmfestivalens  hemsida http://www.arjeplogsfilmfestival.com/

Årets tema var feel-good med filmer som filmgästerna själva hade valt och introducerade. Suzanne Reuter talade om sitt filmval En oväntad vänskap och Malin Arvidsson diskuterade Little Miss Sunshine. Maria Lundkvist hade valt Dagboken och Ann Petrén förklarade varför Svart katt, vit katt berörde henne. Robert Gustafsson gjorde en prestation redan i resandet från Berlin och en visning av 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann i en salong med 1500 platser på fredagen till visningen i Arjeplog ett dygn senare, med efterföljande samtal.

arjeplogentreFestivalen har utvecklats till en samlingsplats för återkommande festivalbesökare från inte bara Arjeplogs kommun med drygt 3000 invånare, utan också från Arvidsjaur, Piteå, Luleå och Umeå. Festivalens två drivande krafter i Arjeplog, prästerna Niklas Westling och Ingrid Holmström Pavval tror att festivalen har sålt ca 2000 biljetter vilket är en mäktig manifestation för filmintresset runt denna unika festival i Svenska kyrkans regi.

 

 

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Feb 14

Inside Llewyn Davis

37599 Inside Llewyn DavisBröderna Coens nya, Inside Llewyn Davis (2013), utspelar sig under en kall, gråtonad vecka år 1961. Det är en film med humor och musik i fokus, men i ett annat anslag än i ex Oh Brother eller Fargo; tyngre och långsammare. Protagonisten folksångaren Llweyn Davis, halkar omkring i sina lågskor mellan vänners soffor, gig på små klubbar i Greenwich Village New York, sin värdelösa agent som blåser honom på pengar och en jakt på nya möjligheter. Någon vinterrock har han inte. Det råkalla i den new yorkska vintern transponeras genom den gråtonade färgskalan, fotot är otroligt snyggt. Coens har till storyn hämtat inspiration från folksångaren Dave Van Ronk (1936-2002). Van Ronk var kommersiellt mindre framgångsrik, men en musikalisk influens för många samtida, ex Bob Dylan och Joni Mitchell. Filmaffischen ser ut som en morfning av Van Ronks album Inside (1964) och Llewyn affischDylans The Freewheelin’ Bob Dylan (1963) och ger en stilmässig hint och vägledning till filmens visuella spektra. Llewyn Davis spelas med återhållen intensitet och stor pondus, även musikalisk sådan, av den Julliardutbildade Oscar Isaac.

Jag vandrade leende på insidan ut i den kalla natten efter filmen. Vad är det för lager i mig som filmen rör vid som gör att jag ler? Llewyn för en daglig kamp under det veckolånga livsutsnittet av hans liv som filmen skildrar. Han ville eller kunde inte förnyas och valde hellre bort musiken helt, än att göra något han inte bars av. Är det verkligen något att le över? Jag ler för att han var inuti musiken, hela tiden. Vägrade kompromissa trots de uppenbara karriärmässiga felbesluten och möjligen tvivelaktiva livsvalen. Visade filmen inte bara en rätt osympatisk och förändringsobenägen musiker på folkscenen i New York 1961? Jo, ja, men nej. Den fina inledningsscenen med Llewyn Davis och gitarren på klubben The Gaslight forsätter med att han under rökpaus i gränden utanför får stryk. Scenen kommer igen, filmens cirkel sluts.

Att vara den som är precis före och nästan helt rätt, men ändå inte är ”den – där hittar vi en sådan som Llewyn Davis. Och han är också en av alla dem som spelar och spelar, och sjunger och sjunger, inte för att vara en musikalisk influens eller för att slå igenom, utan för att musiken är ett språk som ger möjlighet att uttrycka något som man annars inte skulle kunna uttrycka. Eller för den där känslan som många som sjunger i kör, dansar, målar, spelar trummor i en battería eller övar på sin pedal steel, klipper film, forskar, idrottar eller, varför inte, lukar potatis, kan uppleva. Känslan av att det man gör svävar hinderslöst. Efter timmar av övande och med en del av jaget som investering, i den totala koncentrationen formuleras delaktighet i något annat, större. Mihály Csíszentmihály kallar detta tillstånd för flow. Filosofen och psykologen Rollo May fångar något väsentligt som har med skapande och skapelsen att göra i Modet att skapa (1994, 112-113)

Just när man finner den form som motsvarar det man vill skapa, uppstår en intensiv glädjekänsla – eller kanske bättre uttryckt en känsla av mild extas./—/ Jag tror den härrör från upplevelsen att det-är-ju-så-här-det-är-meningen-att-det-skall-vara. Om så bara för detta ögonblick är vi delaktiga i skapelsemyten./—/ Glädjen kommer av att vi är delaktiga i varandet som sådant, hur ringa vår delaktighet än må vara.

Jag tror det är det jag ser och igenkänner i Inside Llewyn Davis, och därför jag ler, på insidan.

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Feb 14

Om en förebild i konsten att förlåta – Invictus

Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö har sett Clint Eastwoods Invictus (2009). Katarina Vaarning berättar.

invictusFilmer där Nelson Mandela förekommer som rollfigur har ofta ett tema av förlåtelse och försoning som tråd. Så är även fallet med Clint Eastwoods film Invictus från 2009 med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.

Det är i början av 1990-talet och Nelson Mandela är nyvald president i Sydafrika. Han ska hantera ett land som fortfarande är påtagligt präglat och smärtsamt splittrat efter många år av apartheid. Matt Damon spelar lagkaptenen för Sydafrikas rugbylag, Francois Pienaar, företrädare för en sport och ett lag som älskas av den vita befolkningen; ett lag som dock för tillfället inte presterar på en nivå för att vara i rugbyns världselit.

Mandela ser möjligheten i att genom sportens enande förmåga läka den splittrade befolkningen och tar på sig ett personligt ansvar och engagemang i laget och dess kapten i uppladdningen inför VM 1995.

Filmen är baserad på en bok av John Carlin, efter verkliga händelser.

När jag i december satte S:t Johannes Filmklubbs program för vårterminen hade Nelson Mandela precis avlidit och det föranledde valet att visa just Invictus. Av en märklig slump visade vi filmen den 11 februari, samma dag som Mandela 1990 frigavs efter 27 år i fängelse på Robben Island i Sydafrika. Detta datum nämns också i början av filmen och gav för många av oss på Filmklubben en särskild känsla av ”verklighet” under filmen.

När vi talar om försoning och förlåtelse i kyrkliga sammanhang kommer vi inte ifrån de uppmaningar och ibland ok som dessa begrepp rymmer i vår kyrkliga sfär. Jesus uppmanar sina lärjungar att förlåta, vi talar om hans död som en försoningsgärning och vi talar om att gå i Jesu fotspår genom våra egna liv. När det kommer till den praktiska sidan av det vi går igenom som människor i våra respektive liv, kan förlåtelse och försoning tyckas både orimligt och omöjligt. Detta har förstås också skrivits om; bl a har Ann Heberlein utforskat ämnet i sin ”Kränkningar och förlåtelse”, 2005.

I min samtalsgrupp efter filmen lyftes Nelson Mandela i sin livsgärning som en fantastisk förebild i konsten att förlåta, men perspektivet kring om det skulle vara möjligt i det egna livet, är svårt att lämna utanför. Konsekvensen av hans förmåga bidrog till en nations enande. Att kunna se långsiktigt och höja blicken över det individuella kännetecknar en god ledare, men också en stor människa. Utifrån kristen tro och lära läggs inte oket av prestation på oss. Egentligen. När vi misslyckas bär Gud oss och vi är alltid älskade, men utan människor som faktiskt lyckas med storverken sker det ingen förändring i världen. Å andra sidan kanske det går att resonera kring om vi verkligen har förmågan att lyckas helt på egen hand. Är det inte så att vi då tänker oss att Gud finns med i bilden?

Lycka och hopp var de känslorna som framförallt framkom att filmen hade förmedlat i min samtalsgrupp. Det är inte dåliga vitsord om en film.

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

för Filmklubben i S:t Johannes församling, Malmö

Feb 4

Avbrutna bikter, dop och kyrkorum

Beatrice Lönnqvist skriver om kyrkorummet i film, om scener där kyrkorummet finns med som en självklar plats i människors liv.

Naturligtvis har kyrkorummet visats på både film och i tv-serier så länge som mediet har funnits. I höst har vi till exempel sett dop i komediserierna ”Solsidan” och ”Halvvägs till himlen”. I den amerikanska filmen The place beyond the pines av regissören Derek Cianfrance finns en djupt rörande dopscen med i början av berättelsen.

Men jag blev ändå förvånad när bikt presenteras som något gott och nödvändigt  i Sune på bilsemester. Visserligen är Sunes familj på semester i Tyrolen så det är lite lagom exotiskt, men ändå?  När den tonårige tjejtjusaren Sune själv ska prova på att bikta sig, dyker hans tjej upp i prästens ställe. Men scenen har föregåtts av att hans kompis biktat sig och tänt ljus i kyrkorummet.

I Philomena återfinns också en scen där Philomena, vars son adopterades bort av katolska nunnor och som hon nu försöker återfinna, söker sig till biktstolen. Men inget ord kommer över hennes läppar, hon lämnar biktsolen utan förlåtelse. Det är en stark scen, såsom många scener är i den filmen.

SONY DSCTrots att det inte blir några bekännelser och ingen förlåtelse i biktsolen, och därmed ingen fördjupning i ämnet, är det ändå något positivt med att scenerna i kyrkorummet får finnas med som en självklar del i människors liv. Kanske är det så som Owe Wikström, professor i religionspsykologi, skriver i sin artikel i boken ”Rum för mening. Det tillkommer var och en att fylla tomrummet” (Arkitekturmuseet 2006) att heligheten är på återtåg. Han undrar; Kan själva vistelsen i ett heligt rum skapa det uttryck åt en förundrans livshållning som man kanske inte själv kan få ihop som intellektuell varelse, men som man i stor förtröstan kan hänge sig åt.

Människor är religionsbärare och det känns gott när det yttre rummet i form av biosalongen eller tv-soffan får rymma även det inre rummet av tro, tankar och liv.

DSC_7941 (640x542)Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling, Stockholm

Feb 3

Seminariesamtal om en betydelsefull triangel

Mikael Ringlander rapporterar från det andra och sista seminariesamtalet med Svenska kyrkan som medarrangör under Göteborg International Film Festival.

F v Truls Bernhold, Eva Staxäng, Ingrid Elam och UKON. Foto: Mikael Ringlander

F v Truls Bernhold, Eva Staxäng, Ingrid Elam och UKON.
Foto: Mikael Ringlander

Festivalfilmerna ”Class Enemy” av Rok Bicek och ”Det förflutna” av Asghar Farhadi utgjorde ramen för ett seminariesamtal om hur man hanterar känslor av ansvar, samvete och skuld. Samtalet ägde rum på Pusterviksscenen och i panelen fanns författaren och psykologen  Ulf Karl Olov Nilsson UKON,  Ingrid Elam; dekan konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet och prästen Truls Bernhold som bl a arbetat med interner på Kumlaanstalten samt som moderator Eva Staxäng, Jonsereds herrgård/Göteborgs universitet.

Mycket av samtalet upphöll sig kring Class Enemy, den verkar har gripit tag i panelen. Ingrid Elam menade att skuld var något som höll ihop vårt samhälle, om vi inte har förmågan att känna skuld har vi svårt att ha fungerade relationer.  UKON tog upp en för mig ny infallsvinkel, han menade att Freud i psykoanalysen kunde se att människor bar på en skuld som de senare gav utlopp för. Skulden finns i det undermedvetna och måste senare levas ut. UKON sade att han sett det hos patienter som gjorde så uppenbart tokiga saker.  Att skulden fanns innan handlingen, det undermedvetna styrde handlingen.

Truls Bernhold har bl a  jobbat med klosterverksamhet inom kriminalvården. Han ledde 30-dagars retreater med interner på Kumla. En av del i  retreaterna var att de internerna skulle bearbeta sin skuld; se den och acceptera den, för att sedan jobba med försoning. En av de svåraste sakerna var för internerna var att förlåta sig själva för vad de gjort.

Samtaletsämnet för seminariet var inte det lättaste men desto viktigare. Genom en mycket påläst och kunnig panel blir även ett tungt ämne lättillgängligt och intressant.

Mkael Ringlander

Mkael Ringlander

Mikael Ringlander

präst, projektledare Kultursamverkan och  Se Människan
 

Jan 30

Ögonblick

 

Leo Palmestål, Jennifer Jerez och Anders Rundberg Foto: M. Ringlander

Leo Palmestål, Jennifer Jerez och Anders Rundberg
Foto: M. Ringlander

Mikael Ringlander delar med sig av sina intryck från utdelningen av Angelospriset och torsdagens frågestund. 

Det var en upplevelse att få vara med när priset delades ut igår kväll, i den största salongen på Biopalatset, att få vara med när Leo Palmestål, Jennifer Jerez och Anders Rundberg tog emot priset av biskop Per Eckerdal. Den fullsatta salongen jublade när biskopen kom upp på scen, den bjöd på ännu mer jubel när han förkunnade att filmen Jag är fan en panter fått Angelospriset. När biskopen berättade prissumman hördes applåder och glada tillrop.

När jag kom till andra visningen idag möttes jag av en strålande glad Anders.  – Tack för i går, detta är underbart, nästan overkligt, sade han.

Vi hann tala lite om arbetet med filmen innan det var dags för frågestund.  Teamet har filmat i 2,5 år så de hade många tusen timmar som sedan skulle klippas ned till 1,5 timmes film.  De var noga med att visa filmen för och förmedla sina tankar till Pantrarna innan slutversionen av filmen. En scen fick de klippa bort, det var enligt Anders en av de starkaste; en begravningsscen som de anhöriga inte önskade ha med i filmen.

Även den andra visningen av Jag är fan en panter var fullsatt.  I publiken satt många unga människor, men även äldre. De applåderade länge eefyer filmen slut och de flesta stannade kvar för att vara med på frågestunden. En av frågorna var om de fått något ekonomiskt stöd för att kunna göra filmen.

– Vi har inte fått något stöd innan, men igår fick vi Svenska kyrkans filmpris på 50.000kr svarar Anders Rundberg, och publiken applåderar en lång stund.

För visst är det så att 50.000kr inte är mycket pengar i filmsammanhang, men här idag ser och förstår jag att för dessa tre är det av stor betydelse. Det känns gott att få vara med och dela ut Angelos -Svenska kyrkans filmpris.

 

 

Mkael Ringlander

Mkael Ringlander

Mikael Ringlander
Präst & Projektledare
Kultursamverkan Svenska kyrkan

Jan 29

Och vinnaren är…”Jag är fan en panter”!

 

Jag är fan en panter. Foto: GIFF

Jag är fan en panter. Foto: GIFF

 

Nyhet! Nu är det offentligt att vinnare av Angelospriset, Svenska kyrkans filmpris vid Göteborg International Film Festival, blev dokumentärfilmen Jag är fan en panter! av Leo Palmestål, Anders Rundberg och Jennifer Jerez.

Från prisutdelningen på Biopalatset i Götebeorg den 29 januari 2014.  Foto: Mikael Ringlander

Från prisutdelningen på Biopalatset i Götebeorg den 29 januari 2014.
Foto: Mikael Ringlander

 

 

Priset delades alldeles nyss och under stort jubel ut av biskop Per Eckerdal, i samband med filmens första visning under den pågående Göteborg International Film Festival.

 

Juryns motivering:

Med tålamod och närhet skildrar filmteamet Pantrarnas handlingskraft. Filmen visar på det akuta behovet av en vitaliserad demokrati och inspirerar till solidaritet och engagemang. Juryns enade reaktion: Jag vill också vara en panter!

Leo Palmestål.  Foto: GIFF

Leo Palmestål.
Foto: GIFF

Jennifer Jerez Foto: GIFF

Jennifer Jerez
Foto: GIFF

 

 

 

Anders Rundberg. Foto: GIFF

Anders Rundberg.
Foto: GIFF

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I juryn satt Mikael Ringlander, juryordförande, präst, projektledare för Kultursamverkan, Svenska kyrkan. Gorki Glaser-Müller, regissör, skådespelare, Anne-Louise Eriksson, fil dr., rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut,  Charlotte Wells, konstvetare, Svenska kyrkans handläggare för kulturfrågor.

 

 

Jan 27

Ett samtal om svåra val

Mikael Ringlander rapporterar från det första av de två seminariesamtal som Svenska kyrkan är medarrangör till under GIFF.

_MR52304 b (2)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett samtal om svåra beslut

Göteborgs filmfestival är en mötesplats för att se film från många länder. Men det är också en plats för samtal.  Den 27 januari hölls ett seminarium på Pustervik vid Järntorget.

Trettio år efter den nio och en halv timme långa dokumentären ”Shoah” (1985), om nazisternas judeutrotning, går Claude Lanzmann återigen tillbaka i tiden med filmen ”The Last of the Unjust”. Filmen bygger på intervjuer med Benjamin Murmelstein en kontroversiell rabbi som efter att ha samarbetat med Adolf Eichmann, blev äldste i koncentrationslägret och gettot i Theresienstadt och efter kriget betraktad som kollaboratör. Trots att han kunde vittna i rättegången mot Adolf Eichmann  var han inte välkommen till Israel. Dialogen mellan Murmelstein och Lanzmann är en fängslande utforskning av historien och väcker en rad frågor och tankar kring människors handlingar och moraliska beslut under svåra förhållanden.

Medverkande i samtalet gjorde Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, Ariella Lindström, författare och Marie Demker, professor i Statsvetenskap och prodekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet och som samtalsledare professor Ola Sigurdson, föreståndare på Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs Universitet.                                                                                  Fil dr Mirjam Carlberg, som skrivit avhandling om överlevande judar, skulle varit med men drabbades av en blodsjukdom och avled några veckor innan seminariet. Ariella Lindström höll med anledning av detta ett inledningsanförande där hon bl.a. talade om Mirjam och hennes vilja att vara aktiv in i det sista.  Marie Demker ersatte Mirjam Carlberg i panelen.

Ariella tyckte att det var mycket passade att ha seminariet på Förintelsens Minnesdag och betonade vikten av att ha ett samtal om detta ämne. Samtliga i panelen poängterade att Murmelstein svåra val inte gick att jämföra med så många andra svåra val.  Hans situation liknar tack och lov inte vad så många ställs inför idag.

Bengt framhöll att det inte bara var ett svårt val Murmelstein gjorde,  utan att det måste varit en rad val på vägen. När han fick frågan från publiken om vilka alternativ man har i en situation som denna, om det är bättre att inte ta beslut om vem som skall dö och inte och själv låta sig dödas,  så menade han att ingen skulle behöva ställas inför denna typ av fråga. Det var just så, att ställas inför dem, som Nazisterna gjorde för att förinta en människa själsligen.

När Marie fick en fråga om hur man skall göra med dagens främlingsfientliga partier, om man skall att frysa ut dem eller ha kontakt, svarade hon att de inte finns någon entydig forskning om detta. Men, hon själv alltid såg människan – inte bara ett parti, och att det är vikigt att kunna tala med den enskilda personen. I mötet kan förändring ske, men utan möten finns inte lika stora chanser till det.

Till sist uppmanade Ola alla  att gå se den nästan 4 timmar långa filmen  och att inte bli avskräckes av längden  – trots det långsamma tempot sugs man in filmen.

 

Text och bild: Mikael Ringlander,

Präst & Projektledare
Kultursamverkan Svenska kyrkan

Jan 27

Ladies and gentlemen and everyone in between and beyond

 

Före filmfestenbild (5)

Under fredagsförmiddagen bytte jag några ord med jag med en av de studenter, Douglas, från HDK och Chalmers, som fått i uppdrag utföra en av de mest offentliga utsmyckningarna under GIFF; att rama in och sammanbinda platsen mellan festivalens huvudbiograf Draken och Pustervik tvärs över gatan. Han berättar att de i sin design utgått från att puster vik betydde grund vik. Många delar av staden uppfördes på tidigare sjöbotten. De rör som Douglas hölldioder på att justera ljusdioder i när jag avbröt honom i arbetet, symboliserar det vassgräs som en gång fanns på platsen. – Har ni provkört hur det kommer att se ut i kvällsljus? – Ja, igår. – Blev det som ni tänkt? – Nej, det blev bättre, skrattade en nöjd Douglas. Under invigningskvällen böljade plaströrvassen i den gamla grunda viken vackert.

 

 

-Good evening ladies and gentlemen and everyone in between and beyond.

Pussy Riot PosterSå hälsade Andrea Reuter välkommen till invigningen av 2014 års Göteborg International Film Festival på biograf Draken på fredagskvällen. Denna den 37:e GIFF i ordningen har särskilt fokus på Ryssland. Utöver att det stora landet har spännande filmskapare vars filmer visas under festivalen, så finns en ofrånkomlig aktualitetsaspekt i temavalet Ryssland bl a  i form av anti-gay lagarna från i somras och läget för mänskliga rättigheter i nationen. GIFF har låtit Pussy Riot göra den officiella festivalaffischen. I festivalprogrammet ingår bland annat seminariesamtalet ”Bara bröst och balaclavas” med Femenaktivisten Alexandra Schevchenko och festivalfilmen Pussy versus Putins regissörer. Det är också ett sätt att ta ställning.

 

Årets invigningsfilm var Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark. Om förra årets festivalöppnare Kon Tiki var en bred familjefamilj i full färg, så håller sig Ester Martin Bergsmarks film mer smärtsamt nära svärtan, med sina frågor om identitet, sexualitet, gender och ärlighet. Bergsmark fick under scensamtalet före filmen ta emot Mai Zetterlingpriset för sitt gränsöverskridande filmarbete.

Scen från Nånting måste gå sönder. Foto: Giff

Scen från Nånting måste gå sönder. Foto: Giff

I sitt improviserade tacktal riktade Bergsmark en tanke till alla de rörelser som gått före; kvinnorörelsen, gayrörelsen och andra, för att flytta gränser och uttryckte en sorg över att de har behövts. Under invigningsceremonin delades Göteborgs stads filmpris ut. Vinnare röstas fram av biopubliken i staden och deras val föll på valt Monica Z, här liksom på Guldbaggegalan tidigare under veckan. Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroths tal berörde mest Ryssland och mänskliga rättigheter. Ministern fick en spontan applåd när hon meddelade att hon på grund av att Ryssland inte respekterar just dessa rättigheter inte kommer att åka till invigningen av OS i Sotji.  Den brittiske Ralph Fiennes fick ta mot festivalens eget hederspris, Honorary Dragon Award. Fiennes är kanske mest förknippad för sina skådespelarprestationer i Schindlers list där han spelade den obehaglige lägerkommendanten Amon Goeth eller som greve Almasy i Den engelske patienten.

Från Regn av Johannes Stjärne Nilsson. Foto: Giff

Från Regn av Johannes Stjärne Nilsson. Foto: Giff

Kvällens filmvisning inleddes med den humoristiska och stilsäkra kortfilmen Rain av Johannes Stjärne Nilsson, där Sally Phillips (BridgetJones och Smack the Pony) brottades med ett alldeles eget regn som ständig följeslagare. Vem har inte känt det så – ”jag har bara regn hos mig” som Orup sjöng en gång för länge sen.

 

Volontärer och filmglädje

Många, många stora och små publika arrangemang bärs och närs av frivilliga krafter i alla åldrar, vid sidan av de yrkesverksamma. Så och under Göteborg International Film Festival. I invigningsminglet pratade jag med en sann entusiast, en volontär som tog semester under festivaldagarna för att kunna jobba ideellt som chaufför i transportgruppen. – Det är det bästa på hela året! Man ser bra film, förstås, och har en go’ gemenskap med alla som jobbar. Det är en riktig fest för Göteborg! Denne inte helt purunge herre begränsade inte sitt ideella engagemang till enbart filmområdet. Han var också involverad i frivilligverksamhet inom Svenska kyrkan, i sin lokala församling ett antal mil från Göteborg. En annan volontär var en filmälskande utbytesstudentska från Tyskland, som i filmfestivalen funnit ett tillfälle att lära känna folk, vid sidan av att se god film under festivalen. Jag blev avgjort smittad av dessa volontärers gläjde av att vara där de var och göra det de gör. Ibland är det just så där banalt enkelt, att många tillsammans kan göra mycket.

 

 

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet