Jan 16

Samtalseminarier på Pustervik

För dig som är intresserad av att ta del av fördjupade samtal med utgångspunkt i aktuella filmer finns det goda möjligheter under Göteborg Internationella Film Festival. Svenska kyrkan fortsätter att vara medarrangör vid de samtalseminarier som hålls på Pusterviksscenen under festivalen, i år vid två stycken.

Måndag den 27 januari 13.00-14.00 Ett samtal om svåra beslut

Trettio år efter dokumentären Shoah (1985), om nazisternas judeutrotning, går Claude Lanzmann återigen tillbaka i tiden med filmen The Last of the Unjust (2013) . Filmen bygger på intervjuer med Benjamin Murmelstein en kontroversiell rabbi, som efter att ha samarbetat med Adolf Eichmann, blev äldste i koncentrationslägret och gettot i Theresienstadt. Efter kriget blev han betraktad som kollaboratör. Dialogen mellan Murmelstein och Lanzmann är en utforskning av historien och väcker frågor om människors handlingar och moraliska beslut under svåra förhållanden.

Samtalet leds av Ola Sigurdson, professor och föreståndare på Centrum för kultur och hälsa, Göteborgs Universitet. Medverkar gör Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, Ariella Lindström, författare och Marie Demker
Professor i statsvetenskap och Prodekan Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet.

Ett samtal om svåra beslut arrangeras i samverkan mellan Göteborg International Film Festival, Svenska kyrkan, Centrum för kultur och hälsa, Göteborgs Universitet.

 

Nästa samtal där Svenska kyrkan finns med som arrangör är

Ett samtal om en betydelsefull triangel, Fredag den 31 januari 10.00-11.00

I filmerna Class Enemy av Rok Bicek, med fokus gruppdynamik, och The Past av Asghar Farhadi, om komplicerade familjerelationer, diskuteras frågor om den för oss människor så betydelsefulla triangeln ansvar, samvete och skuld. I båda filmerna är självmord närvarande såväl i huvudpersonernas liv som i händelseutvecklingen. Hur hanterar man känslor av ansvar, samvete och skuld i sorg?

Medverkande: Ulf Karl Olov Nilsson – UKON, författare och psykolog, Ingrid Elam, dekan konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet och Truls Bernhold, präst som arbetat med interner på Kumlaanstalten. Moderator vid samtalet är  Eva Staxäng, Jonsereds herrgård/Göteborgs universitet.

Detta samtal är ett samarrangemang mellan Göteborg International Film Festival, Svenska kyrkan och Jonsereds Herrgård/Göteborgs universitet.

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Jan 16

Kvällen när filmen överglänste boken

igelkotten

Det var terminsstart för filmklubben i S:t Johannes församling, Malmö, en kall januarikväll och besökarantalet blev det största hittills.

Filmen som vi 46 församlade individer skulle se var Igelkotten av Mona Achache efter boken som på svenska heter ”Igelkottens elegans”.

Vi följer Paloma, 11 år, som dokumenterar sin omgivning genom att filma och teckna den så som hon ser den. Hon har genomskådat det liv som levs på de olika våningsplanen i det tjusiga överklasshuset och planerat att ta sitt liv på sin 12-årsdag för att fly guldfisktillvaron som hon inte tror sig kunna komma ur på annat sätt.

När en av de boende hastigt dör, flyttar istället en japansk man, Kakuro Ozu, in i huset. Genom att se sina medmänniskor ”på riktigt” påverkar han livet på dem och både Paloma och den bistra och hemlighetsfulla portvakten Renée Michel bjuds att se helt andra färger i tillvaron.

Filmklubben Talar film

För att hantera den nu dubbelt så stora filmklubbens samtal efter filmen, valde jag att byta samtalskoncept och testa ”Tala film, tala liv”-metodiken. Här talar man om filmen i mindre grupper på 6-8 personer, låter alla komma till tals och utgår ifrån tre fasta punkter i samtalet. Lite improviserat blev det förstås, då det inte finns en fullständigt fast besökskrets till Filmklubben. Därför fick jag fånga några av de mer regelbundna besökarna i dörren, för att ge dem rollen som samtalsledare i smågrupperna.

Samtalet i min grupp kom att kretsa kring hur en enda person kan förändra ett sammanhang så fullständigt, om Palomas klarsynthet och utveckling genom filmen; genom de goda mötena med Kakuro och Renée Michel, om den utveckling som Michel i sin tur gör och om hur ett teoretiskt sett sorgligt slut ändå inte är sorgligt. Filmens kvardröjande känsla ansåg många var ”hopp”.

När jag ställde i ordning lokalen efteråt tillsammans med två frivilliga krafter, kom vi in på vem Kakuro egentligen kan tänkas vara. Är han en slags gudsgestalt som kan genomtränga de hårdaste skal för att skåda det som finns på insidan och ta fram det bästa i varje individ?

I de flesta fall då en populär bok filmatiseras är det svårt att ge förlagan ordentlig rättvisa. Här sades det tvärtom att filmen på många sätt överglänste boken! Inte minst kan man tacka de fantastiska skådespelarinsatserna för det!

Katarina Herbert Vaarning

Kaplan

S:t Johannes församling, MalmöKatarina foto

 

Jan 10

Filmerna i tävlan om Angelos, Svenska kyrkans filmpris

 

Angelos av Erland Forsberg. Ikonen är en del av Svenska kyrkans filmpris. Foto: Mikael Ringlander.

Angelos av Erland Forsberg. Ikonen är en del av Svenska kyrkans filmpris. Foto: Mikael Ringlander.

Det börjar dra ihop sig till den årliga filmfesten i Göteborg. Göteborgs internationella filmfestival öppnar den 24 januari. Tretton svenska filmer i fullängdsformat är uttagna till tävlan om Angelos-priset, Svenska kyrkans filmpris. Spelfilmerna är i år flest i antal, sju stycken, resten dokumentärer. Priset delas ut i samband att den visas på festivalen.

Här kommer en kortpresentation av de filmer som är i tävlan:

Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark.  En film om identitet, att fly vardagen, stå upp för sig själv och om passionerad kärlek. Den bygger på Eli Levéns roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter” och är festivalens invigningsfilm.

Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla av Bengt Danneborn. Filmatisering av Håkan Nessers roman om tonårige Mauritz som under the summer of Love, 1967, längtar till storstan. Livet ändras när han förälskar sig och ett brott skakar om den lilla staden.

Stockholm Stories av Karin Fahlén. Långfilmsdebuten för Fahlén blir med en adaption av Jonas Karlssons novellsamling ” Det andra målet”. En väv av parallella historier under några dagar i ett gråkallt Stockholm.

I Remake samarbetar Andreas Öhman i manus regi med Per Gavatin. Liksom i I rymden finns inga känslor och Bitchkram står relationer i centrum.  Här rör det sig om den ständigt filmande Lisa och hennes pojkvän Martins parförhållande som under en resa till New York testas i sin form.

 Maria Blom återvänder till Dalarnas som spelplats i relationskomedin HallåHallå, tio år efter Masjävlar. Huvudpersonen Disas liv går på tomgång efter en skilsmässa. Men livet får fart och färg igen genom lite uppror, kärlek och en ny kampsport.

Jag stannar tiden, en dokumentär av Gunilla Bresky om fotografen Vladislav Mikosjas innehållsrika liv. Han fotograferade krigets fasor vid fronten under andra världskriget och gjorde under samma period en resa till London och Hollywood där han bl a träffade tidens stora inom filmen.

Vittne till sin samtid av Maj Wechselmann. Wechselmanns nya dokumentär handlar om Clas-Göran Bjernér och hans erfarenheter från arbete som TV-fotograf vid en lång rad krigshärdar och vid olycksplatser. En film om att alltid utkräva ansvar för världens tragedier.

Jag är fan en panter. Sedan några år har Pantrarna varit en positiv motkraft till gängkriminalitet och skottlossningar i stadsdelen Biskopsgården, Göteborg.  Leo Palmestål och Anders Rundberg fortsätter i en andra dokumentärfilm, nu tillsammans med Jennifer Jerez, att skildra Pantrarna och deras verksamhet.

Freak Out, en dokumentär av Carl Javér om en grupp idealister som vid förra sekelskiftet grundade kolonin Monte Verità i Schweiz. De var emot konsumtionssamhället, åt vegetariskt och har inspirerat många alternativrörelser med sina idéer om hur livet skall levas.

Tarik Salehs Tommy är en kriminalthriller. Anton Hagwalls manus baseras delvis på verkliga händelser. Ett storrån genom förs och hastigt sticker en av gärningsmännen, Tommy iväg. Ett år senare dyker hans flickvän upp i Stockholms undre värld och hämta bytet.  

Vive la France. Frankrikes gamla kärnvapenprogram påverkar ännu livet högst påtagligt för befolkningen i Franska Polynesien. Titti Johnson och Helgi Felixons dokumentär beskriver kärnvapentesternas följder genom paret Kua och Terikis liv på en atoll i ö-gruppen, tio mil från Mururoa.

I Henrik Hellströms The Quiet Roar möter en dödligt sjuk kvinna sitt tidigare jag och liv i det undermedvetna medelst hallucinogener och regressionsterapi. Hon vill dämpa sin ångest genom att försöka förstå sina livsval, återuppleva livet när hon befinner sig i dödens närhet.

Concerning Violence. Krig och konflikter har ofta sin grund i historiska skeenden. Det gällde förr och det gäller även idag i vår globala värld. Göran Hugo Olsson har bland annat i arkiven hittat material till sin uppgörelse med kolonialismen i dokumentärfilmens form.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan 7

Blå är den varmaste färgen

BlåEn av förra årets mest omtalade filmer, Blå är den varmaste färgen, kröp under huden på Mikael Larsson. Läs hans krönika om en svindlande kärlek här.

 

Blå är den varmaste färgen

Vissa filmer går en spårlöst förbi. Andra är ”intressanta” eller ”välgjorda”. Och så finns det dom som träffar hårt och djupt, som man inte kan försvara sig mot. La vie d’Adèle chapitre 1 et 2 kvalar in i den sistnämnda kategorin för min del. Det känns som att jag raglar ut från bion. Ett dygn senare klistrar den fortfarande tätt tätt vid näthinnan.

Det handlar alltså om kärlek. Gymnasietjejen Adèle träffar konststudenten Emma. Det gnistrar med en oerhörd kraft. De är fantastiskt olika. Livet blir inte enklare. Kärleken blir inte svagare. Men den gör ont. Den utgör ingen fredad zon. Maktkamp, skam och klasskomplex väller in.

Och det är då man kan ställa som frågor som: Varför måste vi ändra på varandra hela tiden? Hur kan det vara så ensamt mitt i kärleken? Finns det ett liv efter Passionen? Har vi rätt att tacka nej om kärleken blir för stor, krävande, utplånande?

Plockar fram gamle Stendhals Om kärleken (1822) när jag kommer hem och hittar genast det jag söker: ”Att inte älska, när man av himlen har fått ett sinne skapat för kärlek, det är att beröva sig själv och andra en stor lycka. Det är som ett apelsinträd som inte skulle blomma av rädsla för att begå en synd.”(s. 57 i Bonniers pocketutgåva från 1999). Är det så enkelt?

Passion som livets mening tillhör definitivt en av de allra mest missbrukade klichéerna i filmhistorien. För- och efterhandssnacket till guldpalmsbelönade Blå har i hög utsträckning handlat om de långa sexscenerna. Det är synd och gör filmen orättvisa tycker jag. Det som skiljer Abdellatif Kechiches film från så många andra filmer om kärlek är närheten och långsamheten. Allt tar nämligen tid i det 179 min långa verket: frukosten, kyssen, franskalektionerna, familjemiddagarna och tårarna, ja tårarna.

Mest påträngande är enligt min mening den närmast konstanta närbilden på Adèles ansikte. Oron, hoppet, euforin, förtvivlan, skammen. Allt finns där. Får man verkligen komma så nära? Det är lätt att förstå att inspelningen måste ha varit närmast omänskligt krävande. Jag kan också förstå att man ifrågasätter det etiskt försvarbara i en sådan arbetsprocess.

Samtidigt kan jag inte undgå misstanken att det mest provocerande här är skildringen av ung osjälvisk kärlek. Som inte räcker till. Som inte övervinner alla hinder. (Trailern avslöjar mycket mer än vad jag gör här.) Och jag är tacksam över att det inte pekas med några hela händer ens på slutet.

Det gör ont. Det är livet. Voilá!

Foto: Claudia Becker.

Foto: Claudia Becker.

 

Mikael Larsson

Jan 7

Eeemil!

EmilaffischEmil & Ida i Lönneberga

Den påhittige Emil i Katthult, Lönneberga och hans lillasyster Ida är välkända av många världen över. Kända är även de övriga bikaraktärerna i berättelserna om honom, som drängen Alfred, pigan Lina, sällskapsgrisen Griseknoen och förstås föräldrarna, Alma och Anton. Astrid Lindgrens böcker om Emil tillhör en sorts barnens litteraturkanon. Filmerna och tv-serien från 1970-talet har skapat tydliga bilder som konkurrerat med Björn Bergs illustrationer i böckerna för de generationer som avnjutit berättelserna även i rörlig bild.

Besökare utan Emil-skolning

I mellandagarna hade den senaste versionen Emil & Ida i Lönneberga (2013) premiär. Den här gången tecknad och med Astrid Lindgrens röst som berättare.

Jag tog med mig min 6,5-åring och min nästan-5-åring, som hemifrån ännu inte fått så mycket Emil-skolning. Faktiskt medvetet, eftersom jag varit lite tveksam till ifall böckerna om Emil egentligen känns så aktuella i den uppsjö av litteratur som finns tillgänglig för barn. Orsaken till det är delvis att den värld böckerna beskriver för mig känns avlägsen och kanske därmed svårgripbar för barn av idag, och delvis för att jag själv egentligen aldrig riktigt fäste mig vid historierna så som jag gjort vid exempelvis Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken och Mio min Mio.

Barnen i mitt sällskap var ganska roade, jag fick kämpa lite med fokus och fick säga åt nästan-5-åringen att sitta still några gånger under de 63 minuter filmen varade. 6,5-åringen frågade viskande vid ett tillfälle om det gått 63 minuter än… det hade det inte.

Målgrupp?

Filmen påminner i bildhastighet och ”snällhet” om de filmer om Spöket Laban och Lilla Anna som visats på biograferna de senaste åren. Utifrån det kanske man kunde tänka att det skulle passa de allra minsta bäst, men det är här jag själv känner att det spretar en aning.

För frågan är om Emil och Ida är tillräckligt intressanta för de allra minsta eller om berättelserna om Emil kanske mest blir intressanta då frågorna kring hur det egentligen var förr kommer smygande?  Frågor som kan handla om allt ifrån uppfostran till mat, ekonomi och livsstil samt kyrkans och prästens roll, förstås. Och då är det nog inte riktigt samma målgrupp åldersmässigt som gillar filmens typ och form som dess innehåll, även om det kan tyckas vara finlir. Barn som barn, liksom.  Jag tror dock att man kan ha rätt finmaskig sortering och som introduktion till film på bio för de allra yngsta tycker jag därför att Spöket Laban och Lilla Anna passar bättre. Men att introducera små barn till film på bio och den helt annorlunda upplevelsen att njuta film så avskalat från andra syn och hörselintryck, tycker jag absolut att man ska göra!

Den här versionen av Emil håller sig bildmässigt mycket nära sina förlagor och ser man filmen som Emil-nostalgiker tror jag inte man blir besviken!

Mina tankar efter filmen kretsar framförallt kring det där med brott (synd?), straff och botgöring. Hur man kan prata med barn om det som faktiskt är ett tydligt huvudtema i böckerna; pojken som på något sätt ser ”hyss” som en del av sin identitet, när det oftast handlar om situationer han hamnar i driven av välvilja.  Och vad avsikten gör åt hela sammanhanget.

 

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

Kaplan, St Johannes Församling, Malmö

Jan 5

Det här med att ordna filmfestival…

faroI början av december anordnade jag filmfestival i Ljusets kyrka, Hallunda. Filmerna Faro ( 2013, regi: Fredrik Edfelt) och Ingen riktig finne (2012, regi: Kai Ronkainen) visades på tisdagar och på onsdagarna visades kortfilm i samarbete med Fanzingo, ett kulturhus i Alby. Temat för festivalen var närhet. Fika serverades till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete och ungdomar serverade.

Att ordna filmfestival innebär ett arbete kring rättigheter, annonsering, samarbetsparter, smörgåspålägg och naturligtvis – att välja film.

Språket

Och det här med språket, det behöver man fundera över , särskilt i Hallunda. Publiken som kom till filmfestivalen var mestadels finskspråkig. Det beror nog på Ingen riktig finne. Filmen Faro är en svensk produktion där talet är på svenska. Jag valde den för att den är så himla bra och inte många har sett den men den hade inga undertexter, vilket några saknade.

Film i kyrkorummet

Det är nåt särskilt med att se film i ett kyrkorum, rent praktiskt alltså. Det här med ljudet är ett bekymmer, att få det tillräckligt bra. Ljuset är ett annat bekymmer, att få rummet mörkt nog. Och stolarna är ytterligare nåt att fundera över, man vill ju kunna sitta bekvämt. Kyrkorummet i Hallunda har inte de bästa förutsättningarna för att visa film, men det finns en stor duk och projektor.

Att visa film i ett kyrkorum  är nåt särskilt, rent existentiellt alltså. När film och rummet möts blir det påtagligt att kyrkorummet törs och kan härbärgera många livs skeenden och känslor.  En scen i Ingen riktig finne utspelar  i Hallunda och några av statisterna som är med i filmen satt i publiken. Det var första gången de såg filmen. Kyrkorummet rymmer det också – att se sig själv på vita duken för första gången.

När ungdomar från Alby som vanligtvis inte går i kyrkan visar sina kortfilmer om djupa existentiella frågor visar kyrkorummet upp sin bästa sida. Ångest och identitetsproblem får finnas och ungdomarna i kyrkans ungdomsgrupp applåderar och tar emot.

Att visa film i kyrkan skapar möten, både mellan människor men också mellan ens egna tankar, tro och filmens budskap. Det förstod jag på samtalen efter filmerna.

Filmfestivalen i Hallunda besöktes av ett åttiotal besökare, vilket jag betraktar som ett gott resultat.

Min egna filmfestival

När jag återhämtat mig från filmfestivalen i Hallunda skapade jag min alldeles egna filmfestival i mellandagarna.  Jag såg Sune på bilsemester, Dagarnas skum och Philomena under ett dygn.

Nu var allt praktiskt redan ordnat, jag kunde bara sjunka ner i biosalongen och se film. Jag tycker om att se flera filmer under samma dag. Att liksom slungas mellan olika känslor och världar. Att se film efter film kräver ett vaket sinne, så att man inte blandar ihop karaktärer och scener. En vakenhet som kräver att jag jobbar med min egen otålighet.

Att se film i en biosalong är givetvis att föredra, här funkar ju både ljud och ljus. Men en del av mig kan inte låta bli att sakna den vördnadsfulla tystnaden i kyrkorummet under filmfestivalen. Tystnaden som en respekt för filmens hantverk och budskap.  Jag saknar också samtalen och kommentarerna efteråt, de som gör att filmen liksom blir bättre efteråt än under.

DSC_7941 (640x542)Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Jan 4

Dagarnas skum

Filmbloggen inleder året med en recension av Michel Gondrys (Be Kind Rewind, 2008, The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2003) filmatisering av Boris Vians roman Dagarnas skum (1947). Gondry av alla regissörer borde ha de rätta förutsättningarna för att beskriva det surrealistiska universum där de förälskade huvudpersonerna befinner sig. Men hur fungerar filmen om man inte läst boken? Katarina Vaarning har sett filmen.

 

dagskumAtt gå ensam och se en film på bio, ger en speciell upplevelse när de där spontana uttrycken och kommentarerna kring det man varit med om får vänta.

Jag tog mig iväg under mellandagarna för att se Michel Gondrys ”Dagarnas skum” (L’écume des jours).

Handlingen: I filmen följer vi den välbärgade och självvalt icke-arbetande ungkarlen Colin (Romain Duris) som lite filantropiskt ägnar dagarna åt att exempelvis uppfinna ett piano som blandar cocktails samtidigt som han äter goda måltider komponerade och lagade av den vältalige och korrekte kocken/chauffören/vännen Nicolas (Omar Sy).

När det går upp för Colin att både Nicolas och den av filosofen ”Jean-Sol Partre” besatte vännen Chick har träffat flickvänner, bestämmer sig Colin att det är dags även för honom att finna kärleken. På en fest hos Nicolas flickvän träffar han Chloé (Audrey Tautou) och omedelbart tycke uppstår. Men lyckan blir kort när livet tar en annan vändning för paret på deras bröllopsnatt.

För många har Boris Vians bok betytt mycket har jag förstått, och jag gissar att mitt intryck av filmen hade varit annorlunda om jag hade haft läsupplevelsen i bagaget.

Jag funderade en del under filmens gång på hur nära filmen håller sig till boken eftersom jag hade svårt att riktigt fästa mig vid karaktärerna. Jag upplevde aldrig något direkt ”möte” med dem och egentligen kanske inte heller någon direkt gnista dem emellan, handlade det historien, om personkemi eller skådespelarprestationer?

Jag funderade också på om de fantasifulla scenerna och rika bildspråket, hade djupare mening och om dolda budskap kunde avkodas genom att tolka alla bilder som flöt förbi, men jag slukades upp i dem och mina tankar gavs inte mycket reflektionsutrymme under filmens gång på grund av intensiteten.

Den stora behållningen tycker jag var den visuella resan, den väldiga färg- och formrikedom filmen bjöd på, de enormt kreativa specialeffekterna samt musikens tydliga roll som i sig gav en alldeles särskild dimension till upplevelsen. Och Upplevelse var det mer än en traditionell filmstund.

 

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan, St Johannes församling, Malmö

Dec 23

En jultradition

Med Katarina Vaarnings krönika om en film som blivit en jultradition, tar filmbloggen julledigt i några dagar.

 

HAarry SallyNär Harry mötte Sally

Olika familjer har olika jultraditioner.

Så även kring film. En tradition som funnits med i delar av min familj de senaste dryga 15 åren, är att se ”När Harry träffade Sally” från 1989 (”When Harry met Sally” av Rob Reiner) på julaftonens förmiddag. Under de gångna åren har livet påverkat den och från min sida har den setts med både hjärtesorg och längtan, igenkänning, nostalgi och hela tiden med en enorm glädje och ett hopp som resultat.

 

Handlingen, lite kort, är att vi får möta Harry och Sally första gången när de från Chicago ska samåka till New York och nya liv där. Under resan lär de känna varandra; båda har väldigt fasta övertygelser kring saker och ting och de skiljs åt. Inte som vänner direkt.

Men livet, det förunderliga, för dem samman igen många år senare och då börjar en ny tid av… Ja, vänskap?

 

Dialogen är fantastisk, rolig och på många sätt klockren och innehåller mängder av kända citat som jag märkt att många i min omgivning, inklusive jag själv, bär omkring på.

Harry och Sally är karaktärer som gestaltas inkännande och levande av Billy Crystal och Meg Ryan.

Personporträtten från manus av Nora Ephron visar på den komplexitet som finns hos oss människor och samtidigt på den förändring som livet, och erfarenheterna av det, ger.

 

Inom rom-com-genren är detta i min mening en av de allra bästa filmerna och dess scener från jul- och nyårsfirande gör att filmen för mig går att knyta särskilt mycket an till jultiden.

Även om den med stor behållning kan ses när som helst och många gånger.

 

 

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

Kaplan

S:t Johannes församling, Malmö

Dec 23

Filmtips i jultid, del 4

Dan före dan kommer här avslutande delen på filmtips i jultid.

Filmarkivet.se

Tack vare Kungliga biblioteket och Svenska Filminstitutets samarbete med det digitala filmarkivet (främst journalfilmer, dokumentärer och reklamfilmer) har vi fått möjlighet att se ett Sverige från förr. Filmerna i detta underbara arkiv säger allesammans något, eller ganska mycket, om den tid och den plats de har tillkommit. Filmer med jultema, eller inte. Här finns allt. Vad sägs om Julotta från Värmdö kyrka 1937, Alternativ jul – alternativt samhälle från 1969  eller en filmatisering av Viktor Rydbergs Tomten från 1941? Varning utfärdad: det är lätt att fastna en god stund.

en julberättelseEn julberättelse (2008, originaltitel: Un Conte de Noël)

I Arnaud Desplechins pärla är det så långt från smetig julsentimentalitet man kan komma. Det är ett tittskåp in till en übercool borgerlig fransk familjs julhelg. Det pratas, intrigeras, äts, skrattas, grälas, knådas familjesurdegar och festas med intensitet under några dagar i det stora huset. De har lyckats samla tre generationerna för gemensamt julfirande på grund av att familjematriarken är svårt sjuk. Här finns djup i karaktärerna, de blir aldrig helt färdigbeskrivna utan lämnar utrymme för att fundera vidare eller fylla i själv. Bra driv i berättandet, gediget skådespeleri och den pratiga livfullheten gör detta till en julfavorit för mig.

Dansande andarnas skogDe dansande andarnas skog (2013)

I väntan på barnet. Barnet som ger fortsatt liv och fortsatt hopp. Det är summan av livet för aka-folket  De som har ”fyrkantiga tänder” (hos dem slipas tänderna spetsiga) och är utan barn är stackare, får vi veta. Linda Västrik och hennes filmteam har under tolv år följt aka, ett pygméfolk i Kongobäckenet. Det har tidvis varit mycket tufft för Västriks filmteam, men i likhet med tillkomsten för god single malt så har den tolvåriga processen lett till fina saker. Filmen är gjord med den största respekt för aka-folket och deras kultur. Det känns som en stor gåva att få ta del av deras intensiva gemenskap, deras djupt förandligade liv och livsbetingelser genom Västriks film. De dansande andarnas skog är aktuell på bio just nu.

 

God Jul och Gott nytt år!

 

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor

Kyrkokansliet

Dec 23

Hobbit – Smaugs ödemark

Jag ska ge dig två bilder från min vardag;

Jag hämtar barnen från dagis och skola. Min sjuårige son kräver att vi ska gå till den skog där han varit med klassen tidigare på dagen. Han har nämligen hittat Radagasts stav i skogen. Han fick inte ta hem den för sin lärare så nu måste den hämtas. Så det är bara att ta fram ficklamporna, trotsa hungern och ge sig ut i en kolsvart skog och leta stav.

Radagast är en av trollkarlarna i berättelsen om Bilbo.

Det är lördagskväll och vi har vänner över på middag. Både barn och vuxna sitter vid middagsbordet och äter. Vad är det vi samtalar om? Jo, om Legolas släktförhållanden. Det börjar med att min sjuåriga dotter undrar över alvernas odödlighet och barnafödande. Sällskapet runt bordet vet  besked och samtalet är igång.

Legolas är en alv som finns med i Tolkiens värld kring berättelsen om Sagan om ringen… Notera här min tvekan över att skriva ut ”och berättelsen om Bilbo”. Legolas, spelad av Orlando Bloom är med i både Sagan om ringen-eposet och i Hobbit – Smaugs ödemark. Men är han egentligen med i boken om Bilbo? Jag har läst boken, (såklart) högt för barnen och maken, men jag kan den inte utantill så jag låter det vara där…

Och då har vi kommit till problemet med filmen Hobbit – Smaugs ödemark. Manuset är inspirerat av boken Bilbo, den följer inte alls bokens berättelse. Så huruvida du kommer att tycka om filmen Hobbit – Smaugs ödemark eller ej, beror i allra högsta grad på hur du förhåller dig till boken.

Jag tycker att filmen var bättre än den första. Jag tycker att den var underhållande, inte så mycket våld, det uppskattar jag. En kvinna fick vara med, betydlig förbättring från den första filmen. Men den är lång, nästan tre timmar. Filmen handlar om kampen mellan det onda och det goda. Att se den är som att stiga in i en annan värld, jag behöver det ibland och jag tycker om det.

Vad min familj och vänner tycker om den?

Eftersom den är otrogen till boken och därmed  mot Tolkien, möts den med tystnad. Det är klart att man kan göra film med karaktärer lånade från olika världar och berättelser. Men filmen har ju inget att göra med Tolkiens värld.

Beatrice Lönnqvist