Okt 23

Filmklubb möter Vinz, Hubert och Saïd

Katarina foto

Medan höstmörkret faller samlas Filmklubben i S:t Johannes i Malmö för att se filmen Medan vi faller (La Haine). Den franska filmen från 1995 har redan hunnit bli en modern klassiker. Katarina Vaarning, kommer framöver att skriva krönikor om filmklubbens träffar.

 

 

 

 

 

 

Året var 1995 och jag var 20 år gammal. Filmen Medan vi faller (La Haine), regisserad och skriven av den då anmärkningsvärt unge Mathieu Kassovitz, landade i ett Malmö som härbärgerade en hel del av frågeställningarna som filmen bar på. Personligen berördes jag mycket. Jag har sedan dess burit med mig den som ett av mina viktigaste filmminnen.

Filmen tar sin början i en invandrartät förort till Paris. Det är dagen efter det att kraftiga upplopp lett till att en ung man, Abdel, på grund av polisens övervåld, hamnat i koma och vårdas på sjukhus. Under kaoset och röran som upploppet lett till, då även ett flertal poliser skadats, försvinner en polisrevolver. Detta vapen får en central betydelse i filmen.Vi följer de tre huvudpersonerna, juden Vinz, araben Saïd och Hubert med afrikanskt ursprung, under knappt ett dygn då deras liv tar vändningar som får ödesdiger konsekvens både för dem och för människorna omkring dem.medan_vi_faller

Fortfarande aktuell

Igår var Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö filmens publik. Under samtalet efter filmen lyftes aktualiteten även idag fram. Spänningarna mellan olika geografiska områden som egentligen handlar om ekonomi och ibland om utbildningsförutsättningar, går att se i de flesta större städer. Upplopp som har sin grund i frustration och en känsla av maktlöshet, där polisen får representera ”fienden”,  är något vi sett upprepade gånger sedan 1995 på olika platser i Europa och resten världen. Vi funderade kring hur mycket man egentligen kan välja sitt ”öde” och hur lätt det är att bli så som andra fördomsfullt väljer att se dig. Vi talade också om hur vapen i vissa sammanhang är det enda som gör att människor lyssnar på dig, eftersom du berövats – eller aldrig erövrat något – annat språk.

Något jag inte minns att jag reflekterade över när jag såg filmen första gången, är valet av karaktärernas namn. De flesta har samma namn i filmen som i verkligheten, som för att illustrera att det lika gärna kunde ha varit under filmkaraktärernas förutsättningar som skådespelarna vuxit upp. Det i sin tur gör känslan av ett vi och ett gemensamt ansvar tydligare och flyttar blicken från ett ”dom och deras problem” till ett ”vår värld, vårt ansvar”.

 

Katarina Herbert Vaarning

Kaplan, S:t Johannes församling, Malmö

Okt 21

Öländskt allvar

Lena Olsson Fogelberg har sett Skumtimmen, Daniel Alfredsons filmatisering av Johan Theorins förstlingsverk, den bästsäljande skräckromanen med samman namn. Skumtimmen

Eftermiddagen bjuder på en värmande höstsol när vi kommer till biografen Folkan i Borgholm. Vi är inte ensamma, ett hundratal ölänningar har, liksom vi, valt bort möjligheten att njuta en skön höstpromenad för att istället hamna på det karga alvarets dimma och kyla i filmen Skumtimmen!

Den som läst boken Skumtimmen av Johan Teorin  (2007) känner väl igen sig i miljö och handling även om filmen ger en blekare bild av både landskap och uppbyggd spänning.

Julia (Lena Endre) kommer till Öland för att sälja sin pappas hus. Pappa Gerlof (Tord Peterson) och Julia har svårt att mötas genom den skuld de båda bär på. För 20 år sedan försvann Julias 5-årige son Jens i dimman på alvaret.  Julia anklagar sin pappa för försvinnandet, medan han aldrig ger upp sökandet efter barnbarnet och sanningen om vad som verkligen hände Jens.

Pappan och en gammal vän till honom har börjat koppla Jens försvinnande till ett kusligt mord på 40-talet. Dramatiken ökar när den gamle vännen hittas död. En sandal som Jens bar vid försvinnandet kommer på posten till Gerlof. Mitt i allt detta spirar en förälskelse mellan Julia och den polis som en gång utredde försvinnandet av Jens.

Frågan om skuld finns hela tiden närvarande genom oförlösta relationer och oklarheter. Det tunga landskapet, övergivna hus och illa upplysta småvägar förstärker tematiken. Lena Endre och Tord Peterson gör det värt att se filmen. Åtminstone om man också gillar det öländska alvaret i dimma och regn!

 

Lena Olsson Fogelberg

Handläggare, präst

Avdelningen för Kyrkoliv och samhällsansvar, Kyrkokansliet

Okt 21

Kortfilmsfest i Uppsala

Filmbuffs med intresse för kortfilm bör ta sig till Uppsala. Den 21-27 oktober är det för 32:a gången dags för Uppsala Internationella Kortfilmsfestval.

I årets specialprogram ryms många ämnen; bl a Tjeckien, Tema: Kroppar, Dansk animation, Kortfilmsklassiker, Queer, Fantastisk film och retrospektiver med Joanna Rytel och Siegfied A. Fruhauf.

Över 300 filmer från 500 länder visas. Under festivalveckan säljs biljetter på Grand, Trädgårdsgatan 5, 30 minuter före visning.

Okt 19

Prince Avalanche

 

Katarina Vaarning har i Prince Avalanche sett något på bioduken mindre vanligt; män som pratar relationer.

 prince avalancheVid sidan om biografernas A-märkning av film, tog jag med mig en väninna och gick på Prince Avalanche.  Jag hade inte sett något av David Gordon Green tidigare, men läst mig till att han huvudsakligen ägnat sig åt smal independentfilm.

Året är 1988. Alvin och Lance är filmens huvudkaraktärer. Alvin har gett sig iväg för att ge sig själv utrymme för att tänka och tänker sig att det ger flickvännen Madison lika mycket rum för reflektion. Fast hon är kvar i vardagen med ett barn sedan en tidigare relation. Den yngre Lance är Madisons bror som Alvin anställt som hjälp och assistent enligt sig själv primärt för att vara snäll mot Madison. Båda männen framställs komplext med sina respektive bagage. Det handlar delvis om de kvinnor som de lämnat på annan plats när de väljer att lägga arbete och vila i vildmarken under en period vars längd filmen inte förtydligar.  Alvin och Lance ägnar sig åt att måla vägmarkeringar och sätta vägstolpar i ett område i Texas som härjats förfärligt av bränder 1987. Men. Kvinnorna har stor makt över dem båda, kanske framförallt i sin frånvaro.

 Lonely eller alone?

Lance som först nyligen anställts av Alvin, får frågan om han inte kände sig ensam under våren då han var ute och arbetade alldeles själv. Alvin gör då en rätt skarp distinktion mellan att vara ”lonely” och ”alone”, ensam och i avskildhet, och hävdar att han växer som människa medan han är i avskildhet därute. Det ständigt överraskande livet förändrar dock villkoren för båda männen och genom den sårbarheten spirar nytt liv.

Män som pratar relationer

Män i film har för visso långt fler rollalternativ än kvinnor, apropå A-märkning, men det slog oss hur ovanligt det ändå är med två män som talar med varandra om relationer. Det är närapå så att det borde kräva en alldeles egen märkning som skulle signalera lite mindre komik, mer allvar, än bromance-genren i allmänhet tycks göra.

Prince Avalanche ställer frågor om manlighet i vår tids pågående diskussion om vad som egentligen definierar den moderne mannen. Även om den på inga sätt är en stridspamflett i frågan, ger dess lågmäldhet och värme fina möjligheter till reflektion i frågorna. Naturfotona och filmens lugna tempo bidrar också till en angenäm upplevelse i biosalongen. Jag hoppas att filmen släpps som dvd och jag ser fram emot fler alster av David Gordon Green.

 

Katarina Herbert Vaarning

Kyrkokaplan

Johannes församling, Malmö

Okt 18

Min stulna revolution

Den uppmärksammade dokumentärfilmaren NSarvestaniahid Persson Sarvestani (bl a Drottningen och jag, Prostitution bakom slöjan) kommer nu med en ny film som idag går upp på svenska biografer; Min stulna revolution

I filmen söker hon upp kvinnor som liksom hon själv var vänsterradikala aktivister på 1970-talet i Iran. Kvinnor som protesterade mot den rådande samhällsordningen, som ville ha ville revolution. En förevändning att söka upp dessa kvinnor var för att få svar på en fråga som gnagt i 30 år. Hur var det sista tiden i livet för hennes lillebror Rostam som avrättades, 17 år gammal?När shahen sedan störtades 1979 så var det inte vänsterpolitikerna som tog makten, det gjorde de bättre organiserade religiösa ledarna. En typ av förtryck kom att ersättas med ett annat. Nahid Persson Sarvestani själv lyckades fly efter shahen fallit. Hennes lillbror, många av hennes kamrater och andra gjorde det inte. Alltsedan sin flykt har Persson Sarvestani brottats med skuldkänslor för att hon klarade sig undan.

Möten, berättelser och liv 

Persson Sarvestani gör en lång lista med namn, tillslut finner hon fem stycken av sina gamla kamrater. statyer my stolenDe bor på olika håll i Europa, någon på andra sidan Atlanten. Hon börjar med att ringa upp och sedan söka upp dem i deras hem, till slut träffas alla hemma hos Nahid på Lidingö. Det är känslosamma möten, trevande och brutalt öppna på en och samma gång. I sin ungdom var de här kvinnorna mot religion, det var den radikala politiken som skulle förändra och rädda världen. Idag har en av kvinnorna funnit tröst i religion och är praktiserade muslim. Nahid upprörs först över detta, som hon kallar det svek mot kampen, men det visar sig att kvinnan genom religionen kunnat gå vidare i sitt liv, trots den absolut kolsvarta historien. En annan är bullmamma, i Malmö. En tredje har bearbetet sina upplevelser genom att uttrycka dem konstnärligt, i små skulpturer, modeller, teckningar. Det är så oerhört tungt, det som dessa stolta och vackra kvinnor berättar. Så tungt att jag har svårt att andas när jag ser filmen. Ofattbart trångt i cellerna. Smuts, mörker, svält. Bestraffningar och tortyr förekommer regelmässigt. Avrättningarna. Skräcken. Avrättningarna. my_stolen_revolution En av kvinnorna har lyckats smuggla ut sin fångdräkt. Jag ryser när hon tar den på sig.

Två i en

Jag får känslan av att det två parallella filmer i en. En film som handlar om Nahid Persson Sarvestani och hennes bror Rostam, om obesvarade frågor och om ickebearbetade känslor av skuld. Och så en film som kom fram senare, i mötet med de fem kvinnorna. Den handlar om att överlevna, styrka och människovärde. Persson Sarvestani gör helt rätt i att ge kvinnorna mycket utrymme, och försöka relatera sin urprungliga fråga till det som de säger, som en del i förlåtelse- och läkandeprocessen. För mig som åskådare är det kvinnornas möte och vittnesmål som berör som tyngst och lär som mest. De kan le igen, känna kärlek och tro, även om de varit på en riktigt, riktigt mörk plats. Erfarenheten delar de med så många människor, då, idag och säkert också imorgon. Genom att bildligt sett gå bredvid, med öppna öron och modiga hjärtan, så finns en möjlighet att det blir lite lättare, lite bättre. Nahid Persson Sarvestani låter oss göra det.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

Okt 15

Belleville Baby

postr_lTur och retur egna och gemensamma minnen. Filmpoesi av Mia Engberg i den autodokumentära Belleville Baby.

Ett nattligt telefonsamtal. En röst från det förflutna, den talar franska och tillhör den lite farliga, spännande franske ungdomskärleken Vincent. Ett decennium har passerat sedan de abrupt skildes åt. De kom från olika världar, han från en fattig, ruffig miljö. Han var lite farlig, levde på fel sida lagen. Hon kom från en skyddad svensk medelklasstillvaro. De möttes. De blev kära och levde symbiotiskt tillsammans, först i Frankrike, sedan Sverige.  Med detta oväntade telefonsamtal startar en resa bakåt för Mia Engberg. Man vet hur det går, (han hamnar i fängelse, det är därför han inte ringt, hon blir dokumentärfilmare) men det är oväsentligt.  Berättelsen suger tag och man vill följa hur deras historia utvecklades.

Det inledande telefonsamtalet återföljs av fler och ordutbytena vindlar ner och emellan i minnescentra. Minnestriggarna – en röst från förr, bilder, tidsfragment i form av tidningsartiklar och nyhetsinslag som pusslas samman till beskrivningen till en gemensam historia. Mia vill göra film av samtalen. Han anklagar henne för att parasitera på honom, att hon är i överläge. Den subjektiva upplevelsen skall jämkas samman med en annans. Vilkens vilken bild är den rätta? Vad subjekten minns och återberättar blir till en historia som täcker den enes minnen av händelser som en annan beskriver annorlunda. Båda har rätt. Minnet är också i sig bedrägligt. Av det faktiska skeendets flöde stannar bara somligt, annat försvinner i psykologiska sorteringsprocesser. Ett talade exempel i Belleville Baby är hur de gick på sjöis i ett vintrigt Stockholm. Det var ett minne Vincents burit med sig – men Mia minns inte alls. Vad som stannar och hur vi formulerar detta skiljer sig, det tror jag alla kan känna igen.

4.Belleville Baby-face2Inspiration till filmens form säger sig Engberg ha hämtat från Marguerite Duras självbiografiska arbeten. Filmens särpräglade och modiga bildspråk leder mina tankar till den polske konstnären och teatermannen Tadeus Kantor och hans dödens teater. En teater där minnesfragment, återkommande sekvenser, bilder och absurditeter vävs samman på scenen för att i konstnärlig form återskapa minnen. En teater där minnen var lika viktiga som det närvarande för att skapa bilder av verkligheten.

Mia Engbergs medvetna film är en av årets vackraste. Hennes filmpoetiska verk om svunnen kärlek är i allt något högst privat, men hon lyckas göra filmkonst av detta, lyckas sjunga en sång om den svårfångade förflutenheten. Bilderna är korniga, tempot är långsamt. Jag fascineras av varenda långsamt passerande minut.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

Okt 15

Antje Jackelén blir ny ärkebiskop

 

SONY DSCÄrkebiskopsvalet är avgjort!

Med 55,9% av rösterna för Antje Jackelén kunde ärkebiskopsvalet avgöras idag. Antje Jackelén är nuvarande biskop i Lunds stift. Hon tillträder i juni 2014 som den första kvinna som valts till ärkebiskop inom Svenska kyrkan.

Den blivande ärkebiskopen kommer i mars att att dela ut Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris vid BUFF, Barn och Ungdomsfilmfestivalen, i Malmö. Det ser vi fram emot!

 

 

Okt 14

Before midnight

Filmen Before midnight är uppföljaren till Before sunrise och Before sunset. Vi har fått följa ett par, spelade av Ethan Hawke och Julie Delpy genom förälskelsen, återseendet och bildande av en enhet i parrelationen. Nu möter vi dem som trötta föräldrar som undrar hur livet blev som det blev.

Prästpraktikant Emelie Wägmark och undertecknad gick på bio för att se om det fanns något att lära i konsten att dela liv tillsammans.

Direkt efter filmen är vi båda rätt nollställda och tomma. Filmen bygger på dialog så filmen är väldigt ordrik, ibland för ordrik.

- Det första som jag slås av är filmen väcker frågor kring samtal och bordssamtal. Vad pratar man om när man möts? Filmen visar ett spännande möte mellan generationer men med stereotypiska bilder inleder Emelie.

Jag kan inte annat än hålla med. Det är tröttsamt vilka könsstereotypiska bilder som florerar i filmen. Problemet är att de får stå oemotsagda och gör inte att förståelsen för karaktärerna blir varken större eller tydligare.

- Jag har funderat mycket på frågan om vilka förutsättningar vår relation har? säger Emelie. Ibland kan relationer bli så prestationsinriktade. ”Vi ska vara så lyckliga” Så var det för paret i filmen också. Deras vänner sätter dem i en prestationsinriktad situation. De hyr hotellrum och bokar parmassage. Men när sker de bästa samtalen i livet egentligen?

Det är en bra fråga och kan man säga att paret någonsin har ett bra samtal i filmen. Så många ord som blir sagda men kommer de på djupet, blir de riktigt berörda någon gång? undrar jag och tänker samtidigt att jag inte tycker att de gör det. Samtalet känns ytligt hela filmen igenom.

- Det är ju en fråga om hur mycket man berättar om sig själv för andra. Vem har rätten att berätta om ens eget liv? Vem sätter gränser för det? undrar Emelie.

- Ethan Hawkes karaktär är ju författare i filmen. Hans böcker har handlat om parets relation, både intimt och närgånget. I en scen säger han till och med ”jag är författare, så jag får skriva vad jag vill.” sticker jag in.

Vi enas om att filmen tar upp problematiken i att objektifiera varandra och att det kan leda till att man faktiskt inte möts på riktigt. I berättelsen om det här två människorna kan man faktiskt undra om de vill mötas sådana som de är eller umgås med bilden av varandra.

Om vi lärde oss nåt om konsten att leva i en relation? Om vi gjorde det, så har vi glömt det bland alla ord och fördomar.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling och ibland handledare för blivande präster

Okt 14

Gladpunk!

En krönika om Lukas Moodyssons nya film 

När Lukas Moodysson var på bokmässan för 2 år sedan med Döden och Co sa han i förbifarten att Mammut var hans sista film. Det går att förstå det. Mannen med integritet hade plötsligt fått släppa något som han inte riktigt kunde stå för. Trodde väl aldrig riktigt att det där beskedet var allvarligt menat, det är ju sånt som vissa manliga konstnärer säger ibland när de känner sig trötta eller missförstådda.  Hann ändå bli lite orolig över hur fortsättningen skulle bli för en av Sveriges mest intressanta regissörer.

Vi är bäst!

Som tur var behövde jag inte vänta alltför länge. Men vad skulle han hitta på om han fick för sig att återvända till filmen? I fredags var det premiär för nya Vi är bäst! Som är baserad på ett seriealbum av Coco Moodysson och handlar om tre 13-åriga tjejer 1982 som startar ett band.

Visst är det en annan tid och plats (Stockholm!) och tjejerna är yngre, men parallellerna till Fucking Åmål är minst sagt påtagliga. Man känner igen den fullständigt hopplösa vuxenvärlden, de fängslande konventionerna hos de jämnåriga: kort sagt, vantrivseln i kulturen. Men mörkret är något mindre kompakt, lekfullheten hos flickorna lite större. Och så hittar de punken. Ett språk för protesten, för livsglädjen, för viljan att bryta normer, kunna själv, vara vacker på sitt eget sätt.

Modig Moodysson?

Man kan fråga sig om Moodysson är modig eller inte. Han återvänder till känd terräng, regisserar barn, gör film om det stora i det lilla. Han formexperimenterar inte (som i Container). Han adresserar inte storpolitik (trafficking som i Lilja-4-ever, el globalisering som i Mammut). Han provocerar inte (som i Ett hål i mitt hjärta). Det här är inte en film som är jobbig att se.

Men det betyder inte att det blir tråkigt. Jag menar hur många svenska filmer görs det per år om alldeles vanliga normbrytande flickors annorlundaskap? Som inte klappar på huvudet? Inte jättemånga och där vill jag hävda att Moodysson bedriver lågmäld men viktig genuspolitisk aktivism. Att döma av mitt eget 13-åriga biosällskap fungerar det hur bra som helst. Autenticitetspoängen blir mycket höga.

Själv var jag också 13 år 1982. Gick i kyrkan och spelade tvärflöjt. Och lyssnade på KSMB. Kan inte låta bli att dagdrömma om hur kul det varit om nån som Bobo dragit mig in i lite nya cirklar.

Mikael Larsson

Mikael Larsson och Hans Hodel. Foto: Claudia Becker.

Mikael Larsson  Foto: Claudia Becker.

Lektor i Gamla testamentets exegetik, Uppsala

Sep 27

Trubbel

Monica Z affischNär nu hösten blivit riktig höst låter jag mig än en gång fångas av sommarkänslan i Känn ingen sorg och dess filmiska tornado av naiv, ungdomlig energi och hittar musikaliska samband.

Genom Olle Adolphsons sång Trubbel (1961, EP Visor tryckta i år) länkas Monica Z och Känn ingen sorg samman. Både Monica Zetterlund och Håkan Hellström har gjort fina tolkningar av Trubbel. Zetterlund sjöng in den 1971 (LP:n Monica Monica) och Håkan Hellström sjöng på innerligt Håkan-vis samma sång på Vinden i mina fotsteg (2002, 4-spårs CD). I Monica Z sjunger Edda Magnason magnifikt en Monica Zetterlundsk version. Det är tungt, bittert och riktigt, riktigt bra.

Där ute doftar det av sommarns av alla dofter/—/

Där är det sommar

Men här inne är det höst

 

Affisch Känn ingen sorgFörnämligt manus

Höstens diskussion, om vad och hur långt man får ta sig frihet att stuva om och omtolka i spelfilmer om faktiska personer, hur rimmar det med Känn igen sorg, filmen som i folkmun har kallats ”Håkan-filmen”? Känn ingen sorg är ingen bio-pic och har aldrig aspirerat på det. Det är istället Cilla Jackert som fångat essensen i Hellströms text och musik och kongenialt omvandlat dem till filmens manus. Adam Lundgren spelar filmens Pål med Hellströms stil och maner. Vill man hitta Håkan så går det säkert. Precis som man i alla konstverk hittar spår av dess upphovsman, och i nya versioner hittar spår av uttolkaren, som i Trubbel.

Vems minnen, versioner och tolkningar är de rätta när det gäller fiktion och autofiktion? Jag vet inte, men jag vet att vi måste behandla varandra varsamt, och även våra minnen och intryck.

 

I PS. Lycka till ikväll (Telegram, 2012) skriver Hellström ”I högstadiet hade jag alltså börjat skriva lite texter men jag skrev egentligen aldrig om mig själv. Snarare skrev jag om vem jag ville vara/—/” och om en skoluppgift ”där berättade jag helt öppet om mig själv, med mitt eget namn”. Lite sanning, lite dröm, lite verklighet, lite dikt. Som i de flesta bra konstverk alltså. Nya tolkningar och gamla. A propos tolkningar, när Hellström som kritiserats så hårt för sin sångstil under sitt alldeles egna Allsångsprogram bjöd in Tomas von Brömssen (farfar i Känn ingen sorg) och Helen Sjöholm, gjorde de tillsammans en med rätta hyllad version av den gospeldoftande ”Du är snart där” från CD:n 2 Steg från paradise (2002) .

Jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa

Inte hänt än

Säg det, säg det, säg det igen

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor