Dec 16

Filmtips i jultid, del 2

Mikael Larsson lämnar här fina förslag på film under julledigheten.

Lätt att bli lite mätt på Disney under julhelgen. Här kommer några alternativa matinéförslag.min fröken är en utomjording

Min fröken är en utomjording ( DK 2007)Vad är det som gör oss människor till de vi är? Förmågan till kärlek och empati? Ole Bornedal ställer den urgamla frågan med exceptionell frenesi och fräschör i ungdomsskräckisen Vikaren från 2007. En vanlig klass 6 får en tvättäkta alien som vikarie (i Paprika Steens fenomenala gestalt) och bjuder publiken på en omtumlande resa om att överbrygga glappet mellan barn- och vuxenvärld, trotsa sina rädslor och ställa upp för varandra. Filmen är läskigare än det mesta med drakar och demoner i barnfilmsbranschen. Här har man verkligen förstått att less is more och att en familjemiddag kan vara en nära-döden-upplevelse. Vikaren fick Svenska kyrkans första barn och ungdomsfilmpris 2007 och har hållit för åtminstone 10 visningar hemma hos mig.

St Trinians (UK 2007)Tänk dig en korsning mellan Familjen Addams och Ocean’s eleven. På en anarkistisk internatskola för utagerande flickor. Med Rupert Everett som obetalbar transrektor och Russel Brand som lärare i Brottslighet. Här råder frihet som enda lag och grym girl power. Låter det för bra för att vara sant? Absolut. Därför ska skolan stängas av den nitiska nyliberala skolministern (Colin Firth). Och förvecklingarna börjar. Såg den på mitt första Interfilmuppdrag i tjeckiska Zlin 2008 och den belönades där med ungdomsjuryns pris. Humorn uppskattades dock inte av svenska censurmyndigheten som satte en besynnerlig 15-årsgräns. Mycket nöje för den med glimt i ögat.

Keepern til Liverpool (Norge 2010) Så ett något nyare tips från underskattade filmgrannen i väst, som nyligen kommit i svensk distribution. Den töntiga killen som hittar sin inre styrka och vinner prinsessan tillhör de allra mest slitna figurerna i barn- och ungdomsfilmen. Ibland blir man bara trött över att variationen är så begränsad. Men ibland blir man glatt överraskad över filmare som får oss att känna att det är riktiga barn det handlar om och inte pappfigurer. Arild Andresens Keepern til Liverpool är genuin feelgood om kärlek, vänskap och känslan av att livet står och faller med en sån sak som att samlingen med fotbollskort ska bli komplett (genom extremt sällsynta Liverpools målvakt).

Mikael Larsson och Hans Hodel. Foto: Claudia Becker.

Mikael Larsson  Foto: Claudia Becker.

Då får jag önska er riktigt sköna filmhelger!

Mikael Larsson

 

Dec 15

Filmtips i jultid

Här kommer den första delen i en serie bloggposter med filmtips i jultid, för den som har tid och möjighet att sjunka ner i filmfåtöljen en stund, mellan måsten och julmys.

Först ut att lämna filmtips är Ylva Liljeholm.

Ombytta rollerOmbytta roller (1983) Regi: John Landis. I den här klassiska komedin om girighet, rättvisa och hämnd finns en obetalbar scen när LouisWinthorpe III (Dan Ackroyd) äter på bussen iförd tomtedräkt. Menyn? En hel laxfilé som han snott på företagets julparty och gömt i skägget.

Love actually (2003) Regi: Richard Curtis. ”Love actually” är den ultimata julfilmen med något för familjemedlemmar i alla åldrar. Kanske är den en bagatell, en lättköpt myskomedi om kärlekens och relationernas vedermödor. Men så charmigt gjord att i alla fall jag smälter. Varje år.

Mysteriet på Greveholm: 1996 års julkalender regisserad av Dan Zethraeus och Jesper Harrie. Spöken, slott, modiga barn och skattjakter. Kan en julkalender bli bättre än så här?

Fanny och AlexanderNightmare before Christmas: (1993) Regi: Tim Burton. Halloween möter Julen i Tim Burtons galna, originella, visuella explosion. En hyllning till fantasin (mer än till julen).

Fanny & Alexander: (1982) Regi: Ingmar Bergman. Julkalaset hos familjen Ekdahl går inte att komma undan. Det är så här det ska se ut.

 

 

 

 

Ylva Liljeholm, Film på GotlandYlva Liljeholm

 

 

 

Dec 8

Fatta eld

The Hunger Games – Catching Fire (2013)

catching fire affischFörvrängd framtidsvision

För den som intresserar sig för förvrängda framtidsvisioner med kopplingar till vår egen tid finns mycket att hämta i berättelsen om the Hunger Games i det uppdiktade samhället Panem. Berättelsen om hjältinnan Katniss Everdeen har med filmen The Hunger Games – Catching Fire kommit till film två av fyra planerade. Filmatiseringen har varit mycket omdiskuterad då många debattörer hävdat det djupt olämpliga att gestalta en berättelse där ungdomar dödas. Med debatten i åtanke såg jag tidigare i höstas den första filmen och konstaterade för mig egen del att skildringen går en svår och fungerade balansgång.

Reality-tv som gladiatorspel

Hela historien har ett ytterst samhällskritiskt perspektiv som smälter samman romerska gladiatorspel och reality-tv till en dödlig underhållningsform som används av statsmakterna för att hålla folkmassorna i schack så förstår jag också varför berättelsens brutalitet ser ut som den gör. Storyn om maktens grymhet och president Snows iskyla vägs upp av huvudkaraktären Katniss som förkroppsligar en själsstyrka och ett medmänskligt hjärta som griper tag. Så också i den andra filmen som är mörkare än den första. Konflikten mellan centralmakten och distrikten ökar. Ett folkuppror ligger och jäser och Katniss har väckt folkets hopp om att revolt är möjligt, en livsfarlig egenskap hos både Katniss och folket enligt president Snow.

Katniss – en hjältinna med aura, integriet och överlevnadsinstinkt

KatnissNär jag nu har sett den andra filmen så står det klart att hjältinnan Katniss fortsätter att övertyga med en stark aura kring sin karaktär. Jag litar på henne, imponeras av hennes integritet och blir rejält engagerad i hennes kamp för sin och andras mänskliga värdighet.  Filmen är välgjord och tät, med många otäcka scener. Jag sympatiserar med det övergripande mediekritiska temat om underhållningsindustrins farliga potential som något som skulle kunna spåra ur och där dagens mobbnings- och utslagningtendenser i en framtid skulle kunna utvecklas till dödslekar på bästa sändningstid.

Kritik mot mediasamhället – genom samhällets mediakanaler

The Hunger Games står i en lång tradition av actionfilmer som kritiserar vårt samhälle genom att peka på riskabla inslag i vår konsumtion av förströelse och underhållning. Samtidigt distribueras denna idé om revolt mot den rådande ordningen genom den rådande ordningen. Detta har blivit en tanke som återkommer i många olika versioner, som tex i Matrix-trilogin. Om det är meningen att vi ska ifrågasätta vårt beroende av medierna och en hyperfiktiv värld så blir det paradoxalt att detta budskap levereras av ett av de snabbast växande medieproduktionsbolagen inom TV-underhållning just nu; Lionsgate Entertainment som samarbetar med Disneykoncernen om underhållning till miljontals hushåll över hela världen.

Cynisk mediakapitalism?

Den cyniske kan då konstatera att kapitalet är så till den grad sofistikerat att det också har förmågan att fånga upp vår önskan till civilisationskritik och förpacka en lämplig produkt att sälja till oss i publiken som innehåller exakt detta. Jag tror dock inte att detta är hela sanningen även om det finns substans i en sådan slutsats. Jag tror att författaren Suzanne Collins vill någonting med sin berättelse the Hunger Games som också avspeglas hos filmskaparna. Det är och förblir en paradox att berättelsen är den bästa formen för att kritisera vår fixering vid berättelser. I fiktionens form når man fram till alla som är fixerade vid fiktion och vilka idéer som så småningom slår rot i sociala processer utanför fiktionen är en omtvistad och svår fråga.

 

Tomas AxelsonTomas Axelson Nylle 120614

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, filmforskare

Högskolan Dalarna

Dec 2

Filmer och böner i Kiev

Photo, Håkan Holmlund (2)Vik kyrkoherden Håkan Holmlund ber för fredliga lösningar i landet han nyligen besökt för att delta i ekumenisk filmjury.

För en dryg månad sen promenerade jag under en vecka runt i Kievs centrum. Jag var där för att jag satt i en jury som bedömde filmer på den stora filmfestivalen Molodist, Ukrainas största och årliga filmfestival. Jag representerade protestantiska kyrkors internationella filmsamarbete Interfilm.

Många filmer gjorde starkt intryck på mig, som jag skrivit om på Svenska kyrkans filmblogg för en dryg månad sen.

Parallellt med det intensiva filmskådandet funderade jag mycket över Ukrainas ständiga politiska kris. När jag skildes från nyfunna vänner och bekanta – många unga engagerade människor – bad jag dem vara försiktiga inför tiden som kommer. Vi delade både stora förhoppningar och stor oro för landets utveckling.

Under adventshelgen chockas jag av TV-bilder som visar mina promenadgator vara fyllda med hundratusentals människor som kraftfullt protesterar mot att regeringen inte skrivit på ett ekonomiskt avtal med EU.

Tårgasen ligger tät över gatorna i Kievs centrum. I kvarteren där jag hittade ett mysigt café slår nu polisen brutalt ned massor av demonstranter. Det är stor brutalitet från båda sidor. På BBC:s nyhetswebb rapporterar journalisten från Kiev i iklädd en skyddsutrustning som för tankarna till medias rapportörer i Syrien.

Regeringen jämför med Libyen och Tunis och säger att protesterna kommer att stoppas. Under tiden har demonstranterna ockuperat stadshuset i Kiev.

När jag läste på inför min resa till Kiev i slutet av oktober i år förstod jag att i Ukrainas politik är det sällan så som det på ytan ser ut att vara. Vitt kan i verklighet vara svart och tvärtom. Därför är det oerhört svårtolkat vad som egentligen händer nu och vem som gör vad.

Kyrkobyggnaderna i Ukraina har blivit tillflyktsorter för många demonstranter. Här kan de som är skadade få viss vård, vila ut, få mat, i alla fall tillfälligt.

I kyrkorna över hela landet ber kristna människor med olika kyrkotillhörighet om samma sak: fredliga lösningar på det som händer nu.

Också våra förböner behövs. Människorna där behöver veta att vi ber för dem, att vi har dem i våra tankar, att de inte är ensamma.

I adventstid

Håkan Holmlund, vik kyrkoherde Essinge församling, Stockholm

Juryledamot för ekumeniska filmpriset vid filmfestivalen Molodist i Kiev i oktober 2013

 

Nov 29

Träff med Anna Odell

Tomas Axelson har hört Anna Odell berätta om sin film Återträffen (2013) på Bio Kontrast i Leksand. Hans krönika är den första texten på filmbloggen om denna uppmärksammade film.

Återträffen affischPå Bio Visir i Leksand finns en av biografföreningen Våra Gårdars mest aktiva biografer där man varje måndag visar kvalitetsfilm. Måndag 25 nov gästades Bio Visir av Anna Odell med sin film Återträffen. Publiktrycket blev så stort att föreställningen fördubblades, 19.30 + 21.30.

Filmen visar sig vara en semidokumentär berättelse, en tät och lugn bildväv i eftertänksamt tempo. Samtidigt är bildrutorna fyllda av en laddad spänning mellan människorna i filmen, i en klassträff 20 år efter högstadiet. Filmen har med rätta fått mycket beröm för sitt angelägna tema, men kanske ännu mer för en originell gestaltning av mobbningspsykologins efterhängsna hierarkier och rangskalor.

Anna Odells samtal efter filmen gav ännu mer djup åt historien där hon förklarade hur hon ville utforska konflikterna utan att riktigt ha bestämt sig i förväg vad hon förväntade sig skulle hända. I filmen pressar hon gränserna och ställer deltagarna i hennes tidigare klass inför påståenden som de har svårt att hantera. Hon berättar också att hon ville utforska sin egen roll i situationen. Hennes mål är egentligen inte att hämnas på sina forna klasskamrater utan mera att våga genomlysa karaktärernas olika positioner i relation till den utfrysta personen. Vem gör vad, vem säger vad, vem går förbi utan att någonsin titta i ögonen eller hälsa? Och hur ser man på sin delaktighet och sitt ansvar 20 år senare?

Det var riktigt intressant att höra en filmkonstnär våga diskutera tematiken i sin film, och hur hon gick tillväga för att få det resultat hon önskade uppnå på. Anna Odell visar hur filmmediet i en svårdefinierad gråzon mellan dokumentärt och fiktivt kan användas som ett slags visuell journalistik och hennes sätt att kommentera sin filmkonst väckte respekt.

Filmen väckte starka känslor, både kring mobbningens utstuderade känslokyla, men också i viss mån kring något skrämmande hos en som förlorat allt i gemenskapen och som metodiskt och konsekvent ställer sina vedersakare till ansvar för sina handlingar.

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Filmforskare

Högskolan Dalarna

 

Nov 28

En överraskande moralitet

affisch hotellHotell av Lisa Langseth, en bra film för samtal skriver Tomas Arvidson i sin filmkrönika.

Jag hade en ganska avvaktande inställning till Lisa Langseths nya film Hotell. Langseth debuterade med Till det som är vackert (2010) och vann guldbagge och hyllades stort. Jag själv ifrågasatte den etiska kompassriktningen i den filmen, som antydde att dråp kunde accepteras i uppror mot maktstrukturer i en parrelation. Därför hade jag garden uppe och undrade länge åt vilket håll filmen Hotell skulle tippa.

Men Lisa Langseth vet något om livsvillkoren i samtiden där var och en, ibland i par, lägger ett identitetspussel som inte får krackelera om man vill tillhöra den lyckade eliten. Erika, inrednings-arkitekt, går höggravid runt i sin våning. Hon ser på barnkammaren och har specialbeställt ett skötbord som ska fungera med den övriga estetiken i lägenheten. Kejsarsnitt är planerat.

Men kraftiga värkar sätter plötsligt igång för tidigt och förlossningen blir dramatisk och kaotisk. Erika låser sig och vägrar befatta sig med sin förlossningsskadade son. Erika avskärmar sig från sin partner Oskar och ger sig ut på en omstruktureringsresa där hon vill vara en annan än den hon är.

Med filmens titel och den spontana gruppterapiprocessen som flyttar runt mellan olika hotell, ställer Lisa Langseth en svårbesvarad fråga till alla som är normkritiska på ett normativt och radikalkonstruktionistiskt sätt. Kan man göra om sig och välja en ny identitet om man vantrivs i sitt liv, som att flytta in i ett annat hotellrum om det första inte passar? alicia hotellEller ställs man-hon-han-hen inför vissa absoluta villkor som inte är omförhandlingsbara?  Lisa Langseth svarar modigt på ett sätt som jag personligen tycker är starkt.

Filmen bygger en berättande båge vars grundläggande byggstenar går att känna igen. Individen ställs inför ett hinder, hon bryter upp och flyr. Genom personlig smärta och möten med stukade, men ärliga medhjälpare, väcks hon till liv och blir verklig. Hemkomsten blir inte lätt, men den är på riktigt och förankrad i livets realiteter. Hotell påminner om en av Ingmar Bergmans mer bortglömda filmer – även sällan nämnd av honom själv – Nära livet (1958), där en grupp kvinnor reagerar olika på livets bördor av barn och barnlöshet.

Hotell vill jag rekommendera som en samtalsfilm, där många lager av betydelser och intentioner går att frilägga. Jag såg filmen med två kvinnor och tack vare vårt samtal och deras reflektioner framträdde en berättarröst som jag ville lyssna på. Filmen är en komplex moralitet för utmanande identitetsteorier i en postmodern tid.

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, filmforskare

Högskolan Dalarna

Nov 23

Fullsatt på filmklubben

På Filmklubbskvällen i St Johannes församling i Malmö var det fullt hus. Katarina Vaarning rapporterar.

Oväntaf vänskap affischTerminens sista filmkväll i S:t Johannes församling ägnades åt ”En oväntad vänskap”. (Recension av filmen av Beatrice Lönnqvist finns i bloggarkivet, 10/11-12).

Filmen kom 2011, regisserad av Olivier Nakache och Eric Toledano. En av fransk films största internationella publiksuccéer hittills. Den är baserad på en verklig berättelse som blivit bok (Tu as change ma vie,  Michel Lafon). Nu under hösten 2013 har boken också utkommit i svensk översättning. Huvudpersonerna i filmen, Philippe och Driss, är två till synes spektakulärt olika individer. Deras oväntade möte och vänskap som växer fram under filmen tecknas på ett trovärdigt och samtidigt förunderligt sätt.

Gapskratten och fnissen duggade tätt, men efteråt gavs uttryck för ett stort spektrum av känslor bland de närvarande. Någon berättade om hur det ibland tycks som att människor inte är varandras angelägenhet så till den milda grad att vi inte ingriper ens när en människa i vår mitt faller ihop och förlorar medvetandet. Någon vittnade om hur svårt det är när kategoriseringar och fördomar ställer till det för de verkliga mötena oss människor emellan. Samtalet rörde sig också kring var Gud är i allt det här. Vi kunde gemensamt konstatera att Gud kanske är bäst synlig i just de oväntade mötena som gör att våra liv tar steg i lika oväntade riktningar. Det är det som är Livet.

Av olika anledningar, säkerligen t ex både filmens goda renommé och ett mer intensivt informationsarbete, var vår lokal fullsatt. Många nya ansikten skapade både glädje och en viss förvirring. Under våra filmklubbskvällar brukar det vara färre deltagare. Då kan alla sitta i ring och se varandra och filmsamtalet flyta lättare. Med så många nya deltagare och sådana som droppade in efterhand blev det nya förutsättningar för både filmupplevelse och filmsamtal. Jag mötte två insikter – antalet i varje samtalsgrupp måste vara begränsat och det gäller att vara tydlig med när filmen börjar så att hugade filmklubbsbesökare inte stör varandra i filmupplevelsen. De oväntade friktionspunkterna/konflikterna bar jag med mig in i filmens handling och de fick mig att fundera över förutsättningar för när och hur ett möte blir bra respektive dåligt. Ett tema som En oväntad vänskap också berör.

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan

S:t Johannes församling, Malmö

 

 

Nov 21

Filmretreat i Wales

Hur är det att, under en vecka, vara tyst och se på film? Skulle jag påverkas annorlunda av filmens budskap och ton än när jag går på bio i vardagen? Hur är det att be och leva med bibeltexter kopplade till olika filmer?

Det var några frågor som jag hade när jag kom till St. Beunos, jesuit spirituality centre i Wales på filmretreat. Under en vecka såg jag film morgon och kväll tillsammans med tio medelålders engelsmän. Vi pratade bara med varandra under en timme varje dag , då samtalet leddes av vår retreatledare.

”Jag har kommit för att genom film komma närmare Gud” sa en kvinna. ”Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre, därför är jag här” sa en annan. ”Jag tycker om film” sa en tredje. Anledningen till att just vi var på filmretreat var skiftande, men det gemensamma var att vi alla sökte fördjupning i tron genom filmen.

Vi såg för mig, både kända och okända filmer. Mycket amerikanskt och naturligtvis brittiskt. Exempelvis så såg vi de kända Berättelsen om Pi, Gudar och människor och Kings speech. Vi såg de amerikanska filmerna ”The secreat life of bees” och ”Invictius.” Vår retreatledare hade en tanke med ordningsföljden med filmerna, hon ville att vi skulle leva genom passionsdramat. Men bibeltexterna hämtade hon från både Gamla och Nya testamentet.

Trots att vi talade så lite med varandra, kom vi varandra nära. Vi lärde känna  varandras vanor och uttryck. Scener ur filmerna fick spegla och fördjupa våra egna personliga funderingar. Filmerna blev alltid mer intressanta efter timmen då vi fick tala med varandra.

Jag skulle vilja påstå att filmernas berättelser blev starkare i tystnad. Scener stannade liksom kvar i mig efter filmens slut på ett sätt jag inte tidigare upplevt.

Att ges tid till att läsa bibeltexter och se film utan ovidkommande avbrott, som att diska och laga mat, är en ynnest, som balsam för själen.

Tystanden gav också svar, de som kom till retreaten med frågor tyckte sig finna svar.

Det var ett äventyr om än ett stilla äventyr.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Nov 18

Åsa Linderborg i Essinge kyrka

På torsdag 21/11 kl.19 i Essinge kyrka, Stockholm, kan man höra vik kyrkohede Håkan Holmlund samtala med författaren Åsa Linderborg på temat Mamma, pappa, barn – om relationer. Ämnet är högaktuellt i och med att den film som fritt bygger på Åsa Linderborgs bok, Mig äger ingen, just nu går på svenska biografer.

 

Charlotte Wells

Nov 13

En rymdfilm som gör dig jordad

 

gravity affischSällan har en film om rymden fått mig att skruva så mycket på mig i biofåtöljen som Gravity (2013). Sandra Bullock spelar sjukvårdsingenjören Ryan Stone och George Clooney den garvade astronauten Matt Kowalski och de arbetar tillsammans på en rymdsond när plötsligt alla deras stödfunktioner och kommunikationssystem slås ut. Kontakten med jorden upphör, de glider in i ett asteroidregn som slår sönder material runt om kring dem och de får improvisera sig fram i ett extremt utsatt läge. Filmen är meditativ och lugn trots alla olyckor som drabbar dem. Regissören Alfonso Cuarón som tidigare gjort Children of Men (2006) bland annat, tvingar oss verkligen att fundera över vad en människa är när hennes livsbetingelser snabbt rycks undan.

Jag sitter i biostolen och gör medrörelser som jag nästan aldrig gör när jag ser film. Men när Ryan Stone singlar iväg utmed rymdkapselns alla spröt och reglar så försöker jag ofrivilligt hjälpa henne greppa ta i stag och rör som finns precis utom räckhåll för henne. När hon fastnar med foten i några lösdrivande remmar så viftar jag med fötterna runt biostolen för att hon ska komma loss. Och när hon får grepp om en kant så hjälper jag hennes fingrar att hålla i genom att hårt knyta mina egna händer. I någon sekvens ser hon inte ut genom rymdkapselns fönster som långsamt glider ur hennes siktlinje och jag sträcker på halsen för att hon ska hinna uppfatta livsavgörande detaljer för henne.

gravity rymdfotophoto_lMan brukar tala om identifikation på film som en mental process men mer och mer filmforskning förankrar dessa processer i vår kropp. Filmen skapar en sällsynt identifikation med Ryan Stones utsatthet som människa som lyckas gå in i kroppen på mig som biobesökare. Samtidigt är filmen utsökt vacker och en visuellt kontemplativ betraktelse över vad det är på jorden som gör livet viktigt och värt att kämpa för. Och denna kontemplation lyckas äga rum i synapser, nervbanor och muskelfibrer.

 

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan DalarnaTomas Axelson Nylle 120614