Nov 28

En överraskande moralitet

affisch hotellHotell av Lisa Langseth, en bra film för samtal skriver Tomas Arvidson i sin filmkrönika.

Jag hade en ganska avvaktande inställning till Lisa Langseths nya film Hotell. Langseth debuterade med Till det som är vackert (2010) och vann guldbagge och hyllades stort. Jag själv ifrågasatte den etiska kompassriktningen i den filmen, som antydde att dråp kunde accepteras i uppror mot maktstrukturer i en parrelation. Därför hade jag garden uppe och undrade länge åt vilket håll filmen Hotell skulle tippa.

Men Lisa Langseth vet något om livsvillkoren i samtiden där var och en, ibland i par, lägger ett identitetspussel som inte får krackelera om man vill tillhöra den lyckade eliten. Erika, inrednings-arkitekt, går höggravid runt i sin våning. Hon ser på barnkammaren och har specialbeställt ett skötbord som ska fungera med den övriga estetiken i lägenheten. Kejsarsnitt är planerat.

Men kraftiga värkar sätter plötsligt igång för tidigt och förlossningen blir dramatisk och kaotisk. Erika låser sig och vägrar befatta sig med sin förlossningsskadade son. Erika avskärmar sig från sin partner Oskar och ger sig ut på en omstruktureringsresa där hon vill vara en annan än den hon är.

Med filmens titel och den spontana gruppterapiprocessen som flyttar runt mellan olika hotell, ställer Lisa Langseth en svårbesvarad fråga till alla som är normkritiska på ett normativt och radikalkonstruktionistiskt sätt. Kan man göra om sig och välja en ny identitet om man vantrivs i sitt liv, som att flytta in i ett annat hotellrum om det första inte passar? alicia hotellEller ställs man-hon-han-hen inför vissa absoluta villkor som inte är omförhandlingsbara?  Lisa Langseth svarar modigt på ett sätt som jag personligen tycker är starkt.

Filmen bygger en berättande båge vars grundläggande byggstenar går att känna igen. Individen ställs inför ett hinder, hon bryter upp och flyr. Genom personlig smärta och möten med stukade, men ärliga medhjälpare, väcks hon till liv och blir verklig. Hemkomsten blir inte lätt, men den är på riktigt och förankrad i livets realiteter. Hotell påminner om en av Ingmar Bergmans mer bortglömda filmer – även sällan nämnd av honom själv – Nära livet (1958), där en grupp kvinnor reagerar olika på livets bördor av barn och barnlöshet.

Hotell vill jag rekommendera som en samtalsfilm, där många lager av betydelser och intentioner går att frilägga. Jag såg filmen med två kvinnor och tack vare vårt samtal och deras reflektioner framträdde en berättarröst som jag ville lyssna på. Filmen är en komplex moralitet för utmanande identitetsteorier i en postmodern tid.

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, filmforskare

Högskolan Dalarna

Nov 23

Fullsatt på filmklubben

På Filmklubbskvällen i St Johannes församling i Malmö var det fullt hus. Katarina Vaarning rapporterar.

Oväntaf vänskap affischTerminens sista filmkväll i S:t Johannes församling ägnades åt ”En oväntad vänskap”. (Recension av filmen av Beatrice Lönnqvist finns i bloggarkivet, 10/11-12).

Filmen kom 2011, regisserad av Olivier Nakache och Eric Toledano. En av fransk films största internationella publiksuccéer hittills. Den är baserad på en verklig berättelse som blivit bok (Tu as change ma vie,  Michel Lafon). Nu under hösten 2013 har boken också utkommit i svensk översättning. Huvudpersonerna i filmen, Philippe och Driss, är två till synes spektakulärt olika individer. Deras oväntade möte och vänskap som växer fram under filmen tecknas på ett trovärdigt och samtidigt förunderligt sätt.

Gapskratten och fnissen duggade tätt, men efteråt gavs uttryck för ett stort spektrum av känslor bland de närvarande. Någon berättade om hur det ibland tycks som att människor inte är varandras angelägenhet så till den milda grad att vi inte ingriper ens när en människa i vår mitt faller ihop och förlorar medvetandet. Någon vittnade om hur svårt det är när kategoriseringar och fördomar ställer till det för de verkliga mötena oss människor emellan. Samtalet rörde sig också kring var Gud är i allt det här. Vi kunde gemensamt konstatera att Gud kanske är bäst synlig i just de oväntade mötena som gör att våra liv tar steg i lika oväntade riktningar. Det är det som är Livet.

Av olika anledningar, säkerligen t ex både filmens goda renommé och ett mer intensivt informationsarbete, var vår lokal fullsatt. Många nya ansikten skapade både glädje och en viss förvirring. Under våra filmklubbskvällar brukar det vara färre deltagare. Då kan alla sitta i ring och se varandra och filmsamtalet flyta lättare. Med så många nya deltagare och sådana som droppade in efterhand blev det nya förutsättningar för både filmupplevelse och filmsamtal. Jag mötte två insikter – antalet i varje samtalsgrupp måste vara begränsat och det gäller att vara tydlig med när filmen börjar så att hugade filmklubbsbesökare inte stör varandra i filmupplevelsen. De oväntade friktionspunkterna/konflikterna bar jag med mig in i filmens handling och de fick mig att fundera över förutsättningar för när och hur ett möte blir bra respektive dåligt. Ett tema som En oväntad vänskap också berör.

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan

S:t Johannes församling, Malmö

 

 

Nov 21

Filmretreat i Wales

Hur är det att, under en vecka, vara tyst och se på film? Skulle jag påverkas annorlunda av filmens budskap och ton än när jag går på bio i vardagen? Hur är det att be och leva med bibeltexter kopplade till olika filmer?

Det var några frågor som jag hade när jag kom till St. Beunos, jesuit spirituality centre i Wales på filmretreat. Under en vecka såg jag film morgon och kväll tillsammans med tio medelålders engelsmän. Vi pratade bara med varandra under en timme varje dag , då samtalet leddes av vår retreatledare.

”Jag har kommit för att genom film komma närmare Gud” sa en kvinna. ”Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre, därför är jag här” sa en annan. ”Jag tycker om film” sa en tredje. Anledningen till att just vi var på filmretreat var skiftande, men det gemensamma var att vi alla sökte fördjupning i tron genom filmen.

Vi såg för mig, både kända och okända filmer. Mycket amerikanskt och naturligtvis brittiskt. Exempelvis så såg vi de kända Berättelsen om Pi, Gudar och människor och Kings speech. Vi såg de amerikanska filmerna ”The secreat life of bees” och ”Invictius.” Vår retreatledare hade en tanke med ordningsföljden med filmerna, hon ville att vi skulle leva genom passionsdramat. Men bibeltexterna hämtade hon från både Gamla och Nya testamentet.

Trots att vi talade så lite med varandra, kom vi varandra nära. Vi lärde känna  varandras vanor och uttryck. Scener ur filmerna fick spegla och fördjupa våra egna personliga funderingar. Filmerna blev alltid mer intressanta efter timmen då vi fick tala med varandra.

Jag skulle vilja påstå att filmernas berättelser blev starkare i tystnad. Scener stannade liksom kvar i mig efter filmens slut på ett sätt jag inte tidigare upplevt.

Att ges tid till att läsa bibeltexter och se film utan ovidkommande avbrott, som att diska och laga mat, är en ynnest, som balsam för själen.

Tystanden gav också svar, de som kom till retreaten med frågor tyckte sig finna svar.

Det var ett äventyr om än ett stilla äventyr.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Nov 18

Åsa Linderborg i Essinge kyrka

På torsdag 21/11 kl.19 i Essinge kyrka, Stockholm, kan man höra vik kyrkohede Håkan Holmlund samtala med författaren Åsa Linderborg på temat Mamma, pappa, barn – om relationer. Ämnet är högaktuellt i och med att den film som fritt bygger på Åsa Linderborgs bok, Mig äger ingen, just nu går på svenska biografer.

 

Charlotte Wells

Nov 13

En rymdfilm som gör dig jordad

 

gravity affischSällan har en film om rymden fått mig att skruva så mycket på mig i biofåtöljen som Gravity (2013). Sandra Bullock spelar sjukvårdsingenjören Ryan Stone och George Clooney den garvade astronauten Matt Kowalski och de arbetar tillsammans på en rymdsond när plötsligt alla deras stödfunktioner och kommunikationssystem slås ut. Kontakten med jorden upphör, de glider in i ett asteroidregn som slår sönder material runt om kring dem och de får improvisera sig fram i ett extremt utsatt läge. Filmen är meditativ och lugn trots alla olyckor som drabbar dem. Regissören Alfonso Cuarón som tidigare gjort Children of Men (2006) bland annat, tvingar oss verkligen att fundera över vad en människa är när hennes livsbetingelser snabbt rycks undan.

Jag sitter i biostolen och gör medrörelser som jag nästan aldrig gör när jag ser film. Men när Ryan Stone singlar iväg utmed rymdkapselns alla spröt och reglar så försöker jag ofrivilligt hjälpa henne greppa ta i stag och rör som finns precis utom räckhåll för henne. När hon fastnar med foten i några lösdrivande remmar så viftar jag med fötterna runt biostolen för att hon ska komma loss. Och när hon får grepp om en kant så hjälper jag hennes fingrar att hålla i genom att hårt knyta mina egna händer. I någon sekvens ser hon inte ut genom rymdkapselns fönster som långsamt glider ur hennes siktlinje och jag sträcker på halsen för att hon ska hinna uppfatta livsavgörande detaljer för henne.

gravity rymdfotophoto_lMan brukar tala om identifikation på film som en mental process men mer och mer filmforskning förankrar dessa processer i vår kropp. Filmen skapar en sällsynt identifikation med Ryan Stones utsatthet som människa som lyckas gå in i kroppen på mig som biobesökare. Samtidigt är filmen utsökt vacker och en visuellt kontemplativ betraktelse över vad det är på jorden som gör livet viktigt och värt att kämpa för. Och denna kontemplation lyckas äga rum i synapser, nervbanor och muskelfibrer.

 

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan DalarnaTomas Axelson Nylle 120614

Nov 13

Hemma bäst

 

HemmaHomeMaximilian Hults spelfilmsdebut Hemma hade äran att öppna den 62:a upplagan av filmfestivalen i Mannheim-Heidelberg och fick därmed sin europeiska premiär. Efter avslutad festival kunde teamet för denna svensk-isländska samproduktion åka hem med ekumeniska filmpriset i bagaget.

I filmen får en ung kvinna reda på att hennes morföräldrar hela tiden funnits i livet först när morfadern avlidit. Hon flyttar då in hos sin mormor och hennes liv lite inrutade liv får nytt innehåll. I rollerna ses bland annat Simon J Berger, Anita Wall och Moa Gammel. Svensk biopremiär väntas under nästa år.

Den ekumeniska juryns motivering:

”After her husband’s death, Frida ignores her grief by taking care of Lou, her estranged grand-daughter; and Tom, a neighbour boy. With great tenderness, together they overcome the difficulties of day-to-day life. Through directly expressed humor, comical situations and vivid colors, Hemma/Home shows an alternative way of dealing with loss, social conventions and love.”

Juryns medlemmar kom från både INTERFILM och SIGNIS; Arne Kristophersen, Danmark, Vanessa Locke och Christoph Strack, Tyskland, Christian Murer Schweitz och juryordförande Magali van Reeth från Frankrike.

Mannheim-Heidelberg är Tysklands näst äldsta filmfestival, efter Berlin. Många stora filmberättare har visat sina debutfilmer där; till exempel von Trier och Truffaut.

Tidigare i höst har Hemma visats vid den stora filmfestivalen i Busan, en av Asiens viktigaste, där den vann publiken pris (Busan Bank Award).

 

 

 

Charlotte Wells

Nov 6

Paradistrilogin avslutas med Hopp

 

Paradis: Hopp  är de sista delen av regissören Ulrich Seidls Paradistrilogi. Medan mamman lever glada dagar i Kenya (Paradis: kärlek) och mostern predikar (Paradis: tro) så skickas  tonårsdottern Melanie till bantningsläger.

postr paradis hopp_lDet är en grupp överviktiga barn som möts och som inledningsvis får höra att ”disciplin” är huvudordet och huvudregeln. Vi ser de unga överviktiga simma, promenera och slå kullebyttor, allt i räta led.  De gör gymnastikövningar till ramsan ”klappa händerna när du är riktigt glad” men där orden är utbytta till ”klappa fettet när du är riktigt glad”! Detta under ledning av en smal, rosaklädd gymnastiklärare. Pennalismen frodas, barnen SKA bli några andra än de är. Och barnen vet ju att det är dåligt att vara tjock, det har ju mamma och pappa och skolsyster och hela mediesamhället låtit meddela.

Nätterna är frihetstid med fest, smygätning, lekar och sexsnack. Det mänskliga bryter igenom den omänskliga miljön. Här planeras och genomförs rymningar. Här finns hoppet om kärlek även om vägen dit är osäker. Frågor om hur man blir av med oskulden och konsten att raka benen blandas med dans, klädpoker, skratt, öl och choklad.

Kärlek och bröd

Barnfetma kan beskrivas som ett överflödsproblem men också som ett bristproblem, döden genom bröd allena. Den kärlekstörstande 14-åriga Melanie blir förälskad i bantningslägrets läkare. En vuxen man som inte förmår vara vuxen utan framställs som en ganska patetisk, gränslös figur. I all cynism väcks en förståelse och medkänsla för den ensamma Melaine. I all sin kärleksolycka ser vi gång på gång hur Melanie talar in ett meddelande på mammas mobilsvar och avslutar med ett ”Hoppas att du har det bra i Kenya”. Aldrig får hon svar.

Bland alla vuxna som Melaine möter finns det egentligen bara en som beter sig moget. Det är ägaren till dansklubben dit Melaine och hennes kamrat rymt. Det är en obehaglig episod, då Melanie i medvetslöst tillstånd håller på att utsättas för ett sexuellt övergrepp av ett par unga män. Här griper ägaren in och förhindrar övergreppet. Det är annars de unga som står för hoppet om kärlek och gemenskap utan gränser. Detta trots vuxenvärldens tydlighet i att de är ”fel” med sina stora kroppar.

I filmens sista scen ser vi ungdomarna för första gången sitta ned vid ett bord och äta. En hoppfull scen mitt i livsbekämpande disciplin. En humanistisk blinkning till oss som börjat misströsta i biomörkret!

Lena Olsson Fogelberg

Kyrkokansliet

Nov 6

Tiden och kärleken i About time

About timeTiden och kärleken är centrala teman i den romatiska komedin About time. Katarina Vaarning har sett den.

Romantiska komedier, eller rom-coms, är en filmgenre som orättvist nog nedvärderas i samma anda som chic-lit inom litteraturen.  Orsaken tycks vara att genren anses vända sig till kvinnor. Därmed impliceras det att manusen är undermåliga och historierna klichéer. Självklart finns det romantiska komedier som stärker fördomar och låser kvinnor och män i könsroller, men smarta romantiska komedier – vilket det finns gott om – utforskar på förtjänstfullt sätt relationer och det som pågår runt omkring och utmanar oss att fundera över vad vi värderar högst i våra liv. Kvinnor liksom män.

About time är en film som sålts in till publiken som just en romantisk komedi från skaparen av bl a Love Actually, Richard Curtis.

Resor i tiden

Filmens huvudperson är Tim, en rätt osäker ung man, som av sin pappa i ett slags vuxenblivande-samtal får veta att männen i familjen alltid kunnat resa i tiden. Tim förhör sig om vad de övriga männen i familjen använt sina förmågor till (hans pappa har förkovrat sig i mängder med litteratur och bl a läst Dickens tre gånger) och kommer själv fram till att det är en flickvän som han ska använda sin nyfunna förmåga till att finna.

Han träffar och förälskar sig i Mary på en restaurang där man äter i totalt mörker, förlorar henne genom en tidsresa och ger sig ut för att finna henne igen. Tidsresorna påverkar inte bara Tims liv, förstås, utan alla dem som står honom nära och likt ringar på vattnet kan man fundera över hur långt påverkan når.

Nyckeln till budskapet i Richard Curtis romantiska komedi About time ligger i den engelska titeln. Filmen handlar om tid, om vad vi gör av vår tid, om vad som är värt något när allt dras till sin spets. Men det finns också en uppmaning – ”Det var väl på tiden!” – som inte skulle ha kommit fram i svensk översättning och vars mening anas genom filmens karaktärer. Tidsresorna som Tim gör, ger honom möjlighet att ”öva” sig på de situationer han sätts i och testa olika scenarier. Till slut får det honom att mogna i en förändrad inställning till livet så som det ges oss.

Jag lämnade salongen med en väckt känsla av att varje dag försöka finna det ljusa i det som kommer i min väg. Liksom Tim.

 

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan

S:t Johannes församling, Malmö

Nov 4

Mer från Kiev

Photo, Håkan Holmlund (2)Håkan Holmlund fortsätter sin rapport från fimfestivalen Molodist i Kiev.

Överfulla tunnelbanor transporterade oss mellan visningarna. Oavsett tiden på dygnet var vagnarna fyllda med massor av människor med slitna, tärda ansikten. Prakten på tunnelbanestationerna med ljuskronor och marmorväggar stod i bjärt kontrast mot de flesta tunnelbanepassagerarnas armod.

Utmed de långa rulltrapporna ser vi affischer för en påkostad nej-till-EU-kampanj. Affischerna varnar för mängder av samkönade äktenskap och stora prishöjningar om Ukraina sluter ett handelsavtal med EU…

Med hjälp av nygjorda skyltar på engelska (tack vare fotbolls-EM 2012!) hittar jag ut från tunnelbanestationen och hamnar på Cinema Kiev, centrum för Molodist, Ukrainas största filmfestival. Många ivriga och hjälpsamma volontärer hjälper oss i den ekumeniska juryn med alla praktiska detaljer.

 

Ekumeniska juryns kortfilmspris

Vår jurys kortfilmpris gick till Commemoration, av den ukrainska filmaren Iryna Tsilik. Filmen handlar om en kvinna som kommer tillbaka till sin barndoms hus på den ukrainska landsbygden. En melankolisk film med underbara höstfärger.  I filmen gestaltas hennes möte med både sig själv som barn och sin morfar och det blir tydligt att hon inte är så klar med sitt förflutna som hon trott. Ett existentiellt drama i det lilla formatet.

 

Två långfilmer särskilt omnämnande

Den ekumeniska juryn delade också ut två rekommendationer i långfilmsklassen:

The golden Cage av mexikanaren Diego Quemada-Diez. Filmen berättar om två pojkar och en flicka på flykt från Guatemala till USA på jakt efter ett bättre liv. Det som börjar som en kamp mellan de två pojkarna slutar i en relation i liv och död. På ett osentimentalt sätt skildrar filmen styrkan i medmänskligheten.

Me, myself and mum av fransmannen Guillaume Gallienne. Huvudkaraktären i filmen, en stå-upp-komiker, gestaltar självinsikt och självkännedom på ett intelligent och annorlunda sätt. Filmen ger oss både humoristiska och djupt seriösa glimtar av den existentiella kampen att hitta sin sexuella identitet som är djupt ifrågasatt av hans familj.

 

Håkan Holmlund

Vik kyrkoherde, Essinge församling

Nov 3

Efter dig

 

Foto:Folkets bio.  Marius Dybwad Brandrud

Foto:Folkets bio. Marius Dybwad Brandrud

Efter dig

Provocerad. Så känner jag mig. Provocerad att tänka lite till, minnas lite mer, se lite bättre. Provokationen sker genom Marius Dybwad Brandruds dokumentära Efter dig. Där får vi träffa Marius Dybwad Brandruds närmaste; en sjuk, döende morfar och den dubbelarbetande, omhändertagande dottern; Marius mamma. Efter dig är filmad med kameran lågt, brutala bildskärningar i långa, långa sekvenser. Tystnad och naturligt ljud: prassel, kläders friktion, vind, stök i kök. Det är så här det låter, det är så här det ser ut om du stannar upp en stund. Sätter dig utanför mitt i och registrerar från en annan vinkel. Inte ljudsätter, inte dramatiserar.

Foto: Folkets bio, Dybwad Brandrud

Foto: Folkets bio, Dybwad Brandrud

Hur skall hon orka, den omvårdande dottern? Hon flänger mellan arbete, omvårdnad av sjuk pappa, fjällhytten och gräsklippning. Men så saktar livet in en stund. Hennes pappa Jens dör. Livet fortsätter. Jag blir alldeles upprörd av hur dottern/mamman praktiskt och rationellt packar ihop kläderna ur Jens garderob. Galge efter galge töms, avlövas. ”Han har ju dött! Man skall höra W H Auden ringandes i öronen – Silences the bells… stor musik och storfilmsdramatik!” skriker det i mig. Men nej, så klart inte. För det är så här det är. Auden, ledsen musik, sorgen i tanke och hjärta finns där, men inuti. Det är ofta det som är så förvånande – att det inte syns mer av det stora drama som insidan upplever. Det synliga är det som händerna gör, alla praktikaliteter som måste utföras även i en stor sorg. Där ligger provokationen, den jag tackar för. Marius Dybwad Brandruds film ger med det störiga, vardagliga prasslet en påtaglig närvaro och upplevelse av nuet och med det en vink av det eviga. Efter dig.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

Marius Dybwad Brandrud har Guldbaggebelönats för sitt foto i Ruben Östlunds Play och nominerats för fotot i Östlunds De ofrivilliga. Dybwad Brandrud arbetar ofta tillsammans med andra, ex Anna Odell, Miriam Bäckström och Fia-Stina Sandlund, i projekt i gränslandet mellan konst och film.