Jan 4

Dagarnas skum

Filmbloggen inleder året med en recension av Michel Gondrys (Be Kind Rewind, 2008, The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2003) filmatisering av Boris Vians roman Dagarnas skum (1947). Gondry av alla regissörer borde ha de rätta förutsättningarna för att beskriva det surrealistiska universum där de förälskade huvudpersonerna befinner sig. Men hur fungerar filmen om man inte läst boken? Katarina Vaarning har sett filmen.

 

dagskumAtt gå ensam och se en film på bio, ger en speciell upplevelse när de där spontana uttrycken och kommentarerna kring det man varit med om får vänta.

Jag tog mig iväg under mellandagarna för att se Michel Gondrys ”Dagarnas skum” (L’écume des jours).

Handlingen: I filmen följer vi den välbärgade och självvalt icke-arbetande ungkarlen Colin (Romain Duris) som lite filantropiskt ägnar dagarna åt att exempelvis uppfinna ett piano som blandar cocktails samtidigt som han äter goda måltider komponerade och lagade av den vältalige och korrekte kocken/chauffören/vännen Nicolas (Omar Sy).

När det går upp för Colin att både Nicolas och den av filosofen ”Jean-Sol Partre” besatte vännen Chick har träffat flickvänner, bestämmer sig Colin att det är dags även för honom att finna kärleken. På en fest hos Nicolas flickvän träffar han Chloé (Audrey Tautou) och omedelbart tycke uppstår. Men lyckan blir kort när livet tar en annan vändning för paret på deras bröllopsnatt.

För många har Boris Vians bok betytt mycket har jag förstått, och jag gissar att mitt intryck av filmen hade varit annorlunda om jag hade haft läsupplevelsen i bagaget.

Jag funderade en del under filmens gång på hur nära filmen håller sig till boken eftersom jag hade svårt att riktigt fästa mig vid karaktärerna. Jag upplevde aldrig något direkt ”möte” med dem och egentligen kanske inte heller någon direkt gnista dem emellan, handlade det historien, om personkemi eller skådespelarprestationer?

Jag funderade också på om de fantasifulla scenerna och rika bildspråket, hade djupare mening och om dolda budskap kunde avkodas genom att tolka alla bilder som flöt förbi, men jag slukades upp i dem och mina tankar gavs inte mycket reflektionsutrymme under filmens gång på grund av intensiteten.

Den stora behållningen tycker jag var den visuella resan, den väldiga färg- och formrikedom filmen bjöd på, de enormt kreativa specialeffekterna samt musikens tydliga roll som i sig gav en alldeles särskild dimension till upplevelsen. Och Upplevelse var det mer än en traditionell filmstund.

 

Katarina Herbert VaarningKatarina foto

Kaplan, St Johannes församling, Malmö

Dec 23

En jultradition

Med Katarina Vaarnings krönika om en film som blivit en jultradition, tar filmbloggen julledigt i några dagar.

 

HAarry SallyNär Harry mötte Sally

Olika familjer har olika jultraditioner.

Så även kring film. En tradition som funnits med i delar av min familj de senaste dryga 15 åren, är att se ”När Harry träffade Sally” från 1989 (”When Harry met Sally” av Rob Reiner) på julaftonens förmiddag. Under de gångna åren har livet påverkat den och från min sida har den setts med både hjärtesorg och längtan, igenkänning, nostalgi och hela tiden med en enorm glädje och ett hopp som resultat.

 

Handlingen, lite kort, är att vi får möta Harry och Sally första gången när de från Chicago ska samåka till New York och nya liv där. Under resan lär de känna varandra; båda har väldigt fasta övertygelser kring saker och ting och de skiljs åt. Inte som vänner direkt.

Men livet, det förunderliga, för dem samman igen många år senare och då börjar en ny tid av… Ja, vänskap?

 

Dialogen är fantastisk, rolig och på många sätt klockren och innehåller mängder av kända citat som jag märkt att många i min omgivning, inklusive jag själv, bär omkring på.

Harry och Sally är karaktärer som gestaltas inkännande och levande av Billy Crystal och Meg Ryan.

Personporträtten från manus av Nora Ephron visar på den komplexitet som finns hos oss människor och samtidigt på den förändring som livet, och erfarenheterna av det, ger.

 

Inom rom-com-genren är detta i min mening en av de allra bästa filmerna och dess scener från jul- och nyårsfirande gör att filmen för mig går att knyta särskilt mycket an till jultiden.

Även om den med stor behållning kan ses när som helst och många gånger.

 

 

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

Kaplan

S:t Johannes församling, Malmö

Dec 23

Filmtips i jultid, del 4

Dan före dan kommer här avslutande delen på filmtips i jultid.

Filmarkivet.se

Tack vare Kungliga biblioteket och Svenska Filminstitutets samarbete med det digitala filmarkivet (främst journalfilmer, dokumentärer och reklamfilmer) har vi fått möjlighet att se ett Sverige från förr. Filmerna i detta underbara arkiv säger allesammans något, eller ganska mycket, om den tid och den plats de har tillkommit. Filmer med jultema, eller inte. Här finns allt. Vad sägs om Julotta från Värmdö kyrka 1937, Alternativ jul – alternativt samhälle från 1969  eller en filmatisering av Viktor Rydbergs Tomten från 1941? Varning utfärdad: det är lätt att fastna en god stund.

en julberättelseEn julberättelse (2008, originaltitel: Un Conte de Noël)

I Arnaud Desplechins pärla är det så långt från smetig julsentimentalitet man kan komma. Det är ett tittskåp in till en übercool borgerlig fransk familjs julhelg. Det pratas, intrigeras, äts, skrattas, grälas, knådas familjesurdegar och festas med intensitet under några dagar i det stora huset. De har lyckats samla tre generationerna för gemensamt julfirande på grund av att familjematriarken är svårt sjuk. Här finns djup i karaktärerna, de blir aldrig helt färdigbeskrivna utan lämnar utrymme för att fundera vidare eller fylla i själv. Bra driv i berättandet, gediget skådespeleri och den pratiga livfullheten gör detta till en julfavorit för mig.

Dansande andarnas skogDe dansande andarnas skog (2013)

I väntan på barnet. Barnet som ger fortsatt liv och fortsatt hopp. Det är summan av livet för aka-folket  De som har ”fyrkantiga tänder” (hos dem slipas tänderna spetsiga) och är utan barn är stackare, får vi veta. Linda Västrik och hennes filmteam har under tolv år följt aka, ett pygméfolk i Kongobäckenet. Det har tidvis varit mycket tufft för Västriks filmteam, men i likhet med tillkomsten för god single malt så har den tolvåriga processen lett till fina saker. Filmen är gjord med den största respekt för aka-folket och deras kultur. Det känns som en stor gåva att få ta del av deras intensiva gemenskap, deras djupt förandligade liv och livsbetingelser genom Västriks film. De dansande andarnas skog är aktuell på bio just nu.

 

God Jul och Gott nytt år!

 

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor

Kyrkokansliet

Dec 23

Hobbit – Smaugs ödemark

Jag ska ge dig två bilder från min vardag;

Jag hämtar barnen från dagis och skola. Min sjuårige son kräver att vi ska gå till den skog där han varit med klassen tidigare på dagen. Han har nämligen hittat Radagasts stav i skogen. Han fick inte ta hem den för sin lärare så nu måste den hämtas. Så det är bara att ta fram ficklamporna, trotsa hungern och ge sig ut i en kolsvart skog och leta stav.

Radagast är en av trollkarlarna i berättelsen om Bilbo.

Det är lördagskväll och vi har vänner över på middag. Både barn och vuxna sitter vid middagsbordet och äter. Vad är det vi samtalar om? Jo, om Legolas släktförhållanden. Det börjar med att min sjuåriga dotter undrar över alvernas odödlighet och barnafödande. Sällskapet runt bordet vet  besked och samtalet är igång.

Legolas är en alv som finns med i Tolkiens värld kring berättelsen om Sagan om ringen… Notera här min tvekan över att skriva ut ”och berättelsen om Bilbo”. Legolas, spelad av Orlando Bloom är med i både Sagan om ringen-eposet och i Hobbit – Smaugs ödemark. Men är han egentligen med i boken om Bilbo? Jag har läst boken, (såklart) högt för barnen och maken, men jag kan den inte utantill så jag låter det vara där…

Och då har vi kommit till problemet med filmen Hobbit – Smaugs ödemark. Manuset är inspirerat av boken Bilbo, den följer inte alls bokens berättelse. Så huruvida du kommer att tycka om filmen Hobbit – Smaugs ödemark eller ej, beror i allra högsta grad på hur du förhåller dig till boken.

Jag tycker att filmen var bättre än den första. Jag tycker att den var underhållande, inte så mycket våld, det uppskattar jag. En kvinna fick vara med, betydlig förbättring från den första filmen. Men den är lång, nästan tre timmar. Filmen handlar om kampen mellan det onda och det goda. Att se den är som att stiga in i en annan värld, jag behöver det ibland och jag tycker om det.

Vad min familj och vänner tycker om den?

Eftersom den är otrogen till boken och därmed  mot Tolkien, möts den med tystnad. Det är klart att man kan göra film med karaktärer lånade från olika världar och berättelser. Men filmen har ju inget att göra med Tolkiens värld.

Beatrice Lönnqvist

 

Dec 17

Filmtips i jultid, del 3

Its a wonderful lifeTomas Axelson bidrar här med sina filmtips, en genreindelad och underbart blandad julfilmskompott.

Drama: It’s a Wonderful Life (1946) Mycket sevärd med ett melodramatiskt budskap som griper tag. Med stora kast mellan bottenlös förtvivlan och gemenskapens glädje.

Kitsch: Vägen till Betlehem (2006) Ett mycket vykortsaktigt porträtt av den heliga familjen där Josef fått en större roll än brukligt. Fin födelsescen med Jesusbarnet. Bör ses parallellt med tips tre. Den heliga familjen i krigsmiljö.

Science-fiction:  Children of Men (2006) En stark framtidsskildring av ett sönderfallande samhälle med civilisationskritiska inslag. Ett barn föds som gör krig irrelevant på ett sätt som övertygar den misstrogne.

Feel good:  Love Actually (2003) En film som många ser om till jul. Har man inte sett den redan ska man göra det. Hör till filmallmänbildningen och är en referensfilm för många.

Action:  Die Hard (1988) Julstämningen kommer smygande allteftersom och kulminerar mot slutet när terrorhotet är avvärjt av New York-polisen John McClane och räddar sin fru.grinchaffisch

 Komedi: How the Grinch stole Christmas (2000) Hygglig version med Jim Carrey som avundsjuk ensamvarg uppe på berget ovanför julstämningen i staden.

Animerat:  How the Grinch stole Christmas (1966, 26 minuter) En alltför sällan visad version i svensk TV med Boris Karloffs röst.

 

 

 

Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktningTomas Axelson Nylle 120614

Högskolan Dalarna

Dec 16

Filmtips i jultid, del 2

Mikael Larsson lämnar här fina förslag på film under julledigheten.

Lätt att bli lite mätt på Disney under julhelgen. Här kommer några alternativa matinéförslag.min fröken är en utomjording

Min fröken är en utomjording ( DK 2007)Vad är det som gör oss människor till de vi är? Förmågan till kärlek och empati? Ole Bornedal ställer den urgamla frågan med exceptionell frenesi och fräschör i ungdomsskräckisen Vikaren från 2007. En vanlig klass 6 får en tvättäkta alien som vikarie (i Paprika Steens fenomenala gestalt) och bjuder publiken på en omtumlande resa om att överbrygga glappet mellan barn- och vuxenvärld, trotsa sina rädslor och ställa upp för varandra. Filmen är läskigare än det mesta med drakar och demoner i barnfilmsbranschen. Här har man verkligen förstått att less is more och att en familjemiddag kan vara en nära-döden-upplevelse. Vikaren fick Svenska kyrkans första barn och ungdomsfilmpris 2007 och har hållit för åtminstone 10 visningar hemma hos mig.

St Trinians (UK 2007)Tänk dig en korsning mellan Familjen Addams och Ocean’s eleven. På en anarkistisk internatskola för utagerande flickor. Med Rupert Everett som obetalbar transrektor och Russel Brand som lärare i Brottslighet. Här råder frihet som enda lag och grym girl power. Låter det för bra för att vara sant? Absolut. Därför ska skolan stängas av den nitiska nyliberala skolministern (Colin Firth). Och förvecklingarna börjar. Såg den på mitt första Interfilmuppdrag i tjeckiska Zlin 2008 och den belönades där med ungdomsjuryns pris. Humorn uppskattades dock inte av svenska censurmyndigheten som satte en besynnerlig 15-årsgräns. Mycket nöje för den med glimt i ögat.

Keepern til Liverpool (Norge 2010) Så ett något nyare tips från underskattade filmgrannen i väst, som nyligen kommit i svensk distribution. Den töntiga killen som hittar sin inre styrka och vinner prinsessan tillhör de allra mest slitna figurerna i barn- och ungdomsfilmen. Ibland blir man bara trött över att variationen är så begränsad. Men ibland blir man glatt överraskad över filmare som får oss att känna att det är riktiga barn det handlar om och inte pappfigurer. Arild Andresens Keepern til Liverpool är genuin feelgood om kärlek, vänskap och känslan av att livet står och faller med en sån sak som att samlingen med fotbollskort ska bli komplett (genom extremt sällsynta Liverpools målvakt).

Mikael Larsson och Hans Hodel. Foto: Claudia Becker.

Mikael Larsson  Foto: Claudia Becker.

Då får jag önska er riktigt sköna filmhelger!

Mikael Larsson

 

Dec 15

Filmtips i jultid

Här kommer den första delen i en serie bloggposter med filmtips i jultid, för den som har tid och möjighet att sjunka ner i filmfåtöljen en stund, mellan måsten och julmys.

Först ut att lämna filmtips är Ylva Liljeholm.

Ombytta rollerOmbytta roller (1983) Regi: John Landis. I den här klassiska komedin om girighet, rättvisa och hämnd finns en obetalbar scen när LouisWinthorpe III (Dan Ackroyd) äter på bussen iförd tomtedräkt. Menyn? En hel laxfilé som han snott på företagets julparty och gömt i skägget.

Love actually (2003) Regi: Richard Curtis. ”Love actually” är den ultimata julfilmen med något för familjemedlemmar i alla åldrar. Kanske är den en bagatell, en lättköpt myskomedi om kärlekens och relationernas vedermödor. Men så charmigt gjord att i alla fall jag smälter. Varje år.

Mysteriet på Greveholm: 1996 års julkalender regisserad av Dan Zethraeus och Jesper Harrie. Spöken, slott, modiga barn och skattjakter. Kan en julkalender bli bättre än så här?

Fanny och AlexanderNightmare before Christmas: (1993) Regi: Tim Burton. Halloween möter Julen i Tim Burtons galna, originella, visuella explosion. En hyllning till fantasin (mer än till julen).

Fanny & Alexander: (1982) Regi: Ingmar Bergman. Julkalaset hos familjen Ekdahl går inte att komma undan. Det är så här det ska se ut.

 

 

 

 

Ylva Liljeholm, Film på GotlandYlva Liljeholm

 

 

 

Dec 8

Fatta eld

The Hunger Games – Catching Fire (2013)

catching fire affischFörvrängd framtidsvision

För den som intresserar sig för förvrängda framtidsvisioner med kopplingar till vår egen tid finns mycket att hämta i berättelsen om the Hunger Games i det uppdiktade samhället Panem. Berättelsen om hjältinnan Katniss Everdeen har med filmen The Hunger Games – Catching Fire kommit till film två av fyra planerade. Filmatiseringen har varit mycket omdiskuterad då många debattörer hävdat det djupt olämpliga att gestalta en berättelse där ungdomar dödas. Med debatten i åtanke såg jag tidigare i höstas den första filmen och konstaterade för mig egen del att skildringen går en svår och fungerade balansgång.

Reality-tv som gladiatorspel

Hela historien har ett ytterst samhällskritiskt perspektiv som smälter samman romerska gladiatorspel och reality-tv till en dödlig underhållningsform som används av statsmakterna för att hålla folkmassorna i schack så förstår jag också varför berättelsens brutalitet ser ut som den gör. Storyn om maktens grymhet och president Snows iskyla vägs upp av huvudkaraktären Katniss som förkroppsligar en själsstyrka och ett medmänskligt hjärta som griper tag. Så också i den andra filmen som är mörkare än den första. Konflikten mellan centralmakten och distrikten ökar. Ett folkuppror ligger och jäser och Katniss har väckt folkets hopp om att revolt är möjligt, en livsfarlig egenskap hos både Katniss och folket enligt president Snow.

Katniss – en hjältinna med aura, integriet och överlevnadsinstinkt

KatnissNär jag nu har sett den andra filmen så står det klart att hjältinnan Katniss fortsätter att övertyga med en stark aura kring sin karaktär. Jag litar på henne, imponeras av hennes integritet och blir rejält engagerad i hennes kamp för sin och andras mänskliga värdighet.  Filmen är välgjord och tät, med många otäcka scener. Jag sympatiserar med det övergripande mediekritiska temat om underhållningsindustrins farliga potential som något som skulle kunna spåra ur och där dagens mobbnings- och utslagningtendenser i en framtid skulle kunna utvecklas till dödslekar på bästa sändningstid.

Kritik mot mediasamhället – genom samhällets mediakanaler

The Hunger Games står i en lång tradition av actionfilmer som kritiserar vårt samhälle genom att peka på riskabla inslag i vår konsumtion av förströelse och underhållning. Samtidigt distribueras denna idé om revolt mot den rådande ordningen genom den rådande ordningen. Detta har blivit en tanke som återkommer i många olika versioner, som tex i Matrix-trilogin. Om det är meningen att vi ska ifrågasätta vårt beroende av medierna och en hyperfiktiv värld så blir det paradoxalt att detta budskap levereras av ett av de snabbast växande medieproduktionsbolagen inom TV-underhållning just nu; Lionsgate Entertainment som samarbetar med Disneykoncernen om underhållning till miljontals hushåll över hela världen.

Cynisk mediakapitalism?

Den cyniske kan då konstatera att kapitalet är så till den grad sofistikerat att det också har förmågan att fånga upp vår önskan till civilisationskritik och förpacka en lämplig produkt att sälja till oss i publiken som innehåller exakt detta. Jag tror dock inte att detta är hela sanningen även om det finns substans i en sådan slutsats. Jag tror att författaren Suzanne Collins vill någonting med sin berättelse the Hunger Games som också avspeglas hos filmskaparna. Det är och förblir en paradox att berättelsen är den bästa formen för att kritisera vår fixering vid berättelser. I fiktionens form når man fram till alla som är fixerade vid fiktion och vilka idéer som så småningom slår rot i sociala processer utanför fiktionen är en omtvistad och svår fråga.

 

Tomas AxelsonTomas Axelson Nylle 120614

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, filmforskare

Högskolan Dalarna

Dec 2

Filmer och böner i Kiev

Photo, Håkan Holmlund (2)Vik kyrkoherden Håkan Holmlund ber för fredliga lösningar i landet han nyligen besökt för att delta i ekumenisk filmjury.

För en dryg månad sen promenerade jag under en vecka runt i Kievs centrum. Jag var där för att jag satt i en jury som bedömde filmer på den stora filmfestivalen Molodist, Ukrainas största och årliga filmfestival. Jag representerade protestantiska kyrkors internationella filmsamarbete Interfilm.

Många filmer gjorde starkt intryck på mig, som jag skrivit om på Svenska kyrkans filmblogg för en dryg månad sen.

Parallellt med det intensiva filmskådandet funderade jag mycket över Ukrainas ständiga politiska kris. När jag skildes från nyfunna vänner och bekanta – många unga engagerade människor – bad jag dem vara försiktiga inför tiden som kommer. Vi delade både stora förhoppningar och stor oro för landets utveckling.

Under adventshelgen chockas jag av TV-bilder som visar mina promenadgator vara fyllda med hundratusentals människor som kraftfullt protesterar mot att regeringen inte skrivit på ett ekonomiskt avtal med EU.

Tårgasen ligger tät över gatorna i Kievs centrum. I kvarteren där jag hittade ett mysigt café slår nu polisen brutalt ned massor av demonstranter. Det är stor brutalitet från båda sidor. På BBC:s nyhetswebb rapporterar journalisten från Kiev i iklädd en skyddsutrustning som för tankarna till medias rapportörer i Syrien.

Regeringen jämför med Libyen och Tunis och säger att protesterna kommer att stoppas. Under tiden har demonstranterna ockuperat stadshuset i Kiev.

När jag läste på inför min resa till Kiev i slutet av oktober i år förstod jag att i Ukrainas politik är det sällan så som det på ytan ser ut att vara. Vitt kan i verklighet vara svart och tvärtom. Därför är det oerhört svårtolkat vad som egentligen händer nu och vem som gör vad.

Kyrkobyggnaderna i Ukraina har blivit tillflyktsorter för många demonstranter. Här kan de som är skadade få viss vård, vila ut, få mat, i alla fall tillfälligt.

I kyrkorna över hela landet ber kristna människor med olika kyrkotillhörighet om samma sak: fredliga lösningar på det som händer nu.

Också våra förböner behövs. Människorna där behöver veta att vi ber för dem, att vi har dem i våra tankar, att de inte är ensamma.

I adventstid

Håkan Holmlund, vik kyrkoherde Essinge församling, Stockholm

Juryledamot för ekumeniska filmpriset vid filmfestivalen Molodist i Kiev i oktober 2013

 

Nov 29

Träff med Anna Odell

Tomas Axelson har hört Anna Odell berätta om sin film Återträffen (2013) på Bio Kontrast i Leksand. Hans krönika är den första texten på filmbloggen om denna uppmärksammade film.

Återträffen affischPå Bio Visir i Leksand finns en av biografföreningen Våra Gårdars mest aktiva biografer där man varje måndag visar kvalitetsfilm. Måndag 25 nov gästades Bio Visir av Anna Odell med sin film Återträffen. Publiktrycket blev så stort att föreställningen fördubblades, 19.30 + 21.30.

Filmen visar sig vara en semidokumentär berättelse, en tät och lugn bildväv i eftertänksamt tempo. Samtidigt är bildrutorna fyllda av en laddad spänning mellan människorna i filmen, i en klassträff 20 år efter högstadiet. Filmen har med rätta fått mycket beröm för sitt angelägna tema, men kanske ännu mer för en originell gestaltning av mobbningspsykologins efterhängsna hierarkier och rangskalor.

Anna Odells samtal efter filmen gav ännu mer djup åt historien där hon förklarade hur hon ville utforska konflikterna utan att riktigt ha bestämt sig i förväg vad hon förväntade sig skulle hända. I filmen pressar hon gränserna och ställer deltagarna i hennes tidigare klass inför påståenden som de har svårt att hantera. Hon berättar också att hon ville utforska sin egen roll i situationen. Hennes mål är egentligen inte att hämnas på sina forna klasskamrater utan mera att våga genomlysa karaktärernas olika positioner i relation till den utfrysta personen. Vem gör vad, vem säger vad, vem går förbi utan att någonsin titta i ögonen eller hälsa? Och hur ser man på sin delaktighet och sitt ansvar 20 år senare?

Det var riktigt intressant att höra en filmkonstnär våga diskutera tematiken i sin film, och hur hon gick tillväga för att få det resultat hon önskade uppnå på. Anna Odell visar hur filmmediet i en svårdefinierad gråzon mellan dokumentärt och fiktivt kan användas som ett slags visuell journalistik och hennes sätt att kommentera sin filmkonst väckte respekt.

Filmen väckte starka känslor, både kring mobbningens utstuderade känslokyla, men också i viss mån kring något skrämmande hos en som förlorat allt i gemenskapen och som metodiskt och konsekvent ställer sina vedersakare till ansvar för sina handlingar.

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Filmforskare

Högskolan Dalarna