Mar 11

Kommentar, Godheten

Tomas Axelson kommenterar här vidare debattartikeln om Godheten.

Att filmen Stefan Jarls film Godheten fick Svenska kyrkans filmpris vid Göteborgs filmfestival var mycket bra. Juryn formulerade en välavvägd och nyanserad förståelse av Stefan Jarls mångbottnade berättelse som rörde sig mellan en allvarlig kritik mot sakernas tillstånd och en befriande humor om något så svårskildrat som mänsklig girighet. SVT har beslutat att inte visa filmen före valet. En del av svagheten med ett sådant beslut diskuteras i den debattartikel som publicerades i Svenska dagbladet fredag 7 mars.

Sveriges televisions ansvarige utgivare Agneta Perman försvarar i en replik beslutet men bekräftar samtidigt den hållning som kritiken riktade in sig emot, nämligen en överdriven ängslighet och en oförmåga att skilja mellan en partipolitisk inlaga och livsnödvändig idekritisk diskussion om samhällets framtid.  Läs mer

I filmen skildras mänsklig girighet som ett hot mot vår gemensamma överlevnad. Forskarna som framträder i filmen heter Richard Wilkinson och Kate Pickett, från University of York, och har skrivit den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden (2010). Bokens perspektiv har under de senaste åren långsamt rört sig ut i en bred samhällsdebatt, även i Sverige som till exempel i filmen Godheten. För den som är intresserad av den övergripande frågan om hur vi människor får samhällen att överleva för alla på längre sikt, inte bara de ytterst rika tipsar jag om den hemsida där Kate Pickett och Richard Wilkinsson skapat ett forum för dessa framtidsfrågor. Deras statistiska data från 23 länder runt om vår jord – inklusive Sverige – har sprängkraft och relevans för alla som funderar över hur jordens resurser ska räcka och hur ett värdigt mänskligt liv ska levas. Det fina i kråksången är att också de rika och mest välbeställda enligt Pickett och Wilkinson mår bättre om samhället organiseras mer jämlikt. Gå till hemsidan

Debatten behövs!

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Mar 9

Godheten i TV

Godheten-Poster-210x300

I fredags publicerades en debattartikel under Svenska Dagbladets rubrik Opinion. Den handlade om SVTs beslut att inte sända Stefan Jarls systemkritiska film Godheten före valen detta supervalår. Rätt eller fel? Undertecknarna tycker det är fel. Läs varför i debattartikeln som blev Svenskans mest delade den dagen här:

Filmen Godheten mottog Svenska kyrkans filmpris vid Göteborg International Film Festival förra året, med motiveringen ”Med övertygande allvar och humor skildrar Stefan Jarl i ’Godheten’ vårt penningstyrda samhälle där människan och livets värden marginaliseras. ’Godheten’ får oss att se det vi förlorar.”

Under 2013 års Bok och Biblioteksmässa hölls också ett panelsamtal på Svenska kyrkans Se Människan-scen, med filmen som utgångspunkt där Stefan Jarl, Kajsa Ekis Ekman, Andreas Cervenka, Caroline Krook, Marit Kapla medverkade.

Mikael Ringlander, präst och projektledare för Se Människan och verksam för Kultursamverkan Svenska kyrkan Göteborgs Stift svarar så här när jag frågar om varför han anser att filmens frågor är viktiga, sett ur teologiskt perspektiv – Den tar på ett tydligt sätt upp hur ex girighet blivit en normalitet. Och även om det finns många så kanske det räcker med bara den enda ingången. Just det upplevde jag själv som drabbande med filmen, den pekade inte ut – den pekade mot mig, min girighet också. Den ställde den jobbiga frågor; Och hur lever du? Hur mycket behöver just du, egentligen? Det gör ont när spegeln som hålls upp visar en bild man varit blind för eller ointresserad av. Frågor som har en moralisk aspekt är något mer än ett partipolitiskt ställningstagande. Det kan vara starten för en vidare diskussion om det goda samhället, oavsett politisk färg. Because we´re worth it.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

Mar 8

Efter Bergman – en tävling för kortfilmsmanus

Bild:Thomas Fröhling

Bild:Thomas Fröhling

Efter Berman – en manustävling för frågorna som går på djupet

 

Sedan några år är Svenska kyrkan en dem som sponsrar Bergmancenter och Film på Gotlands tävling Efter Bergman, en tävling om bästa kortfilmsmanus.

De manus som skickas in till tävlan skall ”vara inspirerat av Ingmar Bergmans filmiska verk, stil eller tematik och vara angeläget för vår tid”. Med andra ord, handla om de frågor som går på djupet kring det viktigaste i livet.

Skriver manus du? Känner du någon som gör det?  På Bergmancenters hemsida finns mer att läsa. Tävlingen tar emot bidrag till den 1 april. Priset består av ett produktionsstöd på 140.000kr. Det delas ut under Bergmanveckan på Fårö, som i år pågår mellan den 23-29 juni.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

Mar 8

HallåHallå (kära barndom)

Beatrice Lönnqvist har sett ”Hallåhallå” av Maria Blom. Det blev en stund av nostalgi och igenkänning men också frustration över ojämnheten.

Hallåhallå affischFör nästan exakt tjugo år sedan lyfte jag studentmössan och sjöng om de lyckliga dagar  i Falun. Strax efteråt flyttade jag och jag har inte återvänt. Under mina gymnasieår i Falun tillbringade jag mycket tid på biblioteket, det gör personerna i filmen ”Hallåhallå” också. När jag ser de scenerna känner jag igen mig och jag kan till och med känna doften av böckerna. Det är en ljuvlig känsla.

”Hallåhallå” handlar om en medelålders kvinna, Disa  med två barn som har blivit lämnad av sin man. När vi möter henne är honi processen av att acceptera det och på något vis gå vidare. Disa är finlandsvensk och inflyttad, ett dubbel utanförskap som hon behöver hantera. I berättelsen hittar hon nya och oväntade vänner, lär känna sig själv och finner någon slags ro i sin nya situation.

Det är en varm berättelse om överlevnad när livet blir som det blir och om vänskap. Behållning för mig är rent nostalgisk. Min mamma jobbade natt på lasarettet – det gör Disa med. De scenerna är som hämtade ur verkligheten. Helt underbart tycker jag. Dessutom är Ann Petrén en medarbetar på sjukhuset och hon briljerar som alltid. Hon sopar liksom mattan med de andra.

Det är också filmens problem, den kantrar i regi så vissa scener kommer av sig, andra blir plumpa fast de kunde blivit roliga. Det är som om filmen inte ”sätter sig” i mig utan spelar lite utanpå känslor och engagemang. Det är mysigt och nostalgiskt men inte mycket mer än så. Lite trist efter den utmärkta ”Masjävlar”.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling

Mar 4

Kulturstipendiaters film på Tempo

Kulturstipendiater visar klipp från sin film på work-in-progress

Shaon Chakraborty foto: RÅfilm

Shaon Chakraborty
foto: RåFILM

   Ett av Svenska kyrkans kulturstipendier 2013 gick till de unga filmarna Shaon Chakraborty (regi),  Anna Persson (regi) och Anna Weitz (producent) för dokumentärfilmen Förvaret. Nu medverkar de på dokumentärfilmfestivalen Tempo under work-in-progress dagen, onsdagen den 5 mars. Då visas delar av den råklippta filmen på Bio Rio i Stockholm och de finns alla tre med på scen för att berätta om sitt arbete och om de klipp som visas.Om filmen

Förvaret – en dokumentärfilm inifrån en låst institution där personer med beslut på att de inte får stanna i Sverige förvaras i väntan på tvångsavvisning.Personal och förvarstagna befinner sig nära varandra dygnet runt.

Anna Weitz foto: RÅfilm

Anna Weitz
foto: RåFILM

Med tålmodighet och engagemang visas en sorts samtida vardag fram, en vardag som är allt annat än vardaglig. Filmen visar från insidan en verksamhet och verklighet som är okänd för många av oss.

Anna Persson foto: RÅfilm

Anna Persson
foto: RåFILM

Tempo pågår mellan 4 – 9 mars på olika platser i Stockholm, bl a Bio Rio, Victoria och Moderna Museet.

Läs mer om den 15-års firande dokumentärfilmsfestivalen på http://tempofestival.se/

 

 

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kultufrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

 

 

 

 

 

Feb 24

Berlinvinnare

Filmfestivalen i Berlin har avslutats och vinnarna av INTERFILMS ekumeniska filmpriser har utsetts.

Den internationella filmfestivalsäsongen börjar med den stora festivalen i februari i Berlin, säger många. Ur svenskt perspektiv säger vi kanske att festivalsäsongen börjar i januari i Göteborg. Hur det än förhåller så kan vi vara säkra på att många av filmerna som prisas vid festivalerna kommer att nå oss längre fram. Kyrkliga priser delas av Interfilm ut för filmer i tre av Berlinfestivalens olika sektioner.

Under årets Berlinale, den 64:e i ordningen, fick vi möta Interfilms ekumeniska jury vid ett festligt mingel vid EKD. Den ekumeniska juryn utgjordes av Dirk von Juteczenka, Tyskland; Karel Deburchgrave, Belgien; Gariella Lettini, USA; Thomas Schüpbach, Schweitz; Christoph Strack, Tyskland; och Antionio Urrata, Ita.

Vinnare av det ekumeniska priset i Berlinalens tävlingssektion blev den tyskfranska samproduktionen Kreuzweg/ Stations of the Cross (2014) av Dietrich Brüggemann.  ”Fjortonåriga Maria växer upp i en strängt katolskt miljö och försöker förstå vad det betyder att ge sitt liv till Gud. De 14 filmscenerna har modellerats efter Korsets väg (Via Crucis) och filmats i statiska tablåer med knappt några kamerarörelser eller musik. De ger ett porträtt av de destruktiva aspekterna som finns inom all sorts fundamentalism men leder oss också till en reflektion över vad medlidandet i tron kan ha för innebörd.”

Ekumeniska juryns särskilda omnämnande ger till den redan omskrivna brittiska filmen ‘71 (2014) av Yann Demange. ”En vanlig brittisk soldat fångad i det apokalyptiska inferno som Belfast utgör försöker desperat hitta tillbaka till sitt förband. Kommer han att hitta några barmhäriga samariter bland de protestantiska lojalister eller bland de katolska nationalister som kan hjälpa honom i denna akuta situation? Även om den utspelar sig i en specifik historisk kontext så har denna berättelse en universell relevans då den fördömer våldets meningslöshet.”

I Panoramasektionen gick priset till den brittisk/irländska Calvary (2014) av John Michael McDonagh. ”En irländsk katolsk präst får under en bikt veta att han bara har en vecka kvar att leva innan har kommer att bli dödad. Kommer hans moraliska integritet att leda honom att bära sin kyrkas synder? Flera allvarliga ämnen hanteras med en svart humor. Bredan Gleesons skådepeleri kommer att bli en framtida klassiker i en kanon av filmpräster.”

Triptyk (2013) av Robert Lepage, Kanada fick det särskilda omnämnandet. ”Påverkar förändringar i hjärnan våra själar? Filmen undersöker denna fråga utifrån tre olika narrativ om vad och hur vi hör och hur vi förstår. Denna högst bildmässiga meditation erbjuder tankeprovocerande observationer om musik, religion, medicin och hörselsinnet.”

Och slutligen Forumsektionens pris till Sto Spito/At Home (2014, Grekland/Tyskland) av Athanasios Karanikolas. ”Nadja, en georgisk migrant, arbetar som hushållerska, utan tillgång till sociala rättigheter i en grekisk överklassfamilj. Under åratal har hon varit som en del av familjen – men plötsligt diagnosticeras hon med en diagnosticeras med en allvarlig sjukdom ungefär samtidigt som familjefadern får ekonomiska svårigheter. Filmen lyfter kvinnan i samhällets marginalers inneboende värdighet

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Feb 18

Kyrkan mitt i byn och tio framgångsrika filmfestivalår!

Tomas Axelson lämnar här sin andra och avslutande rapport från filmfestivalen i Arjeplog.

Kyrkan i Arjeplog. Foto: Tomas Axelson

Kyrkan i Arjeplog. Foto: Tomas Axelson

I Arjeplogs träkyrka, vacker belägen på ett näs mitt i Hornavans vattensystem, firades temagudstjänst i filmens tecken. Gudstjänsten på söndagens morgon varvade filmens språk med psalmval. Skådespelaren Claes Ljungmark jämförde de små löften om livet som görs från en teaterscen med det stora hopp som besjungs i psalmen 119 där löftet formuleras om en frälsare som aldrig viker från vår sida.

Biskopen i Uppsala stift Ragnar Persenius inspirerades av berättelser som skildrar när någon ser nya möjligheter, där människar återförenas, där svårigheter övervinns, när någon följer sin inre övertygelse. Biskopens eget val av psalm; 251 Vart jag går i skogar berg och dalar gav gudstjänsten bilder av stor trygghet och förvissning. Själv fick jag välja min favoritpsalm 530; En dunkel örtagård jag vet vars port jag ofta nalkas, som i tre scener  visar konkreta bilder av en hemlighetsfull vän, en frisk vattenkälla och en gammal väg att gå. Filmens språk och psalmens bilder blandas i Arjeplogs filmgudstjänst.

Mariakören. Foto: Tomas Axelson

Mariakören. Foto: Tomas Axelson

Mariakören sjöng ledmotivet till Gladiator där en vemodig sorgesång av kvinnoröster förändras till en stark vokal hyllning om en port som öppnas efter livets slut. I Arjeplogs kyrka uppstod en fusion av sällan skådat slag, där olika gränstillstånd möts och blandas.  Gudstjänstrummets liturgiska värld mötte de fiktiva världar vi bär inom oss som minnen av filmscener. De emotionella filmspåren gavs genom körsången i kyrkorummet en ny riktning på ett fascinerande och gränsöverskridande sätt.

På söndagkvällen avslutades 10 års festivalarbete där Svenska kyrkan i Arjeplog gått från första årets 350 biljett till årets mer än 2000 biljetter. En hel bygd har tagit församlingsprästerna Ingrid Holmström Pavval och Niklas Westlings idé till sitt hjärta. I en känsloladdad och mäktig musikalisk final framfördes musikgruppen GRUS tillsammans med Maria Lundkvist och fadern Bert Owe Lundkvist och döttrarna Alva och Nora ett program som varvade ledmotiv ur filmer med dikter och sånger. Kommunalrådet i Arjeplog Britta Flinkfeldt Jansson höll ett avslutande tal och riktade kommunens tack till denna festival som vuxit till en gemensam angelägenhet för en hel bygd. Till och med en ungersk testbilförare blev engagerad i karaktären Sallys björnbalett.

En ung samisk flicka Stina Pavval jojkade en tacksång som knöt samman hela  festivalupplevelsen, där spår av uråldrig samisk religiositet blandades med den moderna tidens fiktion, allt sammanhållet av ett öppet kyrkorum.

Läs mer om festivalen i Piteå tidning. http://www.pitea-tidningen.se/arjeplog/

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Feb 16

Arjeplog filmfestival Tro, film & kärlek firar 10 år!

Filmfestivalen i Arjeplog firar i år 10-års jubilem. Tomas Axelson kommer här med en första rapport från den nordliga filmfesten.

arjeplog snöFilmfestivalen i Arjeplog firar sitt 10-årsjubileum med ett massivt uppbåd av filmer och filmgäster. Festivalens speciella ambassadör, skådespelerskan Maria Lundqvist, invigde festivalen framför ett bildspel mot en snöfilmduk och hälsade festivalens särskilda gäster välkomna; Ann Petrén, Robert Gustafsson, Suzanne Reuter, Claes Ljunmark,  Malin Arvidsson och Rafael Edholm. En tradition har blivit att varje år ha besök av en biskop och Ragnar Persenius, Uppsala stift hälsades särskilt välkommen som årets gäst.

Se hela programmet på filmfestivalens  hemsida http://www.arjeplogsfilmfestival.com/

Årets tema var feel-good med filmer som filmgästerna själva hade valt och introducerade. Suzanne Reuter talade om sitt filmval En oväntad vänskap och Malin Arvidsson diskuterade Little Miss Sunshine. Maria Lundkvist hade valt Dagboken och Ann Petrén förklarade varför Svart katt, vit katt berörde henne. Robert Gustafsson gjorde en prestation redan i resandet från Berlin och en visning av 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann i en salong med 1500 platser på fredagen till visningen i Arjeplog ett dygn senare, med efterföljande samtal.

arjeplogentreFestivalen har utvecklats till en samlingsplats för återkommande festivalbesökare från inte bara Arjeplogs kommun med drygt 3000 invånare, utan också från Arvidsjaur, Piteå, Luleå och Umeå. Festivalens två drivande krafter i Arjeplog, prästerna Niklas Westling och Ingrid Holmström Pavval tror att festivalen har sålt ca 2000 biljetter vilket är en mäktig manifestation för filmintresset runt denna unika festival i Svenska kyrkans regi.

 

 

 

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning

Högskolan Dalarna

Feb 14

Inside Llewyn Davis

37599 Inside Llewyn DavisBröderna Coens nya, Inside Llewyn Davis (2013), utspelar sig under en kall, gråtonad vecka år 1961. Det är en film med humor och musik i fokus, men i ett annat anslag än i ex Oh Brother eller Fargo; tyngre och långsammare. Protagonisten folksångaren Llweyn Davis, halkar omkring i sina lågskor mellan vänners soffor, gig på små klubbar i Greenwich Village New York, sin värdelösa agent som blåser honom på pengar och en jakt på nya möjligheter. Någon vinterrock har han inte. Det råkalla i den new yorkska vintern transponeras genom den gråtonade färgskalan, fotot är otroligt snyggt. Coens har till storyn hämtat inspiration från folksångaren Dave Van Ronk (1936-2002). Van Ronk var kommersiellt mindre framgångsrik, men en musikalisk influens för många samtida, ex Bob Dylan och Joni Mitchell. Filmaffischen ser ut som en morfning av Van Ronks album Inside (1964) och Llewyn affischDylans The Freewheelin’ Bob Dylan (1963) och ger en stilmässig hint och vägledning till filmens visuella spektra. Llewyn Davis spelas med återhållen intensitet och stor pondus, även musikalisk sådan, av den Julliardutbildade Oscar Isaac.

Jag vandrade leende på insidan ut i den kalla natten efter filmen. Vad är det för lager i mig som filmen rör vid som gör att jag ler? Llewyn för en daglig kamp under det veckolånga livsutsnittet av hans liv som filmen skildrar. Han ville eller kunde inte förnyas och valde hellre bort musiken helt, än att göra något han inte bars av. Är det verkligen något att le över? Jag ler för att han var inuti musiken, hela tiden. Vägrade kompromissa trots de uppenbara karriärmässiga felbesluten och möjligen tvivelaktiva livsvalen. Visade filmen inte bara en rätt osympatisk och förändringsobenägen musiker på folkscenen i New York 1961? Jo, ja, men nej. Den fina inledningsscenen med Llewyn Davis och gitarren på klubben The Gaslight forsätter med att han under rökpaus i gränden utanför får stryk. Scenen kommer igen, filmens cirkel sluts.

Att vara den som är precis före och nästan helt rätt, men ändå inte är ”den – där hittar vi en sådan som Llewyn Davis. Och han är också en av alla dem som spelar och spelar, och sjunger och sjunger, inte för att vara en musikalisk influens eller för att slå igenom, utan för att musiken är ett språk som ger möjlighet att uttrycka något som man annars inte skulle kunna uttrycka. Eller för den där känslan som många som sjunger i kör, dansar, målar, spelar trummor i en battería eller övar på sin pedal steel, klipper film, forskar, idrottar eller, varför inte, lukar potatis, kan uppleva. Känslan av att det man gör svävar hinderslöst. Efter timmar av övande och med en del av jaget som investering, i den totala koncentrationen formuleras delaktighet i något annat, större. Mihály Csíszentmihály kallar detta tillstånd för flow. Filosofen och psykologen Rollo May fångar något väsentligt som har med skapande och skapelsen att göra i Modet att skapa (1994, 112-113)

Just när man finner den form som motsvarar det man vill skapa, uppstår en intensiv glädjekänsla – eller kanske bättre uttryckt en känsla av mild extas./—/ Jag tror den härrör från upplevelsen att det-är-ju-så-här-det-är-meningen-att-det-skall-vara. Om så bara för detta ögonblick är vi delaktiga i skapelsemyten./—/ Glädjen kommer av att vi är delaktiga i varandet som sådant, hur ringa vår delaktighet än må vara.

Jag tror det är det jag ser och igenkänner i Inside Llewyn Davis, och därför jag ler, på insidan.

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Feb 14

Om en förebild i konsten att förlåta – Invictus

Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö har sett Clint Eastwoods Invictus (2009). Katarina Vaarning berättar.

invictusFilmer där Nelson Mandela förekommer som rollfigur har ofta ett tema av förlåtelse och försoning som tråd. Så är även fallet med Clint Eastwoods film Invictus från 2009 med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.

Det är i början av 1990-talet och Nelson Mandela är nyvald president i Sydafrika. Han ska hantera ett land som fortfarande är påtagligt präglat och smärtsamt splittrat efter många år av apartheid. Matt Damon spelar lagkaptenen för Sydafrikas rugbylag, Francois Pienaar, företrädare för en sport och ett lag som älskas av den vita befolkningen; ett lag som dock för tillfället inte presterar på en nivå för att vara i rugbyns världselit.

Mandela ser möjligheten i att genom sportens enande förmåga läka den splittrade befolkningen och tar på sig ett personligt ansvar och engagemang i laget och dess kapten i uppladdningen inför VM 1995.

Filmen är baserad på en bok av John Carlin, efter verkliga händelser.

När jag i december satte S:t Johannes Filmklubbs program för vårterminen hade Nelson Mandela precis avlidit och det föranledde valet att visa just Invictus. Av en märklig slump visade vi filmen den 11 februari, samma dag som Mandela 1990 frigavs efter 27 år i fängelse på Robben Island i Sydafrika. Detta datum nämns också i början av filmen och gav för många av oss på Filmklubben en särskild känsla av ”verklighet” under filmen.

När vi talar om försoning och förlåtelse i kyrkliga sammanhang kommer vi inte ifrån de uppmaningar och ibland ok som dessa begrepp rymmer i vår kyrkliga sfär. Jesus uppmanar sina lärjungar att förlåta, vi talar om hans död som en försoningsgärning och vi talar om att gå i Jesu fotspår genom våra egna liv. När det kommer till den praktiska sidan av det vi går igenom som människor i våra respektive liv, kan förlåtelse och försoning tyckas både orimligt och omöjligt. Detta har förstås också skrivits om; bl a har Ann Heberlein utforskat ämnet i sin ”Kränkningar och förlåtelse”, 2005.

I min samtalsgrupp efter filmen lyftes Nelson Mandela i sin livsgärning som en fantastisk förebild i konsten att förlåta, men perspektivet kring om det skulle vara möjligt i det egna livet, är svårt att lämna utanför. Konsekvensen av hans förmåga bidrog till en nations enande. Att kunna se långsiktigt och höja blicken över det individuella kännetecknar en god ledare, men också en stor människa. Utifrån kristen tro och lära läggs inte oket av prestation på oss. Egentligen. När vi misslyckas bär Gud oss och vi är alltid älskade, men utan människor som faktiskt lyckas med storverken sker det ingen förändring i världen. Å andra sidan kanske det går att resonera kring om vi verkligen har förmågan att lyckas helt på egen hand. Är det inte så att vi då tänker oss att Gud finns med i bilden?

Lycka och hopp var de känslorna som framförallt framkom att filmen hade förmedlat i min samtalsgrupp. Det är inte dåliga vitsord om en film.

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

för Filmklubben i S:t Johannes församling, Malmö