Nov 3

Normalization

F.v. Catherine Wong, Ylva Liljeholm, Guido Erbricht och Christiane Thiel. Foto: Dok-Leipzig

F.v. Catherine Wong, Ylva Liljeholm, Guido Erbricht och Christiane Thiel. Foto: Dok-Leipzig

 

 

 

 

 

Ylva Liljeholm rapporterar att juryn för det ekumeniska filmpriset vid Dokumentär- och animationsfestivalen i Leipzig nu fattat sitt beslut om vinnare.

Priset går till den slovakiska filmen  Normalization av Robert Kirchhoff.
Juryns motivering:
” For a remarkable journalistic and artistic work about the unsolved murder of a young woman and a group of wrongly convicted men. But the film is much more than that. It shows that we can not escape history when we build our presence and our future,
The film leads us strongly to the biblical question of what is truth. In a personal way it is a matter of conscience, in society a matter of of legal responsability and justice and in a universal way it is a matter of how to be human.”
Ylva Liljeholm
Film på Gotland
Nov 1

Ylvas ögon ser

Ylva LiljeholmYlva Liljeholm befinner sig i Tyskland på juryuppdrag för det ekumeniska filmpriset vid Leipzig DOK.

Att vara på dokumentärfilmfestival är att göra en bildningsresa. Efter två dagar på DOK-Lepzig har jag färdats mellan Sarmatien, Utah, Frankfurt, Helsingfors, Chengdu, Slovakien, Nizhiny Novgorod och Tel Aviv. Jag har fått möta familjer i upplösning, kinesiska operasångare, cyniska finansinvesterare, korrumperade politiker och poliser, ”intervention officers” som transporterar ungdomar till uppfostringsskolor, ryska arbetare och underbetalda östeuropeiska snabbköpskassörskor. Det är halvtid i den 56:e internationella dokumentär-och animationsfestivalen i Leipzig. En festival som under Sovjettiden var ett kulturellt andningshål för östtyskarna och som fortfarande har hög status i filmvärlden. Själv är jag här som Svenska kyrkans representant i Interfilms ekumeniska jury.

Invigningsfilmen

Invigningsfilmen, ”Masters of the universe” av Marc  Bauder var ett lite märkligt val av festivalledningen. Det är en i och för sig intressant film där en före detta investerare försöker förklara det världsvida finanssystemet. Det vill säga, han förklarar att det inte går att förklara. Ingen kan det. Det är slutet, autonomt från den vanliga, verkliga världen och är du väl inne i det blir du fast. Det går inte att sluta, miljoner och miljarder pengar skickas hit och dit (en aktie ägs i genomsnitt i 22 sekunder idag vilket, som den avhoppade finansmannen syrligt säger ” inte kan sägas vara en särskilt långsiktig investering”) och ändå påverkar den allt. Det är som Matrix, fast på riktigt. Formmässigt är dock ”Master of the universe” ett sömnpiller och en utmaning för en nytillrest och i många fall jet-laggad publik.

Gemenskap – hopp

Den finska filmen ”Hilton! – here for life” av Virpi Suutari och den israeliska ”Superwoman” av Jael Kipper och Ronen Zaretsky är två klassiska, starka och närgångna porträtt av människor i utsatta positioner. Hilton är det ironiska namnet på ett slitet bostadsområde i Helsingfors. Vi får följa fem individer -Janne, Toni, Mira, Pete och Make. De är unga, utstötta, bortglömda, frustrerade, utan framtid. Ändå skildras de med respekt, värme och medkänsla och det lilla hopp som ändå finns, deras lite kaviga gemenskap, Miras fantastiska sångröst som får de andra att stilla sig en stund, gör att det nattsvarta ger vika.

”Superwomen” är en berättelse om kvinnlig solidaritet, styrka och ett samhälle som gör skillnad på människor. Kvinnorna i filmen är alla ryska invandrare i Israel. De ligger långt ner på den sociala rankinglistan, ses inte som riktiga judar och får hanka sig fram på underbetalda lågstatusjobb. Liksom i den finska filmen finns hoppet i deras gemenskap. De står upp för varandra och filmen antyder en bättre framtid även för dem.

Juridisk rysare

Den slovakiska filmen ”Normalization” är en juridisk rysare. Regissören Robert Kirchhoff har tillbringat åtta år med att gräva i ett gammalt mordfall. En ung kvinna mördades 1976. Fem år senare dömdes sju män till långa fängelsestraff för mord och våldtäkt på flickan. Men inget verkar stämma. Flickans kropp visade inga spår av våldtäkt. Vittnet gav några av männen alibi men hördes aldrig i rätten. Erkännanden verkar ha tvingats fram. Idag är männen gamla. De hävdar fortfarande att de är oskyldiga. Domare, rättsläkare, politiskt ansvariga vill inte svara på frågor. Rättsstaten är fundamentet för en demokrati men ”Normalization” visar vilket tunt material det fundamentet består av.

Dokumentär som tänjer genrens gräns

Ytterligare en intressant film som verkligen tänjer på gränsen för vad en dokumentärfilm kan vara är danske Jon Bang Carlsens ”Just the right amount of violence”. Carlsen ger sig av till USA för att söka upp sin far som lämnade familjen många år tidigare. Parallellt följer han ett antal familjer i kris där föräldrarna gett upp hoppet om att få ordning på sina barn och med hjälp av professionella ”transportörer” skickar iväg dem till en specialskola i Utah. Kameran följer obönhörligt familjerna i de mest utsatta situationer. När ungdomarna blir väckta av två okända män som med ”lagom mycket” våld drar med sig dem till bilen medan föräldrarna gråtande ser på. Hur är det möjligt? Är det verkligen etisk riktigt att filma detta? Carlsen ger sitt eget svar på den frågan och filmen bli lika mycket en diskussion om filmandes etik och moral som föräldraansvar och samhällets krav på uppförande och anpassning.

Kreativitet och framtidstro i animationen

Utanför juryuppdraget ser jag flera animationsprogram. För första gängen finns en egen tävlingssektion för animerade dokumentärer, en genre på frammarsch. Och jag undrar i mitt stilla sinne om det ändå inte är inom animationen som den verkliga kreativiteten och framtidstron kan återfinnas. Det är som att nästan varje liten animerad kortfilm bildar sitt eget universum. Ingen är den andre lik. Ingen härmar den andre. Det är så fantastiskt när man inser att människans fantasi är oändlig. Det är som musik. Antalet toner må vara begränsat men antalet kombinationer är det inte.

Ylva Liljeholm

Film på Gotland

Nov 1

Uppdrag i Ukraina

Håkan Holmlund har varit på filmjuryuppdrag i Kiev. Här kommer hans första rapport från en fullmatad filmvecka.

 

Molodist, Ukrainas största filmfestival, har en animerad trailer som visas före varje film på festivalen: Ett avlövat träd, närmast i svartvitt, har nakna grenar som växer på ett ormlikt sätt, klättar snabbt på en betongvägg. Trailern slutar med ett träd som har döda men ändå lysande löv, runt omkring ser vi nedsmutsad luft.

Ukraina har varit i både ekonomisk och politisk kris så länge att det kan uppfattas som ett normaltillstånd. I spänningsfältet mellan öst och väst, Europa och Ryssland, blir livet ofta  svartvitt och avlövat.

De protestantiska kyrkornas filmsamarbete, Interfilm, är med i den ekumeniska juryn på Molodist-festivalen. Det var det uppdraget jag hade på i Kiev under veckan som gick.

Festivalens officiella öppningsfilm, Walesa, Man of Hope, av Andrej Wajda, blir en närmast övertydlig symbol i landets nuvarande politiska situation där ”den orange revolutionen” 2004-2005 sedan länge tappat både färg och kraft.

Mycket i Ukraina präglas av dragkampen mellan ryssvänliga krafter, som för närvarande har övertaget, och EU-vänner som ändå tycks vara förhållandevis talföra och synliga. Molodistfestivalens filmprogram kan ses som ett eget ställningstagande i kampen mellan öst och väst. Endast ett fåtal filmer kommer från Ryssland i år, desto fler  filmer är från Sydostasien, Nord- och Sydamerika samt Västeuropa.

Det blev ett digert arbete i Kiev för den ekumeniska juryn, att sålla fram de filmer, kort- och långfilmer som vi ville lyfta fram. Efter att ha sett närmare 40 filmer under fem dagar blev detta resultatet:

Långfilmspriset

Långfilmspriset går till The Weight of Elephants av Daniel Joseph Borgman. En mycket vacker närmast poetisk film om en utsatt 11-årig pojke, full av rädsla och ensamhet. Vi får vara med i hans ganska surrealistiska värld samtidigt som filmen i grunden är en mycket realistisk berättelse. Storartat skådespel av både barn och vuxna, många vackra filmscener som kryper under skinnet.

Daniel Joseph Borgman har gjort både manus och regi. Han är från New Zealand, där filmen också är inspelad, men han bor i Danmark.

Fortsättning följer om andra prisbelönta filmer och andra intryck från Kiev.

Photo, Håkan Holmlund (2)

 

 

Håkan Holmlund

vik Kyrkoherde Essinge församling

 

Okt 31

Butlern som förändrade mäktiga män.

Det är höstlov och vi har dagläger med ungdomarna i församlingen. Vi ska gå på bio, jag vill se ”Vi är bäst” men ungdomarna önskar se ”The butler”.

Det är en lång film om amerikansk historia, om svarta människors frigörelsekamp i USA. Det börjar på bomullsfälten i södern och slutar med Obama i Vita huset. Vi får följa den bomullsplockande pojken växa upp och bli butler, först för husfrun, sedan på fina hotell och slutligen i Vita huset. Där arbetar han i tjugo år, hans lön går till sina två sönernas utbildning. En av sönerna väljer att bekämpa orättvisor på gator med ord och slagsmål. Han är både med på ”freedom buses” och i svarta pantrarna, (men när de blir våldsamma hoppar han av). Han kämpar sida vid sida med Martin Luther King och hans kamp leder till förändring.

Hans pappa, butlern, ser med ogillande på sonens framfart, han för sin kamp på ett annat vis. Genom att bli vän med de mäktiga män som han serverar the och borstar skor åt.

Filmen visar att vänskap är en effektiv metod för att skapa förståelse och förändring. Det är en hoppingivande film. När vi fått historien presenterad för oss är också storheten med Obama tydlig. Tydligare än vad jag någonsin sett den.

Filmen är underhållande då stjärnor som Lenny Kravitz, Mariah Carey och Oprah Winfrey flimrar förbi på duken.

Ungdomarna tyckte att filmen var bra, men seg och att den blev bättre efteråt när vi pratade om den..

Beatrice Lönnqvist

Präst, Botkyrka församling

Okt 23

Filmklubb möter Vinz, Hubert och Saïd

Katarina foto

Medan höstmörkret faller samlas Filmklubben i S:t Johannes i Malmö för att se filmen Medan vi faller (La Haine). Den franska filmen från 1995 har redan hunnit bli en modern klassiker. Katarina Vaarning, kommer framöver att skriva krönikor om filmklubbens träffar.

 

 

 

 

 

 

Året var 1995 och jag var 20 år gammal. Filmen Medan vi faller (La Haine), regisserad och skriven av den då anmärkningsvärt unge Mathieu Kassovitz, landade i ett Malmö som härbärgerade en hel del av frågeställningarna som filmen bar på. Personligen berördes jag mycket. Jag har sedan dess burit med mig den som ett av mina viktigaste filmminnen.

Filmen tar sin början i en invandrartät förort till Paris. Det är dagen efter det att kraftiga upplopp lett till att en ung man, Abdel, på grund av polisens övervåld, hamnat i koma och vårdas på sjukhus. Under kaoset och röran som upploppet lett till, då även ett flertal poliser skadats, försvinner en polisrevolver. Detta vapen får en central betydelse i filmen.Vi följer de tre huvudpersonerna, juden Vinz, araben Saïd och Hubert med afrikanskt ursprung, under knappt ett dygn då deras liv tar vändningar som får ödesdiger konsekvens både för dem och för människorna omkring dem.medan_vi_faller

Fortfarande aktuell

Igår var Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö filmens publik. Under samtalet efter filmen lyftes aktualiteten även idag fram. Spänningarna mellan olika geografiska områden som egentligen handlar om ekonomi och ibland om utbildningsförutsättningar, går att se i de flesta större städer. Upplopp som har sin grund i frustration och en känsla av maktlöshet, där polisen får representera ”fienden”,  är något vi sett upprepade gånger sedan 1995 på olika platser i Europa och resten världen. Vi funderade kring hur mycket man egentligen kan välja sitt ”öde” och hur lätt det är att bli så som andra fördomsfullt väljer att se dig. Vi talade också om hur vapen i vissa sammanhang är det enda som gör att människor lyssnar på dig, eftersom du berövats – eller aldrig erövrat något – annat språk.

Något jag inte minns att jag reflekterade över när jag såg filmen första gången, är valet av karaktärernas namn. De flesta har samma namn i filmen som i verkligheten, som för att illustrera att det lika gärna kunde ha varit under filmkaraktärernas förutsättningar som skådespelarna vuxit upp. Det i sin tur gör känslan av ett vi och ett gemensamt ansvar tydligare och flyttar blicken från ett ”dom och deras problem” till ett ”vår värld, vårt ansvar”.

 

Katarina Herbert Vaarning

Kaplan, S:t Johannes församling, Malmö

Okt 21

Öländskt allvar

Lena Olsson Fogelberg har sett Skumtimmen, Daniel Alfredsons filmatisering av Johan Theorins förstlingsverk, den bästsäljande skräckromanen med samman namn. Skumtimmen

Eftermiddagen bjuder på en värmande höstsol när vi kommer till biografen Folkan i Borgholm. Vi är inte ensamma, ett hundratal ölänningar har, liksom vi, valt bort möjligheten att njuta en skön höstpromenad för att istället hamna på det karga alvarets dimma och kyla i filmen Skumtimmen!

Den som läst boken Skumtimmen av Johan Teorin  (2007) känner väl igen sig i miljö och handling även om filmen ger en blekare bild av både landskap och uppbyggd spänning.

Julia (Lena Endre) kommer till Öland för att sälja sin pappas hus. Pappa Gerlof (Tord Peterson) och Julia har svårt att mötas genom den skuld de båda bär på. För 20 år sedan försvann Julias 5-årige son Jens i dimman på alvaret.  Julia anklagar sin pappa för försvinnandet, medan han aldrig ger upp sökandet efter barnbarnet och sanningen om vad som verkligen hände Jens.

Pappan och en gammal vän till honom har börjat koppla Jens försvinnande till ett kusligt mord på 40-talet. Dramatiken ökar när den gamle vännen hittas död. En sandal som Jens bar vid försvinnandet kommer på posten till Gerlof. Mitt i allt detta spirar en förälskelse mellan Julia och den polis som en gång utredde försvinnandet av Jens.

Frågan om skuld finns hela tiden närvarande genom oförlösta relationer och oklarheter. Det tunga landskapet, övergivna hus och illa upplysta småvägar förstärker tematiken. Lena Endre och Tord Peterson gör det värt att se filmen. Åtminstone om man också gillar det öländska alvaret i dimma och regn!

 

Lena Olsson Fogelberg

Handläggare, präst

Avdelningen för Kyrkoliv och samhällsansvar, Kyrkokansliet

Okt 21

Kortfilmsfest i Uppsala

Filmbuffs med intresse för kortfilm bör ta sig till Uppsala. Den 21-27 oktober är det för 32:a gången dags för Uppsala Internationella Kortfilmsfestval.

I årets specialprogram ryms många ämnen; bl a Tjeckien, Tema: Kroppar, Dansk animation, Kortfilmsklassiker, Queer, Fantastisk film och retrospektiver med Joanna Rytel och Siegfied A. Fruhauf.

Över 300 filmer från 500 länder visas. Under festivalveckan säljs biljetter på Grand, Trädgårdsgatan 5, 30 minuter före visning.

Okt 19

Prince Avalanche

 

Katarina Vaarning har i Prince Avalanche sett något på bioduken mindre vanligt; män som pratar relationer.

 prince avalancheVid sidan om biografernas A-märkning av film, tog jag med mig en väninna och gick på Prince Avalanche.  Jag hade inte sett något av David Gordon Green tidigare, men läst mig till att han huvudsakligen ägnat sig åt smal independentfilm.

Året är 1988. Alvin och Lance är filmens huvudkaraktärer. Alvin har gett sig iväg för att ge sig själv utrymme för att tänka och tänker sig att det ger flickvännen Madison lika mycket rum för reflektion. Fast hon är kvar i vardagen med ett barn sedan en tidigare relation. Den yngre Lance är Madisons bror som Alvin anställt som hjälp och assistent enligt sig själv primärt för att vara snäll mot Madison. Båda männen framställs komplext med sina respektive bagage. Det handlar delvis om de kvinnor som de lämnat på annan plats när de väljer att lägga arbete och vila i vildmarken under en period vars längd filmen inte förtydligar.  Alvin och Lance ägnar sig åt att måla vägmarkeringar och sätta vägstolpar i ett område i Texas som härjats förfärligt av bränder 1987. Men. Kvinnorna har stor makt över dem båda, kanske framförallt i sin frånvaro.

 Lonely eller alone?

Lance som först nyligen anställts av Alvin, får frågan om han inte kände sig ensam under våren då han var ute och arbetade alldeles själv. Alvin gör då en rätt skarp distinktion mellan att vara ”lonely” och ”alone”, ensam och i avskildhet, och hävdar att han växer som människa medan han är i avskildhet därute. Det ständigt överraskande livet förändrar dock villkoren för båda männen och genom den sårbarheten spirar nytt liv.

Män som pratar relationer

Män i film har för visso långt fler rollalternativ än kvinnor, apropå A-märkning, men det slog oss hur ovanligt det ändå är med två män som talar med varandra om relationer. Det är närapå så att det borde kräva en alldeles egen märkning som skulle signalera lite mindre komik, mer allvar, än bromance-genren i allmänhet tycks göra.

Prince Avalanche ställer frågor om manlighet i vår tids pågående diskussion om vad som egentligen definierar den moderne mannen. Även om den på inga sätt är en stridspamflett i frågan, ger dess lågmäldhet och värme fina möjligheter till reflektion i frågorna. Naturfotona och filmens lugna tempo bidrar också till en angenäm upplevelse i biosalongen. Jag hoppas att filmen släpps som dvd och jag ser fram emot fler alster av David Gordon Green.

 

Katarina Herbert Vaarning

Kyrkokaplan

Johannes församling, Malmö

Okt 18

Min stulna revolution

Den uppmärksammade dokumentärfilmaren NSarvestaniahid Persson Sarvestani (bl a Drottningen och jag, Prostitution bakom slöjan) kommer nu med en ny film som idag går upp på svenska biografer; Min stulna revolution

I filmen söker hon upp kvinnor som liksom hon själv var vänsterradikala aktivister på 1970-talet i Iran. Kvinnor som protesterade mot den rådande samhällsordningen, som ville ha ville revolution. En förevändning att söka upp dessa kvinnor var för att få svar på en fråga som gnagt i 30 år. Hur var det sista tiden i livet för hennes lillebror Rostam som avrättades, 17 år gammal?När shahen sedan störtades 1979 så var det inte vänsterpolitikerna som tog makten, det gjorde de bättre organiserade religiösa ledarna. En typ av förtryck kom att ersättas med ett annat. Nahid Persson Sarvestani själv lyckades fly efter shahen fallit. Hennes lillbror, många av hennes kamrater och andra gjorde det inte. Alltsedan sin flykt har Persson Sarvestani brottats med skuldkänslor för att hon klarade sig undan.

Möten, berättelser och liv 

Persson Sarvestani gör en lång lista med namn, tillslut finner hon fem stycken av sina gamla kamrater. statyer my stolenDe bor på olika håll i Europa, någon på andra sidan Atlanten. Hon börjar med att ringa upp och sedan söka upp dem i deras hem, till slut träffas alla hemma hos Nahid på Lidingö. Det är känslosamma möten, trevande och brutalt öppna på en och samma gång. I sin ungdom var de här kvinnorna mot religion, det var den radikala politiken som skulle förändra och rädda världen. Idag har en av kvinnorna funnit tröst i religion och är praktiserade muslim. Nahid upprörs först över detta, som hon kallar det svek mot kampen, men det visar sig att kvinnan genom religionen kunnat gå vidare i sitt liv, trots den absolut kolsvarta historien. En annan är bullmamma, i Malmö. En tredje har bearbetet sina upplevelser genom att uttrycka dem konstnärligt, i små skulpturer, modeller, teckningar. Det är så oerhört tungt, det som dessa stolta och vackra kvinnor berättar. Så tungt att jag har svårt att andas när jag ser filmen. Ofattbart trångt i cellerna. Smuts, mörker, svält. Bestraffningar och tortyr förekommer regelmässigt. Avrättningarna. Skräcken. Avrättningarna. my_stolen_revolution En av kvinnorna har lyckats smuggla ut sin fångdräkt. Jag ryser när hon tar den på sig.

Två i en

Jag får känslan av att det två parallella filmer i en. En film som handlar om Nahid Persson Sarvestani och hennes bror Rostam, om obesvarade frågor och om ickebearbetade känslor av skuld. Och så en film som kom fram senare, i mötet med de fem kvinnorna. Den handlar om att överlevna, styrka och människovärde. Persson Sarvestani gör helt rätt i att ge kvinnorna mycket utrymme, och försöka relatera sin urprungliga fråga till det som de säger, som en del i förlåtelse- och läkandeprocessen. För mig som åskådare är det kvinnornas möte och vittnesmål som berör som tyngst och lär som mest. De kan le igen, känna kärlek och tro, även om de varit på en riktigt, riktigt mörk plats. Erfarenheten delar de med så många människor, då, idag och säkert också imorgon. Genom att bildligt sett gå bredvid, med öppna öron och modiga hjärtan, så finns en möjlighet att det blir lite lättare, lite bättre. Nahid Persson Sarvestani låter oss göra det.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

Okt 15

Belleville Baby

postr_lTur och retur egna och gemensamma minnen. Filmpoesi av Mia Engberg i den autodokumentära Belleville Baby.

Ett nattligt telefonsamtal. En röst från det förflutna, den talar franska och tillhör den lite farliga, spännande franske ungdomskärleken Vincent. Ett decennium har passerat sedan de abrupt skildes åt. De kom från olika världar, han från en fattig, ruffig miljö. Han var lite farlig, levde på fel sida lagen. Hon kom från en skyddad svensk medelklasstillvaro. De möttes. De blev kära och levde symbiotiskt tillsammans, först i Frankrike, sedan Sverige.  Med detta oväntade telefonsamtal startar en resa bakåt för Mia Engberg. Man vet hur det går, (han hamnar i fängelse, det är därför han inte ringt, hon blir dokumentärfilmare) men det är oväsentligt.  Berättelsen suger tag och man vill följa hur deras historia utvecklades.

Det inledande telefonsamtalet återföljs av fler och ordutbytena vindlar ner och emellan i minnescentra. Minnestriggarna – en röst från förr, bilder, tidsfragment i form av tidningsartiklar och nyhetsinslag som pusslas samman till beskrivningen till en gemensam historia. Mia vill göra film av samtalen. Han anklagar henne för att parasitera på honom, att hon är i överläge. Den subjektiva upplevelsen skall jämkas samman med en annans. Vilkens vilken bild är den rätta? Vad subjekten minns och återberättar blir till en historia som täcker den enes minnen av händelser som en annan beskriver annorlunda. Båda har rätt. Minnet är också i sig bedrägligt. Av det faktiska skeendets flöde stannar bara somligt, annat försvinner i psykologiska sorteringsprocesser. Ett talade exempel i Belleville Baby är hur de gick på sjöis i ett vintrigt Stockholm. Det var ett minne Vincents burit med sig – men Mia minns inte alls. Vad som stannar och hur vi formulerar detta skiljer sig, det tror jag alla kan känna igen.

4.Belleville Baby-face2Inspiration till filmens form säger sig Engberg ha hämtat från Marguerite Duras självbiografiska arbeten. Filmens särpräglade och modiga bildspråk leder mina tankar till den polske konstnären och teatermannen Tadeus Kantor och hans dödens teater. En teater där minnesfragment, återkommande sekvenser, bilder och absurditeter vävs samman på scenen för att i konstnärlig form återskapa minnen. En teater där minnen var lika viktiga som det närvarande för att skapa bilder av verkligheten.

Mia Engbergs medvetna film är en av årets vackraste. Hennes filmpoetiska verk om svunnen kärlek är i allt något högst privat, men hon lyckas göra filmkonst av detta, lyckas sjunga en sång om den svårfångade förflutenheten. Bilderna är korniga, tempot är långsamt. Jag fascineras av varenda långsamt passerande minut.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet