Jan 27

Ett samtal om svåra val

Mikael Ringlander rapporterar från det första av de två seminariesamtal som Svenska kyrkan är medarrangör till under GIFF.

_MR52304 b (2)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett samtal om svåra beslut

Göteborgs filmfestival är en mötesplats för att se film från många länder. Men det är också en plats för samtal.  Den 27 januari hölls ett seminarium på Pustervik vid Järntorget.

Trettio år efter den nio och en halv timme långa dokumentären ”Shoah” (1985), om nazisternas judeutrotning, går Claude Lanzmann återigen tillbaka i tiden med filmen ”The Last of the Unjust”. Filmen bygger på intervjuer med Benjamin Murmelstein en kontroversiell rabbi som efter att ha samarbetat med Adolf Eichmann, blev äldste i koncentrationslägret och gettot i Theresienstadt och efter kriget betraktad som kollaboratör. Trots att han kunde vittna i rättegången mot Adolf Eichmann  var han inte välkommen till Israel. Dialogen mellan Murmelstein och Lanzmann är en fängslande utforskning av historien och väcker en rad frågor och tankar kring människors handlingar och moraliska beslut under svåra förhållanden.

Medverkande i samtalet gjorde Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, Ariella Lindström, författare och Marie Demker, professor i Statsvetenskap och prodekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet och som samtalsledare professor Ola Sigurdson, föreståndare på Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs Universitet.                                                                                  Fil dr Mirjam Carlberg, som skrivit avhandling om överlevande judar, skulle varit med men drabbades av en blodsjukdom och avled några veckor innan seminariet. Ariella Lindström höll med anledning av detta ett inledningsanförande där hon bl.a. talade om Mirjam och hennes vilja att vara aktiv in i det sista.  Marie Demker ersatte Mirjam Carlberg i panelen.

Ariella tyckte att det var mycket passade att ha seminariet på Förintelsens Minnesdag och betonade vikten av att ha ett samtal om detta ämne. Samtliga i panelen poängterade att Murmelstein svåra val inte gick att jämföra med så många andra svåra val.  Hans situation liknar tack och lov inte vad så många ställs inför idag.

Bengt framhöll att det inte bara var ett svårt val Murmelstein gjorde,  utan att det måste varit en rad val på vägen. När han fick frågan från publiken om vilka alternativ man har i en situation som denna, om det är bättre att inte ta beslut om vem som skall dö och inte och själv låta sig dödas,  så menade han att ingen skulle behöva ställas inför denna typ av fråga. Det var just så, att ställas inför dem, som Nazisterna gjorde för att förinta en människa själsligen.

När Marie fick en fråga om hur man skall göra med dagens främlingsfientliga partier, om man skall att frysa ut dem eller ha kontakt, svarade hon att de inte finns någon entydig forskning om detta. Men, hon själv alltid såg människan – inte bara ett parti, och att det är vikigt att kunna tala med den enskilda personen. I mötet kan förändring ske, men utan möten finns inte lika stora chanser till det.

Till sist uppmanade Ola alla  att gå se den nästan 4 timmar långa filmen  och att inte bli avskräckes av längden  – trots det långsamma tempot sugs man in filmen.

 

Text och bild: Mikael Ringlander,

Präst & Projektledare
Kultursamverkan Svenska kyrkan

Jan 27

Ladies and gentlemen and everyone in between and beyond

 

Före filmfestenbild (5)

Under fredagsförmiddagen bytte jag några ord med jag med en av de studenter, Douglas, från HDK och Chalmers, som fått i uppdrag utföra en av de mest offentliga utsmyckningarna under GIFF; att rama in och sammanbinda platsen mellan festivalens huvudbiograf Draken och Pustervik tvärs över gatan. Han berättar att de i sin design utgått från att puster vik betydde grund vik. Många delar av staden uppfördes på tidigare sjöbotten. De rör som Douglas hölldioder på att justera ljusdioder i när jag avbröt honom i arbetet, symboliserar det vassgräs som en gång fanns på platsen. – Har ni provkört hur det kommer att se ut i kvällsljus? – Ja, igår. – Blev det som ni tänkt? – Nej, det blev bättre, skrattade en nöjd Douglas. Under invigningskvällen böljade plaströrvassen i den gamla grunda viken vackert.

 

 

-Good evening ladies and gentlemen and everyone in between and beyond.

Pussy Riot PosterSå hälsade Andrea Reuter välkommen till invigningen av 2014 års Göteborg International Film Festival på biograf Draken på fredagskvällen. Denna den 37:e GIFF i ordningen har särskilt fokus på Ryssland. Utöver att det stora landet har spännande filmskapare vars filmer visas under festivalen, så finns en ofrånkomlig aktualitetsaspekt i temavalet Ryssland bl a  i form av anti-gay lagarna från i somras och läget för mänskliga rättigheter i nationen. GIFF har låtit Pussy Riot göra den officiella festivalaffischen. I festivalprogrammet ingår bland annat seminariesamtalet ”Bara bröst och balaclavas” med Femenaktivisten Alexandra Schevchenko och festivalfilmen Pussy versus Putins regissörer. Det är också ett sätt att ta ställning.

 

Årets invigningsfilm var Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark. Om förra årets festivalöppnare Kon Tiki var en bred familjefamilj i full färg, så håller sig Ester Martin Bergsmarks film mer smärtsamt nära svärtan, med sina frågor om identitet, sexualitet, gender och ärlighet. Bergsmark fick under scensamtalet före filmen ta emot Mai Zetterlingpriset för sitt gränsöverskridande filmarbete.

Scen från Nånting måste gå sönder. Foto: Giff

Scen från Nånting måste gå sönder. Foto: Giff

I sitt improviserade tacktal riktade Bergsmark en tanke till alla de rörelser som gått före; kvinnorörelsen, gayrörelsen och andra, för att flytta gränser och uttryckte en sorg över att de har behövts. Under invigningsceremonin delades Göteborgs stads filmpris ut. Vinnare röstas fram av biopubliken i staden och deras val föll på valt Monica Z, här liksom på Guldbaggegalan tidigare under veckan. Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroths tal berörde mest Ryssland och mänskliga rättigheter. Ministern fick en spontan applåd när hon meddelade att hon på grund av att Ryssland inte respekterar just dessa rättigheter inte kommer att åka till invigningen av OS i Sotji.  Den brittiske Ralph Fiennes fick ta mot festivalens eget hederspris, Honorary Dragon Award. Fiennes är kanske mest förknippad för sina skådespelarprestationer i Schindlers list där han spelade den obehaglige lägerkommendanten Amon Goeth eller som greve Almasy i Den engelske patienten.

Från Regn av Johannes Stjärne Nilsson. Foto: Giff

Från Regn av Johannes Stjärne Nilsson. Foto: Giff

Kvällens filmvisning inleddes med den humoristiska och stilsäkra kortfilmen Rain av Johannes Stjärne Nilsson, där Sally Phillips (BridgetJones och Smack the Pony) brottades med ett alldeles eget regn som ständig följeslagare. Vem har inte känt det så – ”jag har bara regn hos mig” som Orup sjöng en gång för länge sen.

 

Volontärer och filmglädje

Många, många stora och små publika arrangemang bärs och närs av frivilliga krafter i alla åldrar, vid sidan av de yrkesverksamma. Så och under Göteborg International Film Festival. I invigningsminglet pratade jag med en sann entusiast, en volontär som tog semester under festivaldagarna för att kunna jobba ideellt som chaufför i transportgruppen. – Det är det bästa på hela året! Man ser bra film, förstås, och har en go’ gemenskap med alla som jobbar. Det är en riktig fest för Göteborg! Denne inte helt purunge herre begränsade inte sitt ideella engagemang till enbart filmområdet. Han var också involverad i frivilligverksamhet inom Svenska kyrkan, i sin lokala församling ett antal mil från Göteborg. En annan volontär var en filmälskande utbytesstudentska från Tyskland, som i filmfestivalen funnit ett tillfälle att lära känna folk, vid sidan av att se god film under festivalen. Jag blev avgjort smittad av dessa volontärers gläjde av att vara där de var och göra det de gör. Ibland är det just så där banalt enkelt, att många tillsammans kan göra mycket.

 

 

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

Jan 22

Morgon

Det är morgon säger klockan, trots att himlens djupa mörker ännu inte givit vika för det inbrytande ljuset. Det lyser i byggfuttarna vid vägarbetsplatsen en bit bort och bussarna har börjat fyllas med pendlare. Mer specifikt är det morgon i Göteborg och Angelosprisets jury skall om några timmar träffas igen. För även om Göteborg Internationella Film Festival (GIFF) inte öppnar officiellt förrän på fredag, så har det på Stiftskansliet varit filmfestival i flera dagar redan. Juryarbetet genomförs under veckan före festivalen och priset delas ut i samband med att filmen visas under GIFF.

Jurymedlemmen Gorki Glaser-Müller tillbringade måndagen i spänd väntan; Gunilla Röör som spelade huvudrollen i hans fina En gång om året var nominerad i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Baggen gick dock till Edda Magnason för hennes uppmärksammande Monica Z-gestaltning.

Det är en sällsam upplevelse att vara inne i en filmjurybubbla i den här formen, där filmerna inte ses i biosalong med annan publik.  Man ser film, tätt tillsammans, pratar film och IRL-världen stängs ute för en stund. Nya berättelser, bilder och världar sköljer över oss. Under samtalen efteråt öppnas filmerna upp och ger ännu mer än i den initiala egna upplevelsen och tolkningen, genom att vi delar och talar film, talar liv.

 

CharlotteCharlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Jan 20

En eftersinnande uppgörelse med slaveriet

12 years12 Years a Slave (2013)           

 Den brittiske filmregissören Steve McQueen har fått mycket beröm för sin film som utgår ifrån en autentisk berättelse. Solomon Northup blev 1841 kidnappad i Washington DC och fördes till den amerikanska södern och såldes som slav. I 12 år kämpade han för att hitta en utväg och lyckades 1853 nå sin familj. Som fri man skrev han en bok om sina erfarenheter som nu filmatiserats.

De flesta filmer om det amerikanska slaveriet förmedlar förnedringen i att som människa förminskas till ett ting. Det gör också Steve McQueens film. Att människan ses som en var sägs explicit då och då av vissa vita slavägare i filmen. Det gör vad de vill med sin egendom; straffar, förgriper sig, piskar, dödar. Med ett sakligt och empatiskt allvar skildras lidandet. De korrumperade själstillstånden hos de vita slavägarna mejslas obevekligt fram. Filmen avstår från att hetsa fram hämndkänslor där sådana är mycket motiverade. Istället skapas en berättelse om upprättelse och Solomons Northups kamp för att förbli en fri människa.

Regissören Steve McQueen vet något om hur det filmiska berättandet ska gestalta Solomon Northups erfarenheter av våld utan att det blir utmattande känslomässigt för oss som aldrig varit förslavade. Den enkla vägen är att rikta in sig på de uppenbara vredeskänslorna och de finns i filmen och finns också hos mig som ser filmen. Men riktigt nära huvudpersonen kommer man märkligt nog genom mycket stillsamma kollage som jag aldrig förut sett i en film om slaveriet; en sol på väg genom molnen, en vattenspegel, vind som rör trädens grenar. Ibland ser vi Solomon Northup betrakta scenerierna, ibland inte.  Filmen 12 Years a Slave blir på det sättet en både våldsam och poetisk reflektion om slaveriets styggelse.

Lugnt och med fast blick betraktar McQueen människan; slavägarna som attackerar den som påminner om deras skuld, deras tragiska böjelsetolv år för krafter som kröker slavens rygg och deformerar slavägarens själ. 12 Years a Slave ser också de fåtal som sätter sig upp mot slaveriet. Steve McQueens film reflekterar och tillåter oss som betraktare att se och tänka, och vi får tänka länge medan kameran vilar i sin blick på tillvaron.

För den som för något år sedan såg Quentin Tarantinos Django Unchained (2012) finns överlappningar och skillnader. I båda filmerna pågår en uppgörelse med det amerikanska slaveriets historia. Tarantino berör på ytan med ett visuellt spektakel, uppfriskande och lättglömt. McQueen beröra frågan om människovärdet som sådant på ett eftersinnande och kvardröjande sätt.

Tomas Axelson Nylle 120614Tomas Axelson

Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, Högskolan Dalarna

Jan 16

Samtalseminarier på Pustervik

För dig som är intresserad av att ta del av fördjupade samtal med utgångspunkt i aktuella filmer finns det goda möjligheter under Göteborg Internationella Film Festival. Svenska kyrkan fortsätter att vara medarrangör vid de samtalseminarier som hålls på Pusterviksscenen under festivalen, i år vid två stycken.

Måndag den 27 januari 13.00-14.00 Ett samtal om svåra beslut

Trettio år efter dokumentären Shoah (1985), om nazisternas judeutrotning, går Claude Lanzmann återigen tillbaka i tiden med filmen The Last of the Unjust (2013) . Filmen bygger på intervjuer med Benjamin Murmelstein en kontroversiell rabbi, som efter att ha samarbetat med Adolf Eichmann, blev äldste i koncentrationslägret och gettot i Theresienstadt. Efter kriget blev han betraktad som kollaboratör. Dialogen mellan Murmelstein och Lanzmann är en utforskning av historien och väcker frågor om människors handlingar och moraliska beslut under svåra förhållanden.

Samtalet leds av Ola Sigurdson, professor och föreståndare på Centrum för kultur och hälsa, Göteborgs Universitet. Medverkar gör Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, Ariella Lindström, författare och Marie Demker
Professor i statsvetenskap och Prodekan Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet.

Ett samtal om svåra beslut arrangeras i samverkan mellan Göteborg International Film Festival, Svenska kyrkan, Centrum för kultur och hälsa, Göteborgs Universitet.

 

Nästa samtal där Svenska kyrkan finns med som arrangör är

Ett samtal om en betydelsefull triangel, Fredag den 31 januari 10.00-11.00

I filmerna Class Enemy av Rok Bicek, med fokus gruppdynamik, och The Past av Asghar Farhadi, om komplicerade familjerelationer, diskuteras frågor om den för oss människor så betydelsefulla triangeln ansvar, samvete och skuld. I båda filmerna är självmord närvarande såväl i huvudpersonernas liv som i händelseutvecklingen. Hur hanterar man känslor av ansvar, samvete och skuld i sorg?

Medverkande: Ulf Karl Olov Nilsson – UKON, författare och psykolog, Ingrid Elam, dekan konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet och Truls Bernhold, präst som arbetat med interner på Kumlaanstalten. Moderator vid samtalet är  Eva Staxäng, Jonsereds herrgård/Göteborgs universitet.

Detta samtal är ett samarrangemang mellan Göteborg International Film Festival, Svenska kyrkan och Jonsereds Herrgård/Göteborgs universitet.

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Jan 16

Kvällen när filmen överglänste boken

igelkotten

Det var terminsstart för filmklubben i S:t Johannes församling, Malmö, en kall januarikväll och besökarantalet blev det största hittills.

Filmen som vi 46 församlade individer skulle se var Igelkotten av Mona Achache efter boken som på svenska heter ”Igelkottens elegans”.

Vi följer Paloma, 11 år, som dokumenterar sin omgivning genom att filma och teckna den så som hon ser den. Hon har genomskådat det liv som levs på de olika våningsplanen i det tjusiga överklasshuset och planerat att ta sitt liv på sin 12-årsdag för att fly guldfisktillvaron som hon inte tror sig kunna komma ur på annat sätt.

När en av de boende hastigt dör, flyttar istället en japansk man, Kakuro Ozu, in i huset. Genom att se sina medmänniskor ”på riktigt” påverkar han livet på dem och både Paloma och den bistra och hemlighetsfulla portvakten Renée Michel bjuds att se helt andra färger i tillvaron.

Filmklubben Talar film

För att hantera den nu dubbelt så stora filmklubbens samtal efter filmen, valde jag att byta samtalskoncept och testa ”Tala film, tala liv”-metodiken. Här talar man om filmen i mindre grupper på 6-8 personer, låter alla komma till tals och utgår ifrån tre fasta punkter i samtalet. Lite improviserat blev det förstås, då det inte finns en fullständigt fast besökskrets till Filmklubben. Därför fick jag fånga några av de mer regelbundna besökarna i dörren, för att ge dem rollen som samtalsledare i smågrupperna.

Samtalet i min grupp kom att kretsa kring hur en enda person kan förändra ett sammanhang så fullständigt, om Palomas klarsynthet och utveckling genom filmen; genom de goda mötena med Kakuro och Renée Michel, om den utveckling som Michel i sin tur gör och om hur ett teoretiskt sett sorgligt slut ändå inte är sorgligt. Filmens kvardröjande känsla ansåg många var ”hopp”.

När jag ställde i ordning lokalen efteråt tillsammans med två frivilliga krafter, kom vi in på vem Kakuro egentligen kan tänkas vara. Är han en slags gudsgestalt som kan genomtränga de hårdaste skal för att skåda det som finns på insidan och ta fram det bästa i varje individ?

I de flesta fall då en populär bok filmatiseras är det svårt att ge förlagan ordentlig rättvisa. Här sades det tvärtom att filmen på många sätt överglänste boken! Inte minst kan man tacka de fantastiska skådespelarinsatserna för det!

Katarina Herbert Vaarning

Kaplan

S:t Johannes församling, MalmöKatarina foto

 

Jan 10

Filmerna i tävlan om Angelos, Svenska kyrkans filmpris

 

Angelos av Erland Forsberg. Ikonen är en del av Svenska kyrkans filmpris. Foto: Mikael Ringlander.

Angelos av Erland Forsberg. Ikonen är en del av Svenska kyrkans filmpris. Foto: Mikael Ringlander.

Det börjar dra ihop sig till den årliga filmfesten i Göteborg. Göteborgs internationella filmfestival öppnar den 24 januari. Tretton svenska filmer i fullängdsformat är uttagna till tävlan om Angelos-priset, Svenska kyrkans filmpris. Spelfilmerna är i år flest i antal, sju stycken, resten dokumentärer. Priset delas ut i samband att den visas på festivalen.

Här kommer en kortpresentation av de filmer som är i tävlan:

Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark.  En film om identitet, att fly vardagen, stå upp för sig själv och om passionerad kärlek. Den bygger på Eli Levéns roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter” och är festivalens invigningsfilm.

Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla av Bengt Danneborn. Filmatisering av Håkan Nessers roman om tonårige Mauritz som under the summer of Love, 1967, längtar till storstan. Livet ändras när han förälskar sig och ett brott skakar om den lilla staden.

Stockholm Stories av Karin Fahlén. Långfilmsdebuten för Fahlén blir med en adaption av Jonas Karlssons novellsamling ” Det andra målet”. En väv av parallella historier under några dagar i ett gråkallt Stockholm.

I Remake samarbetar Andreas Öhman i manus regi med Per Gavatin. Liksom i I rymden finns inga känslor och Bitchkram står relationer i centrum.  Här rör det sig om den ständigt filmande Lisa och hennes pojkvän Martins parförhållande som under en resa till New York testas i sin form.

 Maria Blom återvänder till Dalarnas som spelplats i relationskomedin HallåHallå, tio år efter Masjävlar. Huvudpersonen Disas liv går på tomgång efter en skilsmässa. Men livet får fart och färg igen genom lite uppror, kärlek och en ny kampsport.

Jag stannar tiden, en dokumentär av Gunilla Bresky om fotografen Vladislav Mikosjas innehållsrika liv. Han fotograferade krigets fasor vid fronten under andra världskriget och gjorde under samma period en resa till London och Hollywood där han bl a träffade tidens stora inom filmen.

Vittne till sin samtid av Maj Wechselmann. Wechselmanns nya dokumentär handlar om Clas-Göran Bjernér och hans erfarenheter från arbete som TV-fotograf vid en lång rad krigshärdar och vid olycksplatser. En film om att alltid utkräva ansvar för världens tragedier.

Jag är fan en panter. Sedan några år har Pantrarna varit en positiv motkraft till gängkriminalitet och skottlossningar i stadsdelen Biskopsgården, Göteborg.  Leo Palmestål och Anders Rundberg fortsätter i en andra dokumentärfilm, nu tillsammans med Jennifer Jerez, att skildra Pantrarna och deras verksamhet.

Freak Out, en dokumentär av Carl Javér om en grupp idealister som vid förra sekelskiftet grundade kolonin Monte Verità i Schweiz. De var emot konsumtionssamhället, åt vegetariskt och har inspirerat många alternativrörelser med sina idéer om hur livet skall levas.

Tarik Salehs Tommy är en kriminalthriller. Anton Hagwalls manus baseras delvis på verkliga händelser. Ett storrån genom förs och hastigt sticker en av gärningsmännen, Tommy iväg. Ett år senare dyker hans flickvän upp i Stockholms undre värld och hämta bytet.  

Vive la France. Frankrikes gamla kärnvapenprogram påverkar ännu livet högst påtagligt för befolkningen i Franska Polynesien. Titti Johnson och Helgi Felixons dokumentär beskriver kärnvapentesternas följder genom paret Kua och Terikis liv på en atoll i ö-gruppen, tio mil från Mururoa.

I Henrik Hellströms The Quiet Roar möter en dödligt sjuk kvinna sitt tidigare jag och liv i det undermedvetna medelst hallucinogener och regressionsterapi. Hon vill dämpa sin ångest genom att försöka förstå sina livsval, återuppleva livet när hon befinner sig i dödens närhet.

Concerning Violence. Krig och konflikter har ofta sin grund i historiska skeenden. Det gällde förr och det gäller även idag i vår globala värld. Göran Hugo Olsson har bland annat i arkiven hittat material till sin uppgörelse med kolonialismen i dokumentärfilmens form.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan 7

Blå är den varmaste färgen

BlåEn av förra årets mest omtalade filmer, Blå är den varmaste färgen, kröp under huden på Mikael Larsson. Läs hans krönika om en svindlande kärlek här.

 

Blå är den varmaste färgen

Vissa filmer går en spårlöst förbi. Andra är ”intressanta” eller ”välgjorda”. Och så finns det dom som träffar hårt och djupt, som man inte kan försvara sig mot. La vie d’Adèle chapitre 1 et 2 kvalar in i den sistnämnda kategorin för min del. Det känns som att jag raglar ut från bion. Ett dygn senare klistrar den fortfarande tätt tätt vid näthinnan.

Det handlar alltså om kärlek. Gymnasietjejen Adèle träffar konststudenten Emma. Det gnistrar med en oerhörd kraft. De är fantastiskt olika. Livet blir inte enklare. Kärleken blir inte svagare. Men den gör ont. Den utgör ingen fredad zon. Maktkamp, skam och klasskomplex väller in.

Och det är då man kan ställa som frågor som: Varför måste vi ändra på varandra hela tiden? Hur kan det vara så ensamt mitt i kärleken? Finns det ett liv efter Passionen? Har vi rätt att tacka nej om kärleken blir för stor, krävande, utplånande?

Plockar fram gamle Stendhals Om kärleken (1822) när jag kommer hem och hittar genast det jag söker: ”Att inte älska, när man av himlen har fått ett sinne skapat för kärlek, det är att beröva sig själv och andra en stor lycka. Det är som ett apelsinträd som inte skulle blomma av rädsla för att begå en synd.”(s. 57 i Bonniers pocketutgåva från 1999). Är det så enkelt?

Passion som livets mening tillhör definitivt en av de allra mest missbrukade klichéerna i filmhistorien. För- och efterhandssnacket till guldpalmsbelönade Blå har i hög utsträckning handlat om de långa sexscenerna. Det är synd och gör filmen orättvisa tycker jag. Det som skiljer Abdellatif Kechiches film från så många andra filmer om kärlek är närheten och långsamheten. Allt tar nämligen tid i det 179 min långa verket: frukosten, kyssen, franskalektionerna, familjemiddagarna och tårarna, ja tårarna.

Mest påträngande är enligt min mening den närmast konstanta närbilden på Adèles ansikte. Oron, hoppet, euforin, förtvivlan, skammen. Allt finns där. Får man verkligen komma så nära? Det är lätt att förstå att inspelningen måste ha varit närmast omänskligt krävande. Jag kan också förstå att man ifrågasätter det etiskt försvarbara i en sådan arbetsprocess.

Samtidigt kan jag inte undgå misstanken att det mest provocerande här är skildringen av ung osjälvisk kärlek. Som inte räcker till. Som inte övervinner alla hinder. (Trailern avslöjar mycket mer än vad jag gör här.) Och jag är tacksam över att det inte pekas med några hela händer ens på slutet.

Det gör ont. Det är livet. Voilá!

Foto: Claudia Becker.

Foto: Claudia Becker.

 

Mikael Larsson

Jan 7

Eeemil!

EmilaffischEmil & Ida i Lönneberga

Den påhittige Emil i Katthult, Lönneberga och hans lillasyster Ida är välkända av många världen över. Kända är även de övriga bikaraktärerna i berättelserna om honom, som drängen Alfred, pigan Lina, sällskapsgrisen Griseknoen och förstås föräldrarna, Alma och Anton. Astrid Lindgrens böcker om Emil tillhör en sorts barnens litteraturkanon. Filmerna och tv-serien från 1970-talet har skapat tydliga bilder som konkurrerat med Björn Bergs illustrationer i böckerna för de generationer som avnjutit berättelserna även i rörlig bild.

Besökare utan Emil-skolning

I mellandagarna hade den senaste versionen Emil & Ida i Lönneberga (2013) premiär. Den här gången tecknad och med Astrid Lindgrens röst som berättare.

Jag tog med mig min 6,5-åring och min nästan-5-åring, som hemifrån ännu inte fått så mycket Emil-skolning. Faktiskt medvetet, eftersom jag varit lite tveksam till ifall böckerna om Emil egentligen känns så aktuella i den uppsjö av litteratur som finns tillgänglig för barn. Orsaken till det är delvis att den värld böckerna beskriver för mig känns avlägsen och kanske därmed svårgripbar för barn av idag, och delvis för att jag själv egentligen aldrig riktigt fäste mig vid historierna så som jag gjort vid exempelvis Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken och Mio min Mio.

Barnen i mitt sällskap var ganska roade, jag fick kämpa lite med fokus och fick säga åt nästan-5-åringen att sitta still några gånger under de 63 minuter filmen varade. 6,5-åringen frågade viskande vid ett tillfälle om det gått 63 minuter än… det hade det inte.

Målgrupp?

Filmen påminner i bildhastighet och ”snällhet” om de filmer om Spöket Laban och Lilla Anna som visats på biograferna de senaste åren. Utifrån det kanske man kunde tänka att det skulle passa de allra minsta bäst, men det är här jag själv känner att det spretar en aning.

För frågan är om Emil och Ida är tillräckligt intressanta för de allra minsta eller om berättelserna om Emil kanske mest blir intressanta då frågorna kring hur det egentligen var förr kommer smygande?  Frågor som kan handla om allt ifrån uppfostran till mat, ekonomi och livsstil samt kyrkans och prästens roll, förstås. Och då är det nog inte riktigt samma målgrupp åldersmässigt som gillar filmens typ och form som dess innehåll, även om det kan tyckas vara finlir. Barn som barn, liksom.  Jag tror dock att man kan ha rätt finmaskig sortering och som introduktion till film på bio för de allra yngsta tycker jag därför att Spöket Laban och Lilla Anna passar bättre. Men att introducera små barn till film på bio och den helt annorlunda upplevelsen att njuta film så avskalat från andra syn och hörselintryck, tycker jag absolut att man ska göra!

Den här versionen av Emil håller sig bildmässigt mycket nära sina förlagor och ser man filmen som Emil-nostalgiker tror jag inte man blir besviken!

Mina tankar efter filmen kretsar framförallt kring det där med brott (synd?), straff och botgöring. Hur man kan prata med barn om det som faktiskt är ett tydligt huvudtema i böckerna; pojken som på något sätt ser ”hyss” som en del av sin identitet, när det oftast handlar om situationer han hamnar i driven av välvilja.  Och vad avsikten gör åt hela sammanhanget.

 

Katarina fotoKatarina Herbert Vaarning

Kaplan, St Johannes Församling, Malmö

Jan 5

Det här med att ordna filmfestival…

faroI början av december anordnade jag filmfestival i Ljusets kyrka, Hallunda. Filmerna Faro ( 2013, regi: Fredrik Edfelt) och Ingen riktig finne (2012, regi: Kai Ronkainen) visades på tisdagar och på onsdagarna visades kortfilm i samarbete med Fanzingo, ett kulturhus i Alby. Temat för festivalen var närhet. Fika serverades till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete och ungdomar serverade.

Att ordna filmfestival innebär ett arbete kring rättigheter, annonsering, samarbetsparter, smörgåspålägg och naturligtvis – att välja film.

Språket

Och det här med språket, det behöver man fundera över , särskilt i Hallunda. Publiken som kom till filmfestivalen var mestadels finskspråkig. Det beror nog på Ingen riktig finne. Filmen Faro är en svensk produktion där talet är på svenska. Jag valde den för att den är så himla bra och inte många har sett den men den hade inga undertexter, vilket några saknade.

Film i kyrkorummet

Det är nåt särskilt med att se film i ett kyrkorum, rent praktiskt alltså. Det här med ljudet är ett bekymmer, att få det tillräckligt bra. Ljuset är ett annat bekymmer, att få rummet mörkt nog. Och stolarna är ytterligare nåt att fundera över, man vill ju kunna sitta bekvämt. Kyrkorummet i Hallunda har inte de bästa förutsättningarna för att visa film, men det finns en stor duk och projektor.

Att visa film i ett kyrkorum  är nåt särskilt, rent existentiellt alltså. När film och rummet möts blir det påtagligt att kyrkorummet törs och kan härbärgera många livs skeenden och känslor.  En scen i Ingen riktig finne utspelar  i Hallunda och några av statisterna som är med i filmen satt i publiken. Det var första gången de såg filmen. Kyrkorummet rymmer det också – att se sig själv på vita duken för första gången.

När ungdomar från Alby som vanligtvis inte går i kyrkan visar sina kortfilmer om djupa existentiella frågor visar kyrkorummet upp sin bästa sida. Ångest och identitetsproblem får finnas och ungdomarna i kyrkans ungdomsgrupp applåderar och tar emot.

Att visa film i kyrkan skapar möten, både mellan människor men också mellan ens egna tankar, tro och filmens budskap. Det förstod jag på samtalen efter filmerna.

Filmfestivalen i Hallunda besöktes av ett åttiotal besökare, vilket jag betraktar som ett gott resultat.

Min egna filmfestival

När jag återhämtat mig från filmfestivalen i Hallunda skapade jag min alldeles egna filmfestival i mellandagarna.  Jag såg Sune på bilsemester, Dagarnas skum och Philomena under ett dygn.

Nu var allt praktiskt redan ordnat, jag kunde bara sjunka ner i biosalongen och se film. Jag tycker om att se flera filmer under samma dag. Att liksom slungas mellan olika känslor och världar. Att se film efter film kräver ett vaket sinne, så att man inte blandar ihop karaktärer och scener. En vakenhet som kräver att jag jobbar med min egen otålighet.

Att se film i en biosalong är givetvis att föredra, här funkar ju både ljud och ljus. Men en del av mig kan inte låta bli att sakna den vördnadsfulla tystnaden i kyrkorummet under filmfestivalen. Tystnaden som en respekt för filmens hantverk och budskap.  Jag saknar också samtalen och kommentarerna efteråt, de som gör att filmen liksom blir bättre efteråt än under.

DSC_7941 (640x542)Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling